07 Aug Långt mellan gångerna

IMG_2011

Det blir långt mellan gångerna här inne nu, men jag skyller på sommartider och fullspäckade dagar som till största del spenderas utomhus eller på bortaplan. Kvällarna med maken är heliga och då plockas inte datorn fram mer än till att se en serie tillsammans. Jag hoppas ni kan stå ut med de glesa inläggen ett tag till så ska jag jobba på att bättra mig.

På tal om maken så har han jobbat alldeles för mycket och alldeles för många obekväma arbetspass på sistone. Dagarna blir som längre då och vi saknar honom extra mycket här hemma. I helgen har jag turligt nog haft lillasyster W här som avlastat och hjälpt mig lite med lilleman och Shiro-korven. H är dock inne i någon extremsnäll fas just nu så han är faktiskt inte så betungande att ha att göra med för tillfället. Vår fina fina pojke!

Vår lilla kille växer och utvecklas så att det knakar och redan nu känner jag ett stort behov av att stoppa tiden och låta honom vara liten för alltid. Trots att man konstant förundras över hur snabbt det går och att han snart inte är så liten längre så gläds man över hans framsteg. Jag försöker stanna upp i nuet och ha honom nära så mycket det går för vips så vill han inte ligga i famnen mer och då kommer jag gräma mig för att jag hade så bråttom att göra massa saker som egentligen inte var viktiga.

Kommentera

10 Jul Intensiv helg

IMG_1435

Han som skrattar/flinar nu förtiden!

Jisses vad vi har flängt runt denna helg, men ack så roligt/mysig vi haft. Vi har haft besök av långväga gäster, spontanköpt pizza på annan ort, besökt Skulefestivalen, nästan ”krockat” med statsministern (höll kanske på att köra in i honom med barnvagnen, haha), varit på släktträff, varit chaufför m.m. M har dessutom varit på herrmiddag.

Så idag är vi ganska möra, hade tänkt att det skulle bli en lugn dag med lång sovmorgon, mys i sängen, hämtmat och någon lättsam film med lite gotta till. Men det enda vi lyckats med hittills är en relativt lång sovmorgon. H sov nämligen till 11 idag vilket var tacksamt värre! Nu ska vi käka lunch och sedan måste det bli en tur till stan för att köpa hundmat och andra nödvändigheter. Ute i sista minuten som vanligt.

Idag kommer också min lillebror hem för lite semester och som jag har längtat! Kan inte bärga mig tills han och H får träffas. Ska blir så mysigt att ha honom hemma ett tag så man får rå om honom ordentligt!

Kommentera

07 Jul Sjunde i sjunde kl sju

0.02.01.b89f97dd3682d3a741f113164c4ec4312bd8b15d1d924cb68a5ea65ad6c9f537_full

Vi maxar denna vecka som familj och idag var inget undantag. Först blev det en tur till stan för mamman på egen hand, ett besök hos frissan var bokat och jag lämnade M & H på egen hand några timmar. Första gången jag varit borta längre än ett besök på affären, men det gick finfint! Grabbarna kan!

När jag var klar hos frissan kilade jag förbi Hemköp och köpte lite picknick-mat innan jag mötte upp mina favoritgrabbar som tagit sig in till stan. Varje år den 7/7 kl 19 så bjuder nämligen Tidningen 7 och deras samarbetspartners på gratiskonsert i Strandparken och i år var det Takida som stod för underhållningen.

Vi slog oss ner på en filt, H käkade först och däckade sedan i min famn. Så vi fick sitta ostört och mumsa på vår mat och lyssna på musiken i det fina vädret. Publiken uppskattades till ca 5000 personer och det tvivlar jag inte på. Parken var smockfull och som alltid träffar man på både vänner och bekanta, så mysigt!

0.02.01.6c23d41d700bd3dc0df1eaeeb5440baba8b413271f3cf08061c47e9db59bf67f_full

Vår fina prins! <3

Kommentera

06 Jul

IMG_1216

Besöken fortsätter trilla in här hemma och jag blir påmind varje dag om hur lyckligt lottade vi är som har så många fina vänner. Harry blir överöst med fina presenter och jag blir så rörd över att det är så många som vill lära känna vår lilla pojke. Vilken lycka som litet barn att ha så många engagerade vuxna i sin närhet.

Vi har nedräkning på våra lediga dagar tillsamman som hel familj nu. På måndag börjar M jobba igen efter 6 veckor hemma. Tiden har verkligen sprungit iväg och det känns lite nervöst att jag fortsättningsvis ska ha ensamt ansvar för Harry på dagarna. Men så snäll som han är så ska det inte vara några bekymmer och så länge det är lugnt på Ms jobb så kommer han vara ledig någon vecka till i slutet av juli eller början av augusti. Det känns bra att ha det att se fram emot.

Kommentera

01 Jul Att vara mamma

IMG_1284

Den vanligaste frågan jag får nu sedan Harry kom är ”Hur känns det att vara mamma?”. Och jag vet aldrig vad jag ska svara. Det känns självklart bra, men svårt att identifiera sig med. På ett sätt känns det så himla naturligt och som att det alltid varit så, Harry är en sådan självklar del av vår familj. Det känns som att han alltid varit här. Samtidigt så upplever man allt för första gången och varje liten utveckling hos honom får en att bli stolt som en tupp.

Varje dag pratar vi om alla ”första gången” vi kommer att få uppleva de närmsta åren och det känns så stort och ärofyllt. Alla funderingar kring hur han kommer att bli, hur han kommer att utvecklas och vem han kommer att likna i både utseende och beteende. Det är så overkligt att han är en del av mig och en del av M. Barn är verkligen ett mirakel och det är så fantastiskt att få uppleva det.

Så svaret på frågan hur det känns att vara mamma får bli: läskigt, lätt, svårt, fantastiskt, skrämmande, magiskt, stort och alldeles, alldeles underbart! Han är verkligen min skatt och jag ska göra allt jag kan för att vara en bra mamma åt honom. Att ta hand om honom och älska honom med hela mitt hjärta!

Kommentera

29 Jun Förlossningsberättelse

IMG_0972

Här kommer då den långa versionen av Harrys förlossning. Jag ber på förhand om ursäkt över information som kan upplevas som känslig så är du päckelmagad/snart ska föda själv kan du sluta läsa nu. Denna historia skriver jag mest för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och analysera och se förloppet igen med ett annat perspektiv. Jag tror också att det är viktigt att jag får ner det på pränt inför framtida barn/förlossning då detta nog är något jag kommer att behöva bearbeta innan jag kan vara redo att ens fundera på ett syskon till Harry.

Allt började redan på måndagen (30/5) egentligen. Vi hade tid hos BM för en sista koll då BF var dagen innan (söndag den 29/5). Jag hade noll känningar av någon förlossning, inga sammandragningar/förvärkar eller what so ever. BM erbjöd sig att se efter hur det stod till därnere och kunde snabbt konstatera att trots mina uteblivna förvärkar så var jag öppen 3-4 cm och tappen var utplånad till 50%. Bad henne då göra en hinnsvepning vilket hon gjorde och bara någon timme efter vi varit där började jag få regelbundna värkar. Värkarna kom med ca 3-4 min mellanrum men var fullt hanterbara, de ökade dock inte i styrka eller intensitet utan höll sig jämna under hela dagen. Framåt kvällen pratande vi med förlossningen som tyckte att vi skulle komma in för en koll, men väl där så avtog allt i princip och vi valde att åka hem och invänta att det skulle dra igång igen.

Halva tisdagen gick och jag hade knappt några känningar alls. Vi renoverade på här hemma och efter lunch så drog värkarna igång igen. Denna gång mycket kraftigare, men inte lika ofta. Nu hade jag en värk på 15 minuter och det varken ökade i styrka eller intensitet nu heller utan fortsatte i samma anda hela dagen och natten. Vaknade flera gånger under natten av onda värkar, men de kom fortfarande inte tätare.

Strax innan 6 på onsdagsmorgon så vaknade jag av en kraftig värk och kände som ett ”knäpp” inombords. Förstod ganska snabbt att det nog var vattnet som gick så reste mig ur sängen fort som attan och vips så stod jag i en pöl av fostervatten. Ingen tvekan om saken, nu var förlossningen igång på allvar. Ganska direkt märkte jag hur värkarna tilltog, de kom både starkare och mer ofta. Väldigt ofta. Vi ringde in till förlossningen ganska omgående och de rådde oss att äta frukost och ta en dusch innan vi kom in, men bara 20 minuter senare (mitt i den tilltänkta frukosten) så hade jag endast 1,5 min mellan värkarna och de var så kraftiga att jag inte kunde sitta ner utan fick stå och hålla mig i bordsskivan för att ”orka med” dom. Vi bestämde oss då för att åka in direkt.

Vi skrevs in på förlossningen kl 7.15. Då vattnet hade gått ville de inte undersöka hur öppen jag var, men de såg på mig att värkarna var rejäla och kom väldigt ofta så fick börja med lustgasen relativt omgående. De satte också en CTG-kurva på mig och bebis såg ut att må finfint därinne. Fina hjärtljud runt 140 slag/minuten. Runt 8.30 hade jag redan ”maxdos” på lustgasen och kände själv att jag behövde mer smärtlindring, blev erbjuden EDA och tackade ja till det. I samband med att den skulle sättas så plockades CTG’n bort från mig och jag fick gå på toaletten medan de förberedde EDAn. De började sedan med att kolla hur öppen jag var (7-8 cm) och sätta en elektrod på bebis huvud för att kunna mäta hjärtljuden. Vid det här laget hade jag varit bortkopplad från CTGn i drygt 10 minuter och när elektroden kom på plats så har bebis hjärtljud gått ner till 70 slag/minut (vad jag förstått i efterhand så räknas spädbarn som hjärtstopp vid en puls på 60 slag/minut).

Från och med nu är mina minnen ganska diffusa och jag var ganska påverkad av både smärta och lustgas, men helt plötsligt är det ca 10 pers i rummet. De vänder mig på sidan i ett försök att få upp hjärtljuden, när det inte hjälper nämnvärt får jag bricanyl för att stanna av värkarbetet så att bebis kan få andrum och mer syre. Detta hjälper lite, men långt ifrån tillfredsställande. Överläkaren tillkallas och beslut om katastrofsnitt tas då de saknar historik på hur hjärtljuden sett ut under tiden jag varit bortkopplad från CTGn.

Om det gick fort innan, så är det ingenting emot vad det gör nu. Jag blir överflyttad till en annan säng och sedan bär det av. Själv förstår jag knappt vad som händer, det enda jag hör är M som hänger med bakom och säger att han är där (guld värt för jag såg honom inte). Vid det här laget så gråter jag hejdlöst av rädsla och det enda jag kan tänka är att nu dör mitt barn. En sköterska springer före och öppnar dörrar och trycker dit hissen medan BM och några andra sköterskor springer genom korridorerna med sängen jag ligger i. Inne i hissen hinner BM säga några lugnande ord till mig, men jag fortsätter att gråta hejdlöst.

Väl nere på operation så avbryter de ett planerat kejsarsnitt och samtidigt som narkosläkaren försöker få mig att lugna ner mig och andas i masken så ser jag hur de tvättar rent min mage och förbereder för snitt. Sedan blir allt svart. Nästa gång jag öppnar ögonen är när jag rullas in på uppvaket. De som rullar dit mig säger inte mycket mer än ”det blev en pojke”. Sedan lämnas jag själv och orden snurrar i mitt huvud. ”En pojke, en pojke” är allt jag kan tänka. Betyder det att han lever? Att mitt barn är friskt? Och var är han och M i så fall?

Under tiden jag var sövd så får M vänta utanför operationssalen. Han får byta om till gröna operationskläder och tillsammans med en barnläkare och sköterska inväntar de att snittet görs, maskiner med andningshjälp och liknande är påslagna och redo. Prick 10 minuter efter att läkaren tryckte på ”katastrofknappen” (som den så vackert kallas) plockar de ut Harry ur min mage. Han skriker redan när de lägger snittet och väl ute är det en frisk och fin pojke som andas själv från första stund. Barnläkaren meddelar sköterskan att hon kan stänga av maskinerna och fyra minuter efter att Harry gjort entré i den stora vida världen så ligger han i Ms famn. I efterhand har man inte hittat någon förklaring till varför hans hjärtljud gick ner, han låg helt perfekt i magen och hade ingen navelsträng eller liknande runt halsen. BM uppskattade att om förlossningen fått fortgå så hade han varit ute den vanliga vägen max 1,5 h senare. 

Klockan är nu 10 och jag har svårt att förstå vad som precis har hänt, allt känns som en avlägsen dröm och det enda jag vet helt säkert är att jag har väldigt ont i min mage. Jag säger till en sköterska att jag har ont och får smärtstillande, men smärtan bara tilltar. Jag säger till igen, får mer smärtstillande, men det gör bara mer ont i min mage. Efter en tredje dos smärtstillande vill de inte ge mig mer och nu gråter jag av smärtan. Min BM rings dit för rådgivning och väl där tar hon beslutet att jag ska få följa med upp på BB istället för att ligga där nere själv. M och mitt barn väntar ju däruppe + att läkarna som var med vid förlossningen är där och kan ta beslut om mer smärtlindring.

Väl uppe på avdelningen rullas jag in på vårt rum. Och där i en fåtölj i hörnet sitter M med vårt barn i famnen. Så snart min säng står parkerad så lägger M Harry på mitt bröst och det är den finaste pojke jag någonsin skådat. Jag har fortfarande svårt att ta in att det är mitt barn, att mitt barn lever och att det mår bra. Han är så lugn och fin, han säger nästan ingenting utan söker bara efter bröstet och börjar suga direkt. En annan BM kommer in för att undersöka min mage då jag har så ont (det var fullt på förlossningen den här dagen och vår BM som varit med under förlossningen hade fullt upp med en annan förlossning). Hon börjar klämma på min mage och jag kvider av smärta. Hon trycker hårdare och nu börjar det sippra ut blod ur mig.

Och nu går det fort igen. Inom loppet av en minut så är det återigen 10 pers i rummet inkl läkaren och överläkaren som närvarade vid snittet. Harry tas snabbt från mitt bröst och M sitter återigen med honom i famnen. Det konstateras att min livmoder ”slappat” och att den fylls med blod i raketfart. Enda sättet att stoppa blödningen är att tömma den på blod och få den att dra ihop sig. Nu hänger två personer över min mage och jag vet att jag skriker, det låter dock mer som något slags avgrundsvrål och smärtan jag upplevde nu är ingenting i närheten av något jag känt tidigare. Jag är vid det här laget helt övertygad om att de krossar varje inre organ i min kropp och att jag kommer att dö. Det gör så satans ont och det enda jag kan tänka är att nu orkar jag inte mer!

Jag vet faktiskt inte hur lång tid det tar innan de slutar ”plåga” mig, jag vet ju att de inte gjorde det för att vara elak, men just där och då ville jag bara be alla dra åt fanders. Att sluta framkalla denna outhärdliga smärta och bara låta mig vara ifred med min man och mitt barn. Jag vet ju dock att det var nödvändigt och att om de inte plågat mig så kunde det ha slutat riktigt illa. Jag har vid det här laget tappat över 1,3 liter blod och kommer senare få fylla på med ett par påsar blod (tack alla blodgivare!) för att bli människa igen.

Efter all dramatik ordnar de i alla fall så att vi får byta rum och flytta in i ett undersökningsrum. BB är fullt den här dagen och egentligen finns det ingen plats för M att få stanna, men tack vare den fina personalen så får han vara kvar med mig och Harry i två nätter. Det var verkligen guld värt då jag var helt sängliggande de närmsta dygnen. Först på fredagen lyckades jag komma på fötter och det på mycket svajiga ben. Det var en underbar känsla att äntligen kunna vara med under Harrys blöjbyten samt att ta den första duschen på flera dygn.

Vi har blivit mycket väl omhändertagna i efterhand och jag är väldigt imponerad av vår sjukvård. Under våra dagar på sjukhuset hade vi uppföljningssamtal med alla inblandade. 4 gånger fick vi sitta ner och gå igenom förloppet tillsammans med överläkare, läkare, barnläkare och barnmorska. Vi hade även ett mer ingående utskrivningssamtal innan vi åkte hem och har blivit erbjuden samtalshjälp i efterhand. Utöver samtalshjälpen så har jag varit in på sjukhuset på koll en gång i veckan i efterhand samt att vi ska dit igen i början av juli för att gå igenom förlossningen igen tillsammans med läkaren.

Det blev några extra dagar på sjukhuset och på lördagen fick vi äntligen komma hem och kunde börja njuta av att vara en familj. En overklig känsla att få lämna sjukhuset, men allt har verkligen fungerat över förväntan och det har fallit sig väldigt naturligt att bli förälder. Harry är en naturlig del av vår familj och jag kan faktiskt inte förstå att han bara funnits i 4 veckor. Känns som att han alltid varit här på något konstigt sätt!

Kommentera

27 Jun Midsommar

IMG_1916

Precis som alla andra har vi njutit av en ovanligt fin midsommarhelg. Vädret har verkligen varit på vår sida i år och det hör ju inte till vanligheterna när det kommer till midsommar. Det är väl mer regel än undantag att det regnar åtminstone en del av dagen.

IMG_1234

Vi packade bilen mer än full i fredags och plockade upp A på vägen innan vi rullade norrut till Ava Havsbad. Svärisarna har sin husvagn där och i vanlig ordning så firade vi vår midsommar med dem (varannat år med vänner och varannat med släkten, perfekt balans!). För att vi skulle slippa trängas så hade vi hyrt stuga på området över helgen. Perfekt när man har både hund och bebis med sig.

Vi började midsommarafton med sillunch utomhus och efter det blev det tårta med kaffe. Tårtan gjorde jag dagen innan och den blev en hit, alldeles lagom balans mellan sött och syrligt. Den kan jag rekommendera! Glömde dock ta bild på den, men lånade TV4as (min var dock inte lika vacker). Vi satt och surrade och hade det mysigt mest hela dagen och framåt kvällen kom grillen fram och vi tryckte i oss ännu mer mat innan vi avslutade med kortspel.

IMG_1921

Lördagen blev om möjligt ännu lugnare med sillrester till lunch, softning i solen och promenad med barnvagn och hund på området. Vi gjorde egen pizza på pizzastenen till vår grill. Riktigt gott blev det! Och så avslutade vi dagen med halva Ms släkt och ännu mer kortspel.

IMG_1241

Både Shiro och Harry har skött sig så fint i helgen. Shiro har imponerat genom att sköta sig exemplariskt trots hundar och katter i varannan husvagn. Han har suttit i långlina utanför husvagnen och knappt reagerat när det gått förbi andra hundar, bara tittat nyfiket. Till och med när vi under en av våra promenader mötte inte bara en utan två lösa hundar som sprang fram till Shiro så sa han ingenting. Då ska tilläggas att han blivit överfallen av lösa hundar när han själv varit kopplad som valp så det brukar vara värsta tänkbara scenario i vår värld. Vår duktiga kille!

Harry har chockat oss alla genom att vara vaken rekordlänge, hålla upp huvudet rekordlänge, sova rekordlänge och massa andra saker! Han växer alldeles för fort vår lilla kille. Trodde han skulle vara liten länge till, men i den här takten hinner jag inte riktigt med. Var så chockad efter helgen att jag inatt drömde att han lärt sig gå och dricka saft med sugrör, hahaha!

Kommentera

20 Jun En lugn helg

IMG_1204

Hade en lite missnöjd pojke på förmiddagen, men det kompenserades med världens myspojke på eftermiddagen

Det blev en lugn och mysig helg precis som jag förutspått. I fredagskväll var O&L förbi och hälsade på. Hela kvällen spenderades i vårt sovrum, haha! Kändes precis som när vi bodde på Storgatan och folk minglade på vår gigantiska toalett. I lördags åkte vi in till stan hela familjen och fikade med A + uträttade några småärenden och på kvällen hälsade J på.

Igår, söndag, kom Ms faster förbi för att träffa Harry och resten av dagen tog vi det bara lugnt. Åt tacos till middag och kollade på serier. Idag har min morfar & B varit här för att träffa H. Så mysigt det är med mycket besök och bortskämd med fina presenter blir han vår älskade H. Imorgon blir det en tur till BVC och på onsdag ska vi förmodligen hälsa på på mitt jobb (+ Hs mormor).

Kommentera

17 Jun Njuta av tillsammanstid

IMG_1169

Harry har fått mysa mycket med sina kusiner den här veckan. Är så glad för att de tycker om honom så mycket!

Det blir mycket tillsammanstid i vår familj nu och jag ÄLSKAR det! M har ju både tagit sina 10 föräldradagar i samband med Harrys nedkomst + 4 veckors semester vilket innebär 6 veckor i lag. Nu har snart 3 av dessa redan passerat i ett hiskeligt tempo, men jag hoppas att kommande veckor blir lite lugnare då vi är klara med renovering och de flesta besöken efter Hs födelse.

Den här veckan har vi verkligen bara njutit av att vara lediga. Tagit dagarna som de kommer och inte haft några fasta planer. Detsamma gäller den här helgen. Nästa helg, dvs midsommarhelgen, drar vi dock iväg på vår första minisemester som en familj. Vi åker inte så långt, men det blir en helg i campingens tecken. Bo i stuga, umgås med familjen och bara ha det bra! Ska bli spännande att packa bilen och se till så att vi får med oss allt vi behöver till oss själva, bebis och hund. Om vi ens får plats med allt! Haha!

Kommentera

13 Jun Att inte räcka till

Idag har jag haft min första riktiga prövning som nybliven mamma. Att det skulle komma något som fick mig att gråta en skvätt och känna mig otillräcklig var väl egentligen ingen överraskning (man kan ju inte vara bra på allt) men hittills har jag varit förskonad och det är jag tacksam över.

Idag är det amningen som har fallerat och det gjorde mig ledsen. För det har funkat över förväntan hittills och jag tyckte precis att det hade börjat bli enkelt med amningen (det tar nämligen längre tid att komma igång med mjölkproduktionen efter ett snitt då kroppen läker sig själv först innan den börjar producera mjölk), mjölken har runnit till och allt det onda har börjat ge med sig. Och då bestämmer sig min kropp för att gå på sparlåga och knappt producera någon mjölk alls, precis i samma veva som vår älskade son verkar ha ett extra stort behov av att äta.

Den kombinationen har gjort att Harry varit onöjd (inte katastrofledsen utan mest bara pirig i största allmänhet) mest hela dagen igår och idag. Ingenting förutom bröstet har tröstat honom, men även då har han blivit arg och ledsen när det varit tomt på mat. Det går fort för psyket att brytas ner och att man känner sig som en dålig mamma. Jag försöker dock peppa mig själv och försöka se det som att kroppen snart fixar galoppen och hänger på i samma tempo som Harry vill äta. Försöker också anstränga mig och äta och dricka bättre själv för att mjölkproduktionen ska få en skjuts på traven, vet inte om det hjälper men inbillar mig det.

IMG_1137

Så här såg gårdagskvällen ut, ammande bebis, utslagen hund och en make som kämpade med en IKEA-byrå

Kommentera

12 Jun Att ha en superman!

Eller till och med 2 (Harry är ju en riktig superman han med)! Hela denna vecka har min fantastiska make (ledsen att jag hyllar honom sådär smörigt mycket jämt, men han är bara så värd det så jag tänker fortsätta och inte ens tycka att jag hypar honom för mycket) jobbat på i vårt sovrum. Själv har jag roddat bebis och hem så gott jag kunnat, men då mitt allmäntillstånd har varit bättre så har maken fått ta en stor del av det också.

Sovrummet är så gott som klart. Just i skrivande stund sätter M golvsockeln därinne och efter det är det bara lite spikhuvuden som ska målas innan vi börjar att flytta in. Känns för bra för att vara sant! Imorgon natt sover vi första natten i vårt nya sovrum och det är så jäkla fint! Ska be M fota fina bilder så jag kan visa er!

IMG_1131

Själv sitter jag mest och tittar på och fyller på mannen med socker när det behövs!

Mitt allmäntillstånd då? Jo, bättre har det som sagt varit, men både igår och idag har jag känt mig hyfsat som en människa så det går definitivt åt rätt håll. Efter förlossningen har min kropp haft lite jobb med att återhämta sig och anpassa sig efter ny medicinering vilket har gjort att jag varit lite svajig. Så svajig att vi fick besök av tut-tut-bilen (läs: ambulansen) i onsdags. Som ”tur” var slapp jag följa med in då jag hade en läkartid på torsdag och M var hemma och kunde se efter mig. Jag har dragits med ett högt blodtryck sedan operationen och medicinen jag fått emot det har gett lite biverkningar, men jag tror att kroppen börjar vänja sig nu.

IMG_1084

Premiärtur på stan

Vi har i alla fall tagit oss ut några svängar denna vecka och det har varit både ansträngande och uppiggande. I torsdags kombinerade vi sjukhusbesök med en sväng på stan, storhandling och besök hos Harrys faster. I fredags tog vi bilen söderut och visade Harry mina hemtrakter, åt lunch på min fina väns nya restaurang (premiäröppning i fredags), lånade lite saker hos pappa och visade upp Harry för min mormor. Och igår påtade vi på här hemma mest hela dagen, men avslutade med att åka på grillkväll hos fina vänner då hela gänget var där (vi valde dock att titta förbi efter middagen och bara stanna en liten stund).

IMG_1115

Tog första promenaden själv med både vagn och hund igår

Kommentera

07 Jun Att hitta en vardag

IMG_1017

Shiro med ”lillebror”

Det var en sådan himla skön känsla av att få komma hem från sjukhuset i lördags. Jag hade verkligen saknat vårt hem och att få vara lite i fred. All heder till sjukhuset för vi har blivit så väl omhändertagna och jag är så grymt imponerad av den sjukvård vi har, men var det inte Harry som skulle kollas så var det jag och trots mycket tid för vila så sker allt efter någon annans tidsschema. Blev vi inte väckta på natten av Harry så var det av ronden så att få sova första natten ostört här hemma var underbart.

Första dagen var vi helt själva och gjorde tidig kväll. Mös ner oss i sängen med lite gott och tittade ikapp oss på lite missade avsnitt. I söndags så kom Harrys morfar, bonusmormor och moster på besök (dvs min pappa med familj) och träffade första barnbarnet! Harry skötte sig snyggt, men sov mest igenom hela besöket faktiskt. Vi tog även första barnvagnspromenaden upp till grannarnas nybygge och kikade hur långt de hade kommit.

I går var först Harrys mormor, bonusmorfar och moster nr.2 här och hälsade på (dvs min mamma med familj) och senare på eftermiddagen kom Harrys farmor och farfar samt hans ena faster och spanade in honom. Även de här besöken skötte han med bravur. Det första var han lite mer vaken under, medan han körde en favorit i repris och sov sig igenom större delen av det andra. Även grannarna kom förbi en snabbis för att klämma på honom senare under kvällen.

I dag är jag och Harry lite solo några timmar då pappan i familjen åkt in på jobbet för att jobba bort det sista innan han stannar hemma med oss i 5 veckor till. Jag och lilleman har dock inte ens tagit oss ur sängen än, men vi får nog göra ett försök nu för morsan börjar också bli sugen på frukost.

Kommentera

05 Jun Harry Holmgren

IMG_0972

Låt mig presentera Harry Holmgren! Världens vackraste pojke (inte alls partisk)! Han föddes på onsdag den 1 juni kl. 09.03, är 50 cm lång och vägde vid födseln 3590 gram.

Den långa förlossningsberättelsen får jag ta en annan dag, men allt blev inte riktigt som planerat och därför föddes han med katastrofsnitt och jag råkade ut för en del komplikationer. Vi har därför varit kvar på sjukhuset lite längre än planerat, men igår fick vi äntligen komma hem. Harry är och har hela tiden varit en frisk pojke med god aptit på livet, han har passerat alla besiktningar utan anmärkning och är ett praktexemplar när det kommer till att äta och sova.

Just nu ligger fokus på återhämtning för min egen del och på att fortsätta vara världens finaste son för Harrys del. I allihopa har pappa M varit en klippa som stått stadigt när allt har stormat. Vet helt ärligt inte hur jag hade klarat mig utan den mannen, tänk vilken lycka att han är far till mitt barn! Han tar hand om mig, barn, hund och hem och har inte gjort någon grej av det alls. Han är allas vår hjälte och utan honom vill jag aldrig vara!

Kommentera