06 Sep Bebisträff

Idag har vi haft bebisträff här hemma. 12 stycken mammor och bebisar (alla under året gamla) möttes upp här för lite lunch och surr tillsammans. Det var riktigt roligt att det var så många som kunde komma, men som alltid när man är värd för något så blir det svårt att hinna med att prata med alla.

Harry har älskat att det varit så många bebisar här och skrattade och var glad mest hela dagen. När den sista bebisen åkt hem så däckade han dock ganska snart och tillslut fick jag till och med väcka honom då jag började bli orolig för att han inte skulle sova något inatt istället. Lyckades dock inte hålla honom vaken mer än en knapp timme, men åtminstone tillräckligt länge för att få på pyjamas och en omgång mat.

Är så ledsen på mig själv för att jag inte lyckades ta en enda bild under hela dagen! Hade varit så roligt att ha och sätta in i Hs fotoalbum som ett minne. Men men! Är huvudet dumt så..

IMG_2241

Däckad kille efter dagens bravader!

Kommentera

06 Sep Antilop

Vi har, som många andra, köpt en Antilop-stol på IKEA. Lite längre fram kanske vi investerar i en annan stol som H kan växa med, men just nu känns det som att det räcker med Antilopen för ett tag. Enda problemet med den stolen är att jag har lite svårt för överdraget som följer med till den uppblåsbara stödkudden (Pyttig). Det är nämligen rött/blått och jag har lite svårt för rött. Dessutom passar det inte så bra in i vårt hem som mestadels har mer jordnära färger.

Det finns dyra märkeskuddar att köpa som passar till Antilop-stolen, men det kändes så onödigt. Istället tog jag en halvmeter tyg som jag redan hade hemma. Ritade av det medföljande fodralet och sydde mig ett eget. Jag var till och med så ambitiös att jag sprättade bort dragkedjan på IKEA-fodralet och sydde fast den på mitt eget fodral. Första gången jag sydde en dragkedja så resultatet blev väl inte det bästa, men gott nog.

IMG_2186

Så nu har vi en stol som passar mycket bättre in här hemma och en son som är väldigt nöjd över att kunna sitta upp själv. Än så länge är han lite för liten för att sitta någon längre stund, men han har fått provsitta den ett par gånger när vi ätit och ofta är det med ett nöjt leende på läpparna. Tänk så fort det går med allt nu! Häromdagen kom han på att han själv kunde greppa saker och stoppa dem i munnen. En stor dag! IMG_2190

Kommentera

04 Sep Att amma

IMG_2086

Jag älskar dig till månen och tillbaka min skatt! <3

Sedan en vecka tillbaka så ammar jag inte Harry alls. OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT! Missförstå mig rätt. Jag tycker det är en jättebra och praktisk grej att vi kvinnor är utrustade med matstationer till våra bebisar, men sanningen att säga så har jag inte alls gillat att vara en matfabrik. Jag har aldrig upplevt det mysigt att amma. Praktiskt ja, lättsamt ja, men inte mysigt eller njutningsfullt.

Amningen har fyllt en funktion, att göra mitt barn mätt och ganska snart så upptäckte vi att han inte blev riktigt nöjd på det käk jag haft att erbjuda. Vi började därför stödja upp med ersättning något enstaka mål här och där och fick genast en bebis som var mer tillfreds med livet. Sedan har jag/vi successivt ökat på mängden ersättning, men ändå fortsatt amma i samma utsträckning. Tills att jag helt enkelt fick nog av att hålla på att ävlas med både och. Och jag är så lättad över mitt eget beslut om att sluta helt med amningen.

Hur det än är så ligger samvetet där och gnager. Att jag borde försökt mer, att jag borde fortsatt kämpa, men när hela ens liv styrs av att man har en bebis som måste äta med 45 min-1 h mellanrum då är det inte kul någonstans. Att amma det sista man gör innan man åker iväg till stan, amma i bilen det första man gör när man kommer fram, stressa runt och uträtta ärenden bara för att hinna tillbaka till bilen och kunna amma igen innan man ska åka hemåt och slutligen amma igen så snart man kommit innanför dörren här hemma är inte praktiskt eller roligt för någon av oss.

Nu har jag en bebis som äter var tredje till var fjärde timme och det är sådan skillnad. Både rent praktiskt, men också i hans humör. Han är en glad och tillfreds bebis nästan jämt och jag behöver aldrig gå och oroa mig för att han inte får i sig tillräckligt med mat. Men ändå höjs det på ögonbrynen och vissa blir förvånade över att jag inte längre ammar. Jag känner ofta att jag måste försvara varför jag slutat när jag egentligen inte tycker att det spelar någon roll. Jag mår bättre och då mår också min bebis bättre. Många som undrat tror att man ”tappar kontakten” med sin bebis när man inte längre ammar. Att närheten och de mysiga stunderna försvinner, men det upplever jag inte alls. H sover på mitt bröst precis som förut och han älskar att vara nära som alla bebisar gör.

Jag beundrar verkligen de mammor som tycker att amning är mysigt, de som fortsätter att amma sina barn läänge. Men jag är inte en av dom, jag får näst intill panikkänslor av att tänka på amningen nu. Stundvis var det så ångestfyllt och jag satt bokstavligt talat och grät samtidigt som jag ammade och det är faktiskt inte okej. Alla har rätt att göra som de vill/måste med utfodringen av sina bebisar utan att bli skuldbelagda. Det är så jäkla lätt att klandra sig själv när det inte funkar och jag tycker att vi mammor ska bli bättre på att prata om amningens baksidor, för även om fördelarna många gånger väger över så finns det också nackdelar som gör att många av oss mår psykiskt dåligt och härdar ut längre än vi borde.

Personligen har jag bara ammat mitt barn i knappt 3 månader, men jag kan säga redan nu att det var 2 månader för länge. 

 

Kommentera

31 Aug Föräldragrupp

Jag och Harry går varje onsdag på en föräldragrupp där vi har lite babymassage och pratar om föräldraskapet med andra mammor. Jag var lite skeptisk till att börja med. Inte för att jag inte tror att det ger något eller att jag redan är en fullärd morsa, utan mer för att jag tycker att det är jobbigt med fasta tider, ett utstakat schema och lite för att jag inte är så taggad på att prata självklarheter med främmande människor.

Men trots min skepticism så tycker jag ändå att det är helt okej. Mest för Harrys del kanske som faktiskt verkar uppskatta sällskapet från andra bebisar och som myser ordentligt under massagen. Men också för att det får mig att reflektera över mitt eget föräldraskap lite och inse vad jag är bra och dålig på exempelvis.

Jag är till exempel bra på att inte hetsa upp mig och bli nervös i stressade situationer. Medan andra verkar tycka att det är ganska jobbigt att göra saker på egen hand med sitt barn (köra bil, åka och handa osv) så är jag i dessa situationer väldigt lugn. Mitt barn skriker också i bilen och på ICA ibland, men det gör mig inte stressad eller skrämd. Jag vågar göra saker utanför vår ”comfort zone” och det gör att Harry känner sig trygg i de flesta situationer.

Jag är däremot dålig på att låta Harry ligga för sig själv och roa sig på egen hand. Jag är kanske lite för bra på att ”flänga runt” och hitta på saker om dagarna så Harry har sällan tråkigt på en filt på golvet. Det kan ju ses som något positivt till en början, men jag inser att det kanske hindrar honom från att utforska saker på egen hand. Han kanske behöver ha lite mer ”tråkigt” och bara få ligga still på en filt för att komma på det här med att rulla runt och intressera sig för leksaker.

IMG_2120

Så idag övar vi på att ligga i babygymmet och roa oss på egen hand. H blir ganska snabbt frustrerad och vill därifrån i vanliga fall, men idag försöker jag låta honom ligga kvar där även om han kanske inte är hundra nöjd. Sitter bredvid och pratar lite istället för att plocka upp honom och stoppa honom i bärselen.

Vad är/var du bra respektive dålig på som förälder? Finns det något du önskar du gjorde annorlunda?

Kommentera

30 Aug Bröllop

IMG_2061

I lördags var vi på bröllop! Det var Ms kusin som gifte sig och det var ett väldigt vackert brudpar vi fick äran att fira. Harry fick följa med till kyrkan (och gjorde lägligt nog, NOT!!!, lite högljudda protester mitt under säga-ja-delen, men i övrig skötte han sig snyggt), men kvällen fick han spendera med mormor, bonusmorfar och moster. Första gången han är utan någon av oss en längre stund, men det hade gått jättebra och han hade somnat för natten ganska tidigt.

Vet inte hur många gånger jag fick frågan om hur det kändes att vara utan H, men jag upplevde det inte alls jobbigt. Jag har ju övat tidigare genom att vara borta från honom över kvällen då M haft honom själv. Och jag skulle ju aldrig lämna honom med någon jag inte litade på är kapabel till att se efter honom på bästa sätt. Oroade jag mig så var det snarare för barnvakten i sig och inte Harry. Jag vet ju själv hur jobbigt det kan vara om han är otröstlig och man vet ju aldrig hur han kommer att reagera att vara ifrån oss båda. Så jag var väldigt glad över att det gått bra och att vi inte behövde bli blixthemkallade mitt under middagen.

Kommentera

29 Aug Sovrutiner

IMG_2002

Vi är lyckligt lottade att ha en bebis som sover väldigt bra. Mest nattetid, men inte så mycket dagtid. Något jag faktiskt föredrar även om det ibland är frustrerande och svårt att få något gjort hemmavid med en bebis som helst bara sover 10-30 minuter i stöten på dagen. Men när man får sova på nätterna och vaknar utvilad på morgonen så är det lätt att förlåta honom.

Sedan några veckor tillbaka äter han inte heller på natten och det är skönt med tanke på att jag sedan snart en vecka tillbaka inte ammar honom alls. På ett sätt är det en väldig lättnad att slippa amningen (även om jag tyckt att det varit hyfsat lättsamt och smidigt (men stundtals en jävla pina med gråt och frustration från min sida nära till hands)), men det kräver lite mer planering i vardagen, i alla fall om vi ska iväg någonstans. Nu har jag inte längre maten med mig överallt utan måste planera våra matstopp i förväg. Det positiva i att han inte längre äter en gång i timmen eller mer (nu går det oftast 3-4 h mellan matningarna, STOR skillnad) väger dock över det besvärliga. Det är väl bara det där första målet mat vid 6-tiden på morgonen som känns lite jobbigt att pallra sig ner till köket för att tillreda.

Kommentera

23 Aug Fina Harry

IMG_1947

Pojken går från klarhet till klarhet. Han är lite mammig just nu, men i övrigt en riktig prins att ha att göra med. Det är så roligt att se hans framsteg. Sakta men säkert börjar vi hitta rutiner här hemma och han har bara den senaste veckan blivit mycket mer självständig och kan numera sova själv i vagnen utomhus några längre stunder per dag. Han skrattar och ”pratar” för jämnan och charmar de flesta. Han sover bra på nätterna och är snäll på dagarna. Han är helt enkelt perfekt!

Kommentera

21 Aug Panda-lampa och min pysselblogg

Jag har efter lite funderande bestämt mig för att lägga ner min pysselblogg. Först var tanken att den också skulle komma upp på den nya domänen, men med tiden har jag insett att jag knappt har tid för en blogg och att jag hellre prioriterar denna. Istället kommer jag satsa på att lägga ut allt mitt pyssel på min pyssel-Instagram @tantsofies och vissa utvalda saker kommer att få hamna här också.

Efter en sommar med hyfsat mycket pyssel (mest scrapbooking och lite virkning) kände jag mig motiverad till att prova något nytt. Jag tror att jag tänkt i ett års tid nu att jag ska införskaffa lite kontaktplast/dekorplast och prova på lite olika saker. Det har hittills inte blivit av, men tidigare i veckan så var jag in på Panduro och slog till på en rulle svart kontaktplast.

IMG_2186

Anledningen var först och främst för att jag fyndat en FADO-lampa (IKEA) på köp& sälj på FB och ville testa på att göra en panda-lampa till Harrys blivande rum. Sagt och gjort. Fram med penna och sax och så skred jag till verket. Jag hade efter lite forskande på nätet förstått att plasten lätt viker ner sig när den blir varm så därför valde jag att sätta kartong mellan plasten till öronen.

IMG_2193

Slutresultatet blev bättre än jag väntat mig och skenet från lampan blir perfekt till ett barnrum en mörk vinterkväll. Det var lite trixigt att få till ögonen då lampan är rund och det då blir överflödig plast på en sådan stor yta. Hade jag gjort om den så hade jag tänkt till en gång extra och klippt några djupare flikar på utsidan av ögonen för att lättare kunna lägga plasten omlott utan att det blir veck i den. Nu syns det inte på håll och inte när lampan är tänd, men det kliar lite i perfektionisten i mig.

IMG_2198

Kommentera

18 Aug Kompisträff

IMG_1897

I tisdags var jag och H på kompisdejt. Jag har ju väldigt många vänner som fått barn samtidigt som oss och det är jätteroligt! Vi har dock inte haft möjlighet att ses så mycket i sommar då alla haft fullt upp med sitt, men nu var vi alla samlade och det var så härligt! Det var dock 4 barn (dock inga morsor) som saknades för att maffian skulle vara komplett, men de får joina nästa gång.

Vi började dejten med en promenad upp till en utkiksplats innan vi åt middag tillsammans och pratade ikapp oss. Harry är minst i gänget och var väldigt fascinerad över alla bebisar. Han hade fullt sjå att hålla koll på alla och natten mot onsdag så chockade han oss och sov över 9 h i sträck. Det tar tydligen på att ”leka” med kompisar!

IMG_1918

Kommentera

07 Aug Långt mellan gångerna

IMG_2011

Det blir långt mellan gångerna här inne nu, men jag skyller på sommartider och fullspäckade dagar som till största del spenderas utomhus eller på bortaplan. Kvällarna med maken är heliga och då plockas inte datorn fram mer än till att se en serie tillsammans. Jag hoppas ni kan stå ut med de glesa inläggen ett tag till så ska jag jobba på att bättra mig.

På tal om maken så har han jobbat alldeles för mycket och alldeles för många obekväma arbetspass på sistone. Dagarna blir som längre då och vi saknar honom extra mycket här hemma. I helgen har jag turligt nog haft lillasyster W här som avlastat och hjälpt mig lite med lilleman och Shiro-korven. H är dock inne i någon extremsnäll fas just nu så han är faktiskt inte så betungande att ha att göra med för tillfället. Vår fina fina pojke!

Vår lilla kille växer och utvecklas så att det knakar och redan nu känner jag ett stort behov av att stoppa tiden och låta honom vara liten för alltid. Trots att man konstant förundras över hur snabbt det går och att han snart inte är så liten längre så gläds man över hans framsteg. Jag försöker stanna upp i nuet och ha honom nära så mycket det går för vips så vill han inte ligga i famnen mer och då kommer jag gräma mig för att jag hade så bråttom att göra massa saker som egentligen inte var viktiga.

Kommentera

10 Jul Intensiv helg

IMG_1435

Han som skrattar/flinar nu förtiden!

Jisses vad vi har flängt runt denna helg, men ack så roligt/mysig vi haft. Vi har haft besök av långväga gäster, spontanköpt pizza på annan ort, besökt Skulefestivalen, nästan ”krockat” med statsministern (höll kanske på att köra in i honom med barnvagnen, haha), varit på släktträff, varit chaufför m.m. M har dessutom varit på herrmiddag.

Så idag är vi ganska möra, hade tänkt att det skulle bli en lugn dag med lång sovmorgon, mys i sängen, hämtmat och någon lättsam film med lite gotta till. Men det enda vi lyckats med hittills är en relativt lång sovmorgon. H sov nämligen till 11 idag vilket var tacksamt värre! Nu ska vi käka lunch och sedan måste det bli en tur till stan för att köpa hundmat och andra nödvändigheter. Ute i sista minuten som vanligt.

Idag kommer också min lillebror hem för lite semester och som jag har längtat! Kan inte bärga mig tills han och H får träffas. Ska blir så mysigt att ha honom hemma ett tag så man får rå om honom ordentligt!

Kommentera

07 Jul Sjunde i sjunde kl sju

0.02.01.b89f97dd3682d3a741f113164c4ec4312bd8b15d1d924cb68a5ea65ad6c9f537_full

Vi maxar denna vecka som familj och idag var inget undantag. Först blev det en tur till stan för mamman på egen hand, ett besök hos frissan var bokat och jag lämnade M & H på egen hand några timmar. Första gången jag varit borta längre än ett besök på affären, men det gick finfint! Grabbarna kan!

När jag var klar hos frissan kilade jag förbi Hemköp och köpte lite picknick-mat innan jag mötte upp mina favoritgrabbar som tagit sig in till stan. Varje år den 7/7 kl 19 så bjuder nämligen Tidningen 7 och deras samarbetspartners på gratiskonsert i Strandparken och i år var det Takida som stod för underhållningen.

Vi slog oss ner på en filt, H käkade först och däckade sedan i min famn. Så vi fick sitta ostört och mumsa på vår mat och lyssna på musiken i det fina vädret. Publiken uppskattades till ca 5000 personer och det tvivlar jag inte på. Parken var smockfull och som alltid träffar man på både vänner och bekanta, så mysigt!

0.02.01.6c23d41d700bd3dc0df1eaeeb5440baba8b413271f3cf08061c47e9db59bf67f_full

Vår fina prins! <3

Kommentera

06 Jul

IMG_1216

Besöken fortsätter trilla in här hemma och jag blir påmind varje dag om hur lyckligt lottade vi är som har så många fina vänner. Harry blir överöst med fina presenter och jag blir så rörd över att det är så många som vill lära känna vår lilla pojke. Vilken lycka som litet barn att ha så många engagerade vuxna i sin närhet.

Vi har nedräkning på våra lediga dagar tillsamman som hel familj nu. På måndag börjar M jobba igen efter 6 veckor hemma. Tiden har verkligen sprungit iväg och det känns lite nervöst att jag fortsättningsvis ska ha ensamt ansvar för Harry på dagarna. Men så snäll som han är så ska det inte vara några bekymmer och så länge det är lugnt på Ms jobb så kommer han vara ledig någon vecka till i slutet av juli eller början av augusti. Det känns bra att ha det att se fram emot.

Kommentera

01 Jul Att vara mamma

IMG_1284

Den vanligaste frågan jag får nu sedan Harry kom är ”Hur känns det att vara mamma?”. Och jag vet aldrig vad jag ska svara. Det känns självklart bra, men svårt att identifiera sig med. På ett sätt känns det så himla naturligt och som att det alltid varit så, Harry är en sådan självklar del av vår familj. Det känns som att han alltid varit här. Samtidigt så upplever man allt för första gången och varje liten utveckling hos honom får en att bli stolt som en tupp.

Varje dag pratar vi om alla ”första gången” vi kommer att få uppleva de närmsta åren och det känns så stort och ärofyllt. Alla funderingar kring hur han kommer att bli, hur han kommer att utvecklas och vem han kommer att likna i både utseende och beteende. Det är så overkligt att han är en del av mig och en del av M. Barn är verkligen ett mirakel och det är så fantastiskt att få uppleva det.

Så svaret på frågan hur det känns att vara mamma får bli: läskigt, lätt, svårt, fantastiskt, skrämmande, magiskt, stort och alldeles, alldeles underbart! Han är verkligen min skatt och jag ska göra allt jag kan för att vara en bra mamma åt honom. Att ta hand om honom och älska honom med hela mitt hjärta!

Kommentera

29 Jun Förlossningsberättelse

IMG_0972

Här kommer då den långa versionen av Harrys förlossning. Jag ber på förhand om ursäkt över information som kan upplevas som känslig så är du päckelmagad/snart ska föda själv kan du sluta läsa nu. Denna historia skriver jag mest för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och analysera och se förloppet igen med ett annat perspektiv. Jag tror också att det är viktigt att jag får ner det på pränt inför framtida barn/förlossning då detta nog är något jag kommer att behöva bearbeta innan jag kan vara redo att ens fundera på ett syskon till Harry.

Allt började redan på måndagen (30/5) egentligen. Vi hade tid hos BM för en sista koll då BF var dagen innan (söndag den 29/5). Jag hade noll känningar av någon förlossning, inga sammandragningar/förvärkar eller what so ever. BM erbjöd sig att se efter hur det stod till därnere och kunde snabbt konstatera att trots mina uteblivna förvärkar så var jag öppen 3-4 cm och tappen var utplånad till 50%. Bad henne då göra en hinnsvepning vilket hon gjorde och bara någon timme efter vi varit där började jag få regelbundna värkar. Värkarna kom med ca 3-4 min mellanrum men var fullt hanterbara, de ökade dock inte i styrka eller intensitet utan höll sig jämna under hela dagen. Framåt kvällen pratande vi med förlossningen som tyckte att vi skulle komma in för en koll, men väl där så avtog allt i princip och vi valde att åka hem och invänta att det skulle dra igång igen.

Halva tisdagen gick och jag hade knappt några känningar alls. Vi renoverade på här hemma och efter lunch så drog värkarna igång igen. Denna gång mycket kraftigare, men inte lika ofta. Nu hade jag en värk på 15 minuter och det varken ökade i styrka eller intensitet nu heller utan fortsatte i samma anda hela dagen och natten. Vaknade flera gånger under natten av onda värkar, men de kom fortfarande inte tätare.

Strax innan 6 på onsdagsmorgon så vaknade jag av en kraftig värk och kände som ett ”knäpp” inombords. Förstod ganska snabbt att det nog var vattnet som gick så reste mig ur sängen fort som attan och vips så stod jag i en pöl av fostervatten. Ingen tvekan om saken, nu var förlossningen igång på allvar. Ganska direkt märkte jag hur värkarna tilltog, de kom både starkare och mer ofta. Väldigt ofta. Vi ringde in till förlossningen ganska omgående och de rådde oss att äta frukost och ta en dusch innan vi kom in, men bara 20 minuter senare (mitt i den tilltänkta frukosten) så hade jag endast 1,5 min mellan värkarna och de var så kraftiga att jag inte kunde sitta ner utan fick stå och hålla mig i bordsskivan för att ”orka med” dom. Vi bestämde oss då för att åka in direkt.

Vi skrevs in på förlossningen kl 7.15. Då vattnet hade gått ville de inte undersöka hur öppen jag var, men de såg på mig att värkarna var rejäla och kom väldigt ofta så fick börja med lustgasen relativt omgående. De satte också en CTG-kurva på mig och bebis såg ut att må finfint därinne. Fina hjärtljud runt 140 slag/minuten. Runt 8.30 hade jag redan ”maxdos” på lustgasen och kände själv att jag behövde mer smärtlindring, blev erbjuden EDA och tackade ja till det. I samband med att den skulle sättas så plockades CTG’n bort från mig och jag fick gå på toaletten medan de förberedde EDAn. De började sedan med att kolla hur öppen jag var (7-8 cm) och sätta en elektrod på bebis huvud för att kunna mäta hjärtljuden. Vid det här laget hade jag varit bortkopplad från CTGn i drygt 10 minuter och när elektroden kom på plats så har bebis hjärtljud gått ner till 70 slag/minut (vad jag förstått i efterhand så räknas spädbarn som hjärtstopp vid en puls på 60 slag/minut).

Från och med nu är mina minnen ganska diffusa och jag var ganska påverkad av både smärta och lustgas, men helt plötsligt är det ca 10 pers i rummet. De vänder mig på sidan i ett försök att få upp hjärtljuden, när det inte hjälper nämnvärt får jag bricanyl för att stanna av värkarbetet så att bebis kan få andrum och mer syre. Detta hjälper lite, men långt ifrån tillfredsställande. Överläkaren tillkallas och beslut om katastrofsnitt tas då de saknar historik på hur hjärtljuden sett ut under tiden jag varit bortkopplad från CTGn.

Om det gick fort innan, så är det ingenting emot vad det gör nu. Jag blir överflyttad till en annan säng och sedan bär det av. Själv förstår jag knappt vad som händer, det enda jag hör är M som hänger med bakom och säger att han är där (guld värt för jag såg honom inte). Vid det här laget så gråter jag hejdlöst av rädsla och det enda jag kan tänka är att nu dör mitt barn. En sköterska springer före och öppnar dörrar och trycker dit hissen medan BM och några andra sköterskor springer genom korridorerna med sängen jag ligger i. Inne i hissen hinner BM säga några lugnande ord till mig, men jag fortsätter att gråta hejdlöst.

Väl nere på operation så avbryter de ett planerat kejsarsnitt och samtidigt som narkosläkaren försöker få mig att lugna ner mig och andas i masken så ser jag hur de tvättar rent min mage och förbereder för snitt. Sedan blir allt svart. Nästa gång jag öppnar ögonen är när jag rullas in på uppvaket. De som rullar dit mig säger inte mycket mer än ”det blev en pojke”. Sedan lämnas jag själv och orden snurrar i mitt huvud. ”En pojke, en pojke” är allt jag kan tänka. Betyder det att han lever? Att mitt barn är friskt? Och var är han och M i så fall?

Under tiden jag var sövd så får M vänta utanför operationssalen. Han får byta om till gröna operationskläder och tillsammans med en barnläkare och sköterska inväntar de att snittet görs, maskiner med andningshjälp och liknande är påslagna och redo. Prick 10 minuter efter att läkaren tryckte på ”katastrofknappen” (som den så vackert kallas) plockar de ut Harry ur min mage. Han skriker redan när de lägger snittet och väl ute är det en frisk och fin pojke som andas själv från första stund. Barnläkaren meddelar sköterskan att hon kan stänga av maskinerna och fyra minuter efter att Harry gjort entré i den stora vida världen så ligger han i Ms famn. I efterhand har man inte hittat någon förklaring till varför hans hjärtljud gick ner, han låg helt perfekt i magen och hade ingen navelsträng eller liknande runt halsen. BM uppskattade att om förlossningen fått fortgå så hade han varit ute den vanliga vägen max 1,5 h senare. 

Klockan är nu 10 och jag har svårt att förstå vad som precis har hänt, allt känns som en avlägsen dröm och det enda jag vet helt säkert är att jag har väldigt ont i min mage. Jag säger till en sköterska att jag har ont och får smärtstillande, men smärtan bara tilltar. Jag säger till igen, får mer smärtstillande, men det gör bara mer ont i min mage. Efter en tredje dos smärtstillande vill de inte ge mig mer och nu gråter jag av smärtan. Min BM rings dit för rådgivning och väl där tar hon beslutet att jag ska få följa med upp på BB istället för att ligga där nere själv. M och mitt barn väntar ju däruppe + att läkarna som var med vid förlossningen är där och kan ta beslut om mer smärtlindring.

Väl uppe på avdelningen rullas jag in på vårt rum. Och där i en fåtölj i hörnet sitter M med vårt barn i famnen. Så snart min säng står parkerad så lägger M Harry på mitt bröst och det är den finaste pojke jag någonsin skådat. Jag har fortfarande svårt att ta in att det är mitt barn, att mitt barn lever och att det mår bra. Han är så lugn och fin, han säger nästan ingenting utan söker bara efter bröstet och börjar suga direkt. En annan BM kommer in för att undersöka min mage då jag har så ont (det var fullt på förlossningen den här dagen och vår BM som varit med under förlossningen hade fullt upp med en annan förlossning). Hon börjar klämma på min mage och jag kvider av smärta. Hon trycker hårdare och nu börjar det sippra ut blod ur mig.

Och nu går det fort igen. Inom loppet av en minut så är det återigen 10 pers i rummet inkl läkaren och överläkaren som närvarade vid snittet. Harry tas snabbt från mitt bröst och M sitter återigen med honom i famnen. Det konstateras att min livmoder ”slappat” och att den fylls med blod i raketfart. Enda sättet att stoppa blödningen är att tömma den på blod och få den att dra ihop sig. Nu hänger två personer över min mage och jag vet att jag skriker, det låter dock mer som något slags avgrundsvrål och smärtan jag upplevde nu är ingenting i närheten av något jag känt tidigare. Jag är vid det här laget helt övertygad om att de krossar varje inre organ i min kropp och att jag kommer att dö. Det gör så satans ont och det enda jag kan tänka är att nu orkar jag inte mer!

Jag vet faktiskt inte hur lång tid det tar innan de slutar ”plåga” mig, jag vet ju att de inte gjorde det för att vara elak, men just där och då ville jag bara be alla dra åt fanders. Att sluta framkalla denna outhärdliga smärta och bara låta mig vara ifred med min man och mitt barn. Jag vet ju dock att det var nödvändigt och att om de inte plågat mig så kunde det ha slutat riktigt illa. Jag har vid det här laget tappat över 1,3 liter blod och kommer senare få fylla på med ett par påsar blod (tack alla blodgivare!) för att bli människa igen.

Efter all dramatik ordnar de i alla fall så att vi får byta rum och flytta in i ett undersökningsrum. BB är fullt den här dagen och egentligen finns det ingen plats för M att få stanna, men tack vare den fina personalen så får han vara kvar med mig och Harry i två nätter. Det var verkligen guld värt då jag var helt sängliggande de närmsta dygnen. Först på fredagen lyckades jag komma på fötter och det på mycket svajiga ben. Det var en underbar känsla att äntligen kunna vara med under Harrys blöjbyten samt att ta den första duschen på flera dygn.

Vi har blivit mycket väl omhändertagna i efterhand och jag är väldigt imponerad av vår sjukvård. Under våra dagar på sjukhuset hade vi uppföljningssamtal med alla inblandade. 4 gånger fick vi sitta ner och gå igenom förloppet tillsammans med överläkare, läkare, barnläkare och barnmorska. Vi hade även ett mer ingående utskrivningssamtal innan vi åkte hem och har blivit erbjuden samtalshjälp i efterhand. Utöver samtalshjälpen så har jag varit in på sjukhuset på koll en gång i veckan i efterhand samt att vi ska dit igen i början av juli för att gå igenom förlossningen igen tillsammans med läkaren.

Det blev några extra dagar på sjukhuset och på lördagen fick vi äntligen komma hem och kunde börja njuta av att vara en familj. En overklig känsla att få lämna sjukhuset, men allt har verkligen fungerat över förväntan och det har fallit sig väldigt naturligt att bli förälder. Harry är en naturlig del av vår familj och jag kan faktiskt inte förstå att han bara funnits i 4 veckor. Känns som att han alltid varit här på något konstigt sätt!

Kommentera