Publicerat kl 15:23
i
Att vänta barn,
Harry
Jag älskar dig till månen och tillbaka min skatt! <3
Sedan en vecka tillbaka så ammar jag inte Harry alls. OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT! Missförstå mig rätt. Jag tycker det är en jättebra och praktisk grej att vi kvinnor är utrustade med matstationer till våra bebisar, men sanningen att säga så har jag inte alls gillat att vara en matfabrik. Jag har aldrig upplevt det mysigt att amma. Praktiskt ja, lättsamt ja, men inte mysigt eller njutningsfullt.
Amningen har fyllt en funktion, att göra mitt barn mätt och ganska snart så upptäckte vi att han inte blev riktigt nöjd på det käk jag haft att erbjuda. Vi började därför stödja upp med ersättning något enstaka mål här och där och fick genast en bebis som var mer tillfreds med livet. Sedan har jag/vi successivt ökat på mängden ersättning, men ändå fortsatt amma i samma utsträckning. Tills att jag helt enkelt fick nog av att hålla på att ävlas med både och. Och jag är så lättad över mitt eget beslut om att sluta helt med amningen.
Hur det än är så ligger samvetet där och gnager. Att jag borde försökt mer, att jag borde fortsatt kämpa, men när hela ens liv styrs av att man har en bebis som måste äta med 45 min-1 h mellanrum då är det inte kul någonstans. Att amma det sista man gör innan man åker iväg till stan, amma i bilen det första man gör när man kommer fram, stressa runt och uträtta ärenden bara för att hinna tillbaka till bilen och kunna amma igen innan man ska åka hemåt och slutligen amma igen så snart man kommit innanför dörren här hemma är inte praktiskt eller roligt för någon av oss.
Nu har jag en bebis som äter var tredje till var fjärde timme och det är sådan skillnad. Både rent praktiskt, men också i hans humör. Han är en glad och tillfreds bebis nästan jämt och jag behöver aldrig gå och oroa mig för att han inte får i sig tillräckligt med mat. Men ändå höjs det på ögonbrynen och vissa blir förvånade över att jag inte längre ammar. Jag känner ofta att jag måste försvara varför jag slutat när jag egentligen inte tycker att det spelar någon roll. Jag mår bättre och då mår också min bebis bättre. Många som undrat tror att man ”tappar kontakten” med sin bebis när man inte längre ammar. Att närheten och de mysiga stunderna försvinner, men det upplever jag inte alls. H sover på mitt bröst precis som förut och han älskar att vara nära som alla bebisar gör.
Jag beundrar verkligen de mammor som tycker att amning är mysigt, de som fortsätter att amma sina barn läänge. Men jag är inte en av dom, jag får näst intill panikkänslor av att tänka på amningen nu. Stundvis var det så ångestfyllt och jag satt bokstavligt talat och grät samtidigt som jag ammade och det är faktiskt inte okej. Alla har rätt att göra som de vill/måste med utfodringen av sina bebisar utan att bli skuldbelagda. Det är så jäkla lätt att klandra sig själv när det inte funkar och jag tycker att vi mammor ska bli bättre på att prata om amningens baksidor, för även om fördelarna många gånger väger över så finns det också nackdelar som gör att många av oss mår psykiskt dåligt och härdar ut längre än vi borde.
Personligen har jag bara ammat mitt barn i knappt 3 månader, men jag kan säga redan nu att det var 2 månader för länge.
