22 Nov Onsdag har blivit min nya tisdag

Tisdagar är och har alltid varit veckans sämsta dag. Helg-euforin har passerat sedan länge, det är evigheter kvar till nästa helg och livet känns bara allmänt depp. MEN de senaste veckorna är det onsdagen som varit värst. Onsdag har varit min riktiga depp-dag då livet känns allmänt uppochner och jag inte vill kliva upp ur sängen. Eller nu ljuger jag nog lite. Hela den senaste veckan har jag haft en känsla av att ”nä, idag stannar jag nog bara hemma, jag vägrar kliva upp”… MEN (igen) så har mitt rationella förstånd och mitt vuxna jag bankat lite vett i mig och jag har stigit upp ändå.

Det är väl det som är fördelen med att vara medveten om sin höst-/vinterdepp. En har liksom ingen giltig ursäkt till att omotiverat må bajs och bara vilja göra ingenting, för en är ju medveten om vad det beror på. Då är det lättare att säga till sig själv på skarpen att ”det här hittar bara din taskiga hjärna på, du kommer inte må bättre av att stanna i sängen, bättre att göra någon nytta”. Och en orkar ju så mycket mer än en tror.

Den här onsdagen blir dock inget undantag från tidigare veckors depp, men det som håller mig uppe är att efter idag så kommer jag vara hemma med älsklingspojken Harry en hel vecka då M först ska iväg på fotbollsresa och sedan ska han gå utbildning med jobbet vilket innebär att jag får vara föräldraledig och det kunde nog inte komma mer lägligt. Tänk att bara få hänga med vår guldklimp i en hel vecka (inte för att det kanske är semester direkt, men det är kvalitetstid)!

Kommentera

25 Okt Höstkvällar

För att undvika min vanliga höstdepp, eller åtminstone minimera den, så gör jag mitt bästa för att sätta lite guldkant på tillvaron just nu (plus att jag äter D-vitamin). Även om kvällarna till stor del just nu handlar om möten och jobb så får en lyxa till det lite med ett nystädat vardagsrum, ljus på bordet och något gott att tugga på till kvällsjobbet. Peppar, peppar, men nu har vi faktiskt börja ställa tillbaka saker på vardagsrumsbordet efter 1 år av klåfingriga bebishänder. Vi får väl se hur lång tid det tar innan något ryker i golvet, men det får det vara värt. Har en riktigt tur så gör maken en sällskap i soffan och tittar på någon serie som en annan ändå inte följer. Då går det allra bäst att kvällsjobba nämligen och hösten känns inte lika trist.

Så receptet för minimerad höstdepp är alltså tillsammanstid, unna sig något gott och en höstmysig miljö (gärna med en värmande brasa) kombinerat med D-vitamin och flextid på soliga dagar!

Kommentera

04 Okt Onsdag och livet

When life gives you lemons, make lemonade

Eller bli så förbannad att du hittar drivkraften att göra en förändring. Typ så. Tisdagen var ingen bra dag, men nu är det onsdag och jag tar nya tag. Jag har målet i sikte och nedräkningen har börjat. Första steget blir att göra en strategisk plan och sedan jobba kortsiktigt med att nå mitt mål samt bygga på en långsiktig och hållbar plan. Jag ska berätta mer längre fram, eller kanske nästa gång vi ses, men fram tills dess får ni tyvärr leva i ovisshet.

Min underbara make beställde en ny telefon till mig igår. Det blev en iPhone 8 ändå. Kommer säkert sukta efter X:en när den kommer i november, men jag kan bara inte motivera de där 3 000 kr extra som den faktiskt kostar. Och hur prylnördig jag än är så är det trots allt en fungerande och icke sirapsflytande telefon jag behöver. Jag hade säkert kunnat fortsätta med min 6:a om det inte varit för att den är sååååå långsam just nu.

Två timmar efter han lagt ordern tappade jag min nuvarande telefon i köksgolvet och skärmen gick i tusen bitar. Jahapp. Antar att det var rätt dag att beställa en ny telefon på trots allt och har jag tur har jag den i min hand redan imorgon. Grämer mig inte allt för mycket över skärmen ändå. Det är den första skärm jag krossat sedan jag skaffade min första smartphone för ÅTTA år sedan. Och då är jag en notorisk vägrare av både skal och displayskydd.

Kommentera

08 Jul Med en klump i magen och en känsla av total maktlöshet

Fan vad livet är orättvist. Jag kan bli så arg på allt det oförutsägbara i livet, så ledsen när en inte har chansen att påverka och så rädd när jag inser hur skört allting är. Samtidigt en aning tacksam över att jag får mig en tankeställare som får mig att uppskatta det jag har lite extra, älska min familj lite intensivare och krama min son lite hårdare. Så jävla surt bara att det ska ske på bekostnad av någon värdefull, någon som inte fick den tid den behövde eller chansen att njuta av livets efterrätt. Mina tankar går till dem som blir kvar, de som får leva utan sin stöttepelare och livskamrat. Mina tårar är för er som bara har minnen kvar, en förnimmelse av doften och värmen får en älskad. Mina tårar är för er..

Kommentera

18 Apr Att försöka hitta tillbaka

fullsizeoutput_169e

Efter gårdagens breakdown så var tårarna inte långt borta när det plötsligt knackade på ytterdörren och en fin vän stod utanför med en bukett tulpaner och en chokladkaka. Bara för att. Den ”lilla” gesten gjorde att jag fick ny energi och tog tag i högarna på köksbordet samt plockade bort påskriset. Jag var ju ”tvungen” att göra plats för blommorna och inte vill en ställa nya fina blommor på ett stökigt bord. När påskriset rök så gjorde även resterande påskpynt det och när bordet var städat var det ju lika bra att ta tag i diskbänken. Och leksakerna på golvet. Och leksakerna i vardagsrummet. Och rensa ur bebisleksakerna och bära upp dem på vinden. Och starta dammsugaren. Och diska hundskålarna. Och så hade jag helt plötsligt en ny nedervåning. Allt tack vare en bukett tulpaner. Och Roolf. Vår nya dammsugare!

fullsizeoutput_169f

Kommentera

17 Apr Att brottas med sina känslor

Jag känner så mycket nu. Allt ligger liksom utanpå kroppen. Det bubblar över och jag vet inte hur jag ska hantera det. Samtidigt är det en sådan tomhet här inuti. En skrämmande tomhet. Som att jag inte känner något alls. Jag slits mellan ledsamhet och glädje. Iver och orkeslöshet. Skörhet och ilska. Jag vill så mycket och orkar så lite. En energibrist som gräver sig allt djupare och får mig att tappa hoppet.

Jag vill träna, men kroppen protesterar. Ont i halsen. Magsjuka. Feber. Migrän. Halsont igen. Snuva och hosta. Mer halsont. Det är som en ond jävla cirkel som aldrig tar slut. Foten har äntligen börjat repa sig på riktigt, jag kan sitta på huk utan skjutande smärta i smalbenet och jag kan gå nerför trappen utan att ”hoppa” på vartannat trappsteg. Men kroppen protesterar ändå. Går en promenad och sedan känns det som att jag ska dö. Andfådd och och utmattad. Orkeslös istället för energifylld. Blir så jävla förbannad på mig själv och min egen svaghet.

Har äntligen fått ordning på hemmet. Storstädat nästan alla rum. Så kommer magsjukan. Högarna hopar sig. Tvättberget växer trots att tvättmaskinen och tumlaren gått varma dygnet runt i en vecka. Disken blir kvar på diskbänken, ingen orkar göra det lilla extra. Alla går på sparlåga. Ligger på minus när en 10 månaders ska underhållas samtidigt som en själv mår pyton. Känslan av städat är som bortblåst. Bara att börja om. Sortera i nya högar. Torka, plocka, skura. Tar aldrig slut. Känns aldrig renare.

Vill slipa och måla väggar. Vill skapa och pyssla. Men hittar inte motivationen och kreativiteten i all röra. Lägger ner innan jag ens börjat. Blommorna dör på fönsterbrädorna. Ingen har orkat vattna på över 2 veckor. Orkar inte bry mig. Borde börja plantera för att kunna odla i sommar, men hur ska jag hitta orken och motivationen till det när den inte finns till något annat?

Försöker vara en bra mamma och matte. Men vi är alla less på att gå här hemma. Sitta i karantän. Trampa på varandra. Samma gamla leksaker. Samma gamla hus. Grinig bebis, trotsig hund, trött mamma. Ser ljuset i tunneln, alla varit friska i över 40 h. Bebis kräks. Orkar inte. Vill säga upp mig och emigrera. Orkar inte umgås med mig själv mer. Jag är ett pissigt sällskap. Jag är en okej mamma, men inte mer. Jag är en dålig matte. Hatar mig själv när jag är såhär. Hatar när jag inte hittar mitt jävlar anamma. Och hatar känslan av att veta att det enda som kommer ta mig ur det här är att börja göra saker. Att orka. Men jag orkar inte. Jag tittar på den här jävla röran och så ger jag upp…

Kommentera

10 Apr Att må bajs

Senaste veckan har jag mått skit. Det var längesedan och jag var så låg och jag har egentligen ingen förklaring till varför vilket jag tycker är jobbigt. Först trodde jag att det ”bara” var PMS och något övergående. Det var det icke. Övergående alltså. Det är lättare när en kan se problemet och sedan välja att göra något åt det, svårare när en inte riktigt vet vad det är som får en att må som en gör.

Efter många dagars funderande och analyserande av mig själv så har jag fortfarande ingen bra förklaring, men ser samtidigt många små saker som drar mig neråt och har därför bestämt mig för att göra en del förändringar i min vardag just nu.

  • Hej då Facebook!

Facebook i sig är egentligen inget problem och jag har för tillfället inget emot flödet. Men samtidigt så ger det mig noll tillbaka. Jag känner mig aldrig upplyft och energifylld när jag varit inne på FB utan det enda det gör är att äta av min tid. Jag har plockat bort FB på mobilen, men har kvar Messenger då jag använder det verktyget för att hålla kontakt med många. Jag kommer inte stänga ner mitt konto, men kommer endast gå in där sporadiskt när jag har tillgång till dator.

  • Hej då social samvaro som inte ger mig något tillbaka!

Nej, jag kommer inte säga upp kontakten med mina vänner. Varken alla eller vissa. Men just nu så är det många som tar mer energi av mig än vad de ger tillbaka vilket gör mig deppig. Jag ger gärna av min tid och omtanke när jag mår bra och har ett överflöd. Nu ligger jag på minus och kommer därför inte att orka vara en bra vän. Därför är det för en period slut på att hänga med på saker ”bara för att” och att ge av mig själv i situationer som inte ger mig något tillbaka.

  • Hej hemmet och lilla familjen!

Mitt hem och min lilla familj har fått alldeles för lite tid på sistone och jag vill inget hellre än att låsa in mig här hemma och påta på med saker. Våren är i antågande och jag vill omfamna den med hela mitt hjärta och själ. Jag vill fixa och dona, strosa och vandra, mysa och umgås, pyssla och skapa. Och jag vill känna lugnet. En ro i kroppen och en balans i själen.

  • Hej träning och frisk luft!

Jag har varit urusel på att träna det här året. Jag har kanske inte riktigt haft förutsättningarna på min sida heller (stukad fot i början av året som fortfarande inte är hundra och dubbla omgångar halsfluss), men det har också varit mycket lathet/orkeslöshet/energibrist som spelat in också. Från och med nu kommer jag att planera in mina träningspass för en tid framöver. Och om jag sedan åker på gymmet eller bara tar en långsam promenad med hunden tänker jag inte lägga någon vikt vid, huvudsaken är att jag kommer mig iväg och gör något.

  • Hej vår nya familjemedlem!

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så är städningen ett stort bekymmer här hemma just nu. Inte för att vi inte hjälps åt eller för att den inte blir av. Utan för att den är i sådana jobbiga mängder (hund som fäller, grus som dras in med barnvagn, bebis som kryper runt i all dynga osv). För att hålla vårt hem i schack skulle vi behöva dammsuga 2 ggr/dag. Det orkar jag/vi inte. Därför grät jag en glädjetår när M berättade för mig att han beställt en ROOMBA! Senast på onsdag är vår nya familjemedlem här och jag ska älska och vårda honom ömt. Namnförslag mottages tacksamt! Som föräldraledig så finns det säkert 1 000 andra saker som hade varit mer ”vettigt” att lägga pengarna på än en robotdammsugare, men det här är precis vad jag behöver för att orka med vardagen just nu och därför så väljer jag att göra glädjehopp och se en ljusning i tunneln. 

Kommentera

06 Mar Sjuk sjuk sjuk

Åh, vad jag bara vill att min kropp ska fungera normalt igen. Så less på att vara krasslig nu. Halsflussen har övergått till en förkylning (inte så oväntat kanske), men det värsta är att halsontet har börjat komma tillbaka. Trots att jag äter penicillin. Suck. Blir det inte bättre till imorgon får jag ringa till vårdcentralen. Måste ju bara ”älska” att jag redan fått frikort för resten av året, det här har verkligen inte varit mitt år rent hälsomässigt.

Tur i oturen så verkar både M och H ha klarat sig i alla fall och det är väl alltid någon ljuspunkt. M har varit en klippa senaste 1,5 veckan och verkligen roddat det mesta här hemma samtidigt som han jobbat. Han är bra bäst han, min man.

Det blir i alla fall minst två stycken hemmadagar för mig och H i början av den här veckan. Huset är under kontroll rent städmässigt, bara lite tvätt och sånt som ligger efter, så jag kan kurera mig med ganska gott samvete i alla fall. Annars har jag så sjukt svårt att bara ta det lugnt när jag vet att det finns saker som borde göras. När en varit sjuk i 1,5 vecka så formligen skriker hjärnan efter saker jag VILL göra, men som jag helt enkelt inte orkar. Längtar verkligen till energin kommer tillbaka och jag kan ta tag i alla mina små projekt här hemma.

Men idag kurerar jag mig här hemma. Just nu ligger H och sover, Shiro är ute en stund i det fina vädret och jag ligger nerbäddad. Stillar det dåliga samvetet över att jag inte är utomhus i solen med att vi hade en toppendag ute igår när vi åkte spark hemma hos pappa/morfarn. Det var bra för själen, men kanske inte lika bra för kroppen!

IMG_4572

IMG_4568

IMG_4564

Kommentera

01 Mar Vilken veckostart

Denna vecka går lätt till historien som ”Årets sämsta”, trots att det bara är början av mars. Några få ljuspunkter har det funnits, men då mer tråkigheter kommer framöver så känns det tyvärr inte som att de väger upp tillräckligt ännu.

Började veckan med ett halsont utom denna värld. M erbjöd sig att vara hemma och ta hand om H för att jag skulle få vila, men då BMWn skulle in på någon kalibrering och Skodan skulle besiktas med bara någon timmes mellanrum just den dagen så hade det inneburit att vi båda behövt åka till stan i två omgångar istället för att M lämnade den förstnämnda på verkstan på väg till jobbet och hämtade den på lunchen och jag åkte och besiktigade. Så han fick åka på jobbet och trots att jag var helt knäck när H väl kom i säng på kvällen så kändes det som det vettigaste valet.

Igår när jag vaknade så hade jag tyvärr inte blivit bättre utan snarare sämre. Så illa att jag låg vaken flera timmar natten till igår bara för att jag hade så fruktansvärt ont i halsen. Så jag ringde vårdcentralen, mest för att jag var/är rädd för att smitta H och fick tid strax efter lunch. Tydligen hade jag så uppenbar halsfluss att de inte behövde ta några prover. Bad om annan antibiotika än Kåvepenin då det inte brukar ha någon effekt på mig (har fått byta penicillin 3 gånger tidigare vilket bara resulterat i längre sjukdomsförlopp och mer lidande). Tog mig ner på stan, letade parkering i snöslasket och kånkade H över halva stan med feberkänningar och total matthet i kroppen bara för att komma på apoteket och få veta att läkaren skrivit ut Kåvepenin ändå. Blev så arg och ledsen (förmodligen pga att jag var så matt och inte hade ätit någon riktig mat på över ett dygn) att jag ringde upp VC och skällde ut dem. Blev lovad att om Kåvepenin inte hjälpt till torsdag morgon så skulle jag få ny penicillin utskriven. Åkte hem, började äta Kåvepenin trots en känsla av att det inte skulle hjälpa. Och på kvällen när jag gick och la mig hade jag konstiga utslag på hela bröstet och upp mot halsen. Tänkte att det säkert bara var något övergående från febern och gick och la mig.

Vaknade imorse och var helt prickig och uppsvullen över hela bröstet/halsen och ansiktet. Såg ut som jag injicerat botox i läpparna och det kliade något fruktansvärt. Ringde 1177 för att kolla om det var någon vanlig biverkning av halsfluss, men fick bara order om att lägga på och ringa 112 istället. Förmodad allergisk reaktion mot Kåvepenin. Försökte protestera utan resultat. Så 112 fick det bli. De ville skicka ambulans, men då vägrade jag. Jag var ju uppe och gick för egen maskin och hade inget svårt att andas. Bara lite kli i halsen och det var ju inte konstigt med tanke på halsflussen. Efter många om och men fick jag ok på att M skulle skjutsa mig in till akuten med detsamma och att vi skulle ha telefoner i närheten hela tiden. Tydligen kan reaktion mot Kåvepenin resultera i plötsliga andningssvårigheter och därför ville de inte ta några risker. Happ. Sagt och gjort. Mot akuten bar det av.

Och där blev jag kvar till efter lunch. Precis som 1177 hade misstänkt så var det en allergisk reaktion mot penicillinet. Jag fick kortison och antihistaminer. Ny antibiotika utskriven och fick stanna för observation tills utslagen började ge med sig. Lagom till jag blev utskriven så anlände min lillebror till stan med tåg och vi kunde hämta upp honom (och lillasyrran som slutade skolan i samma veva). Så eftermiddagen spenderades i soffan med de två samtidigt som H blev road av de och resten av familjen. Så mysigt att få träffa brorsan så här ”mitt i säsongen” (blir oftast bara till jul och sommar annars), men anledningen till hans hemkomst är desto tråkigare. På fredag begravs mormor och det är alltså anledningen till hans besök.

Ingen jättemunter vecka som ni kan se, men det är kanske lika bra att göra bort tråkigheterna med detsamma och så kan nästa vecka förhoppningsvis bli en bättre vecka. Hoppas er vecka är bättre och att livet är snällt mot er!

Kommentera

16 Dec En vecka med känslor utanpå kroppen

Efter en turbulent vecka med känslor både på topp och på botten så pustar jag äntligen ut i soffan tillsammans med min vita lurvboll. Jag vet inte riktigt var jag ska börja för att beskriva den gångna veckan, men det är kanske enklast att ta det i ordning.

img_3462

I lördags lämnade vi Harry med farmor och farfar och packade in oss i bilen för att rulla norröver. En av mina fina barndomsvänner fyller snart år och hennes karl hade styrt upp med överraskningsfest som vi självklart inte ville missa! Innan festen hann vi med att besöka våra andra vänner i Umeå som nyligen flyttat och det blev en bra uppladdning inför kvällen. Ett helt SPA var abonnerat till oss med catering och allt. Det blev en väldigt fin kväll med fina vänner (och nya bekantskaper), bad, bastu och skratt. Som avslutning på helgen så möttes vi barndomsvänner med respektive upp på ett av stadens hotell för att äta frukost tillsammans dagen därpå innan vi rullade hemåt till vår lilla prinskorv!

img_3475

Efter helgen blev dock veckan lite väl jobbig då min mormor blev väldigt sjuk. Vi har hälsat på henne på sjukhuset mycket den här veckan och känslorna har verkligen legat på utsidan och gör till stor del fortfarande. Livet är skört och så här i juletid önskar en extra mycket att alla får vara friska och må bra.

img_3449

Mitt i allt detta så ska livet fortsätta som vanligt på något konstigt vis och förberedelserna inför julhelgen har sparkats igång rejält. Trots att jag är föräldraledig och en kan tycka att en ska ha hur mycket tid i världen som helst så rinner dagarna iväg i en rasande fart och plötsligt blir det dopparedagen. För att få ordning på kaoset i min mosiga hjärna har jag gjort ett dagsschema med saker jag måste hinna med varje dag för att ligga i fas till julafton. På så sätt så klumpar inte allt ihop sig till de sista dagarna och en kan förhoppningsvis känna lite mer ro och julefrid i kroppen.

img_3438

Harry-boy har på sistone haft lite jobbiga nattrutiner där han vaknat extremt mycket och extremt ofta och mitt i all turbulens här i veckan så fick jag ett litet bryt över att inte få sova ordentligt. Harry hade jättebra sovvanor ända tills han fyllde fyra månader, men de senaste tre månaderna har varit mindre bra vilket självklart sliter på en. Efter att ha läst på lite om nattsömn och rutiner (vi införde lite nya rutiner redan för några veckor sedan vilket har underlättat läggningarna, men inte de nattliga uppvaken) så justerade vi om ytterligare i hans kvällsrutin och vips så vaknade han bara två gånger följande natt och natten till idag sov han hela natten från 21-07.15. Vilket halleluja-moment att vakna 06.55 och inse att pojken fortfarande sov och hade gjort så hela natten! Precis vad jag behövde efter en tung vecka! Bara att hålla tummarna för att det håller i sig.

Idag har vi haft vänner på besök och vi har bakat och gjort julgodis. Maken var mest hem och vände då han skulle på herrmiddag. Jag och H skjutsade dit honom och när vi ändå var i stan passade jag på att köpa med mig sushi hem. Har inte ätit sushi sedan H föddes så det var efterlängtat. Som en liten bonus har jag plockat fram lite räkor med som jag tänkte mumsa på till ”kvällsfika”. Lite måste en ju få unna sig när en är gräsänkling!

Kommentera

30 Nov När egentiden tryter

img_3298

Älskade unge! <3

De senaste dagarna har tiden för mig själv verkligen legat på minimum. En mammig bebis som knappt sover vare sig dagtid eller nattetid i kombination med en man som fått slänga om jobbschema, åka på oplanerade saker och dessutom har julfest gör att panikångesten sakta men säkert smyger sig på. Sömnbristen och det minimala utrymmet för mina egna behov gör att jag känner mig kvävd och förtvivlad.

Känslan av att vara en dålig mamma smyger sig på trots att jag vet att min bebis har det bra (det är bara jag som inte har det tipptopp för tillfället). Räddningen den här veckan får bli fredagens event med tjejerna. Relaxen och middag på restaurang med dem som lyfter min vardag mest just nu kommer förmodligen göra susen. Måtte tiden gå fort till fredagseftermiddag.

Kommentera

31 Maj Noll energi

De senaste dagarna har verkligen min energi lyst med sin frånvaro. Jag orkar ingenting. Ligga och stirra i taket är den enda aktiviteten som tycks tilltala mig just nu. Jag orkar inte med hushållssysslorna, renoveringen, hunden, pyssel, människor (M undantaget som tur är), serier/filmer eller något annat som kräver någon slags koncentration. Jag är slut som artist, men tänker nog låta mig själv vara det ett tag. Man kan inte vara på topp jämt. Bebis lyser med sin frånvaro med, men det kanske är lika bra när jag mår så här!

Kommentera

15 Apr Sjukskriven 100%

Skidstahus-Fabriken-Foto-Skidstahus

Jag har som bekant jobbat halvtid sedan jul. Det finns många saker som legat till grund för min sjukskrivning och anledningarna har också ändrats lite under tidens gång. Från och med idag så är jag dessutom sjukskriven heltid ända fram till bebis beräknas komma, drygt en och en halv månad.

Jag sjukskrevs till en början på grund av den höga arbetsbelastningen som jag haft under det senaste året. Jag blev ensam på en tjänst avsedd två personer i februari och rekryteringsprocessen för att hitta en ersättare till min förra kollega drog ut på tiden. Sådant kan hända och det enda som var ”synd” var att det gick bättre än någonsin för mitt jobb just då. Det gör det än idag faktiskt, men i dagsläget är vi tre stycken som jobbar med det jag gjorde själv för ett år sedan. Vilket säger en del om utvecklingen, kul men påfrestande!

Hög arbetsbelastning i samband med en tidig graviditet där jag brottades med en enorm trötthet gjorde att läkaren ville att jag skulle gå hem på heltid ett tag. Själv ville jag dock fortsätta jobba så mycket jag orkade då jag tidigare varit heltidssjukskriven i samband med min utbrändhet och vet hur det påverkar mig (jag blir lätt nedstämd och initiativlös vilket bildar en ond spiral där jag gräver ner mig själv djupare). Så tillsammans med min fantastiske läkare så bestämde vi att jag skulle prova att jobba 50% en period och det gick helt okej.

I mitten av januari fick jag ett tråkigt sjukdomsbesked (mer om detta i ett eget inlägg) och det är något som påverkat mig rent psykiskt sedan dess. På grund av min graviditet så har det varit mycket prat, provtagningar och läkarbesök kring hur min ”tillfriskningsprocess” ska utvecklas. Jag har fått leva mycket i väntan och ovisshet och fått ta några veckor i taget, inväntat nya provtagningar och nya besked under flera månaders tid. Detta har påverkat mig en hel del psykiskt och även om jag nu vet att allt kommer att lösa sig så har det varit väldigt påfrestande.

Det som dock blev ”dödsstöten” nu och som gjorde att både barnmorska, läkare och faktiskt min chef propsade på en heltidssjukskrivning är min rygg som sagt upp sig helt och hållet. Jag har ju en dålig rygg sedan tidigare, men tack vare att jag kunnat fortsätta med min träning under hela graviditeten så har jag lyckats hålla den i arbetsdugligt skick ända fram till för lite drygt en månad sedan. Innan vi for på semester var den inte alls bra, men under ledigheten då jag rörde på mig i lagom mängd och tog det lugnt så funkade den ändå okej. Sedan vi kom hem har den dock kraftigt försämrats och de senaste veckorna har jag haft sådan värk att jag knappt klarat av att köra bil till och från jobbet.

Jag tränar fortfarande i den utsträckning som är möjligt (blir mycket vattenträning just nu) och jag går på akupunktur två gånger i veckan för att dämpa smärtorna. Trots detta så håller min rygg ihop ungefär 2-3 halvdagar på jobbet och sedan ligger jag däckad av smärtorna. Förra onsdagen hade jag sådan värk i hela kroppen att jag var övertygad om att jag hade minst 40 graders feber, varenda molekyl värkte och jag var grinfärdig när jag väl kom i säng efter middagen. Det är väl inte en hållbar situation och även om jag helst av allt skulle vilja fortsätta jobba ett tag till så förstår även jag att kroppen behöver vila och få en chans att ta det lite lugnt innan bebis kommer.

Så summa summarum. Jag har lite ångest över att jag inte ska jobba mer nu, men jag börjar förlika mig med tanken och försöker se det som nödvändigt för mitt eget och bebis välbefinnande. Jag inleder nu officiellt min boa-process och kommer förmodligen uppdatera er massor om vad som sker här på hemmaplan framöver. Jag hoppas att jag inte kommer att tråka ut er med allt bebissnack och att det jag delar med mig av roar er lite grann i alla fall. Det jag är mest rädd över att tappa är det sociala, men då jag har flera vänner som redan gått hem/snart går hem på föräldraledighet så tror jag ändå att jag ska lyckas hålla mig mentalt intakt nu när jag inte kommer träffa mina arbetskollegor på samma sätt. 

Kommentera

06 Apr Horisontell

Förlåt för att jag varit så dålig på att svara på era kommentarer på sistone! Jag ska verkligen skärpa mig, för de är det bästa med den här bloggen, den fina responsen jag får från er! <3 Ni är guld värda som tar er tid att reflektera, komma med tips och råd och bara ge kärlek när det behövs. Tack för det fina ni!

Rådgivning med barnmorskan resulterade i ett nytt läkarbesök på fredag med rekommendation från BM att jag utökar min sjukskrivning ytterligare. Exakt hur mycket får vi väl se på fredag (ligger på 50 % idag). Enligt BM gör jag redan så gott jag kan då jag tränar på, försöker variera det statiska på jobbet och går hos sjukgymnast regelbundet. Det är tyvärr inte mycket mer att göra än att vila mer och försöka slippa undan det statiska som bilkörning och kontorsjobb medför.

Jag ska dock ta kontakt med sjukgymnast imorgon för att få låna en TENS-apparat och jag hoppas att den kan hjälpa till att dämpa smärtorna. Jag har bara hört positivt om den från andra håll så jag hoppas att den kan lindra mina smärtor med. Tills dess håller jag mig i horisontellt läge med några kortare promenader däremellan och så håller vi tummarna för att vila är bra medicin och min rygg snart vill samarbeta igen.

Kommentera

06 Apr Ryggen

Åh, vad jag blir frustrerad när min kropp och min hjärna inte är på samma nivå. Jag har ju varit väldigt förskonad från fysiska bekymmer under min graviditet hittills och har väl i mitt stilla sinne hoppats på att få fortsätta vara det graviditeten ut, men nu är jag inte riktigt lika säker. 

I en dryg månads tid nu har jag levt i någon slags förnekelsefas. Jag har liksom tänkt att om jag bara ignorerar och inte lägger så mycket vikt vid mina bekymmer så försvinner de nog med tiden. Men strax innan vår semesterresa fick jag krypa till korset lite och ta kontakt med en sjukgymnast på grund av min trasiga rygg. Han var dock inte så upplyftande och peppande utan meddelade i princip att jag bara kunde åka hem och börja räkna ner veckorna för att från och med då så skulle det nog bara bli värre (då var det 13 veckor kvar till BF). Inte det svar jag ville ha om vi säger så.

Envis som jag är, tänkte att det måste ju finnas något jag kan göra (träna, stretcha osv) för att underlätta och minska smärtan, så tog jag kontakt med en annan sjukgymnast som jobbar mycket med akupunktur då jag läst att detta kunde hjälpa. Han tog glatt emot mig, behandlade mig med nålar och vips så var jag smärtfri i över en vecka vilket var en sådan befrielse. Sedan vi kom hem från Thailand har jag gått till honom 2 ggr/v för behandling, men sakta men säkert har effekten avtagit och jag har fått mer och mer ont.

Den senaste veckan har varit ett rent helvete om jag ska vara ärlig. Det är en plåga att sätta mig i bilen, det är en plåga att vara på jobbet och mycket mer. Att sitta still funkar i max 10 minuter. Att stå upp funkar i max 10 minuter. Det enda som hjälper är att promenera runt sakta eller ligga raklång. Trots att jag bara jobbar 5 h/dag och är ledig fredagar så är jag helt knäckt när jag kommer hem. Resten av dagen är helt förstörd och redan vid 18-tiden går jag och lägger mig för att jag helt enkelt inte orkar hålla mig i upprätt läge längre.

Smärtan är en sak, men jag tror ändå att det är psyket som tar största smällen. Det är så sjukt frustrerande att inte klara av de saker man vill/är van. Jag vill ju jobba och jag vill ju orka göra saker när jag kommer hem. Nu orkar jag knappt med det ena av dem och det gör mig galen. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra just nu för att ”lösa situationen”, jag har därför vänt mig till min barnmorska för lite rådgivning. Får väl se vad hon säger och tycker att jag borde göra för att orka med den sista tiden med bebis i magen för såhär orkar jag nog inte ha det länge till är jag rädd.

Kommentera