23 Jan Klump i magen

Usch idag hände det som inte får hända. Jag har en stor jäkla klump i magen eftersom att det var mitt fel. Sitter här med ångest och är lite halvt skakig, varför blir det så här nu..

Igår gjorde jag som vanligt i ordning mig innan jag åkte till stan. Drog några drag med plattången genom håret, stängde av den och hängde upp den. Dubbelkollade att jag stängt av den, det gör jag alltid. Minst två gånger eftersom att jag varit nära att glömma den på en gång. Hänger alltid upp den bredvid spegeln i hallen så att ingen av missarna ska kunna bränna sig medan den svalnar och så drar jag ur kontakten. 9 gånger av 10 drar jag ur kontakten bara för säkerhetsskull. Inte igår.

Nu på morgonen när jag kom ut i hallen ser jag plattången ligga på golvet, ingen ovanlig syn då det händer rätt ofta att den faller ner när missarna busar, men så känner jag det. Lukten av bränt. Flyger fram till plattången och ja, den är på. Antar att det måste ha satts igång när den föll i golvet, för jag är 110% säker på att den var avstängd. Det har blivit märken i korkmattan, men det bryr jag mig inte om. Tänk om det gått illa, tänk om det börjat brinna. Jag skulle aldrig aldrig kunnat förlåta mig själv.

På fredag är det exakt ett år sedan vi förlorade vårt hem. Jag hade tänkt att den dagen skulle bli dagen då jag släppte branden. Då jag avslutade det kapitlet i mitt liv och gick vidare. Hur ska jag kunna göra det nu? Det gick ju bra, ja det gjorde det. Några märken i mattan är ju ingen fara, men om. Om det inte gått bra… Jag vill inte ens tänka så långt och det här blev en varningsklocka utan dess like för mig. Jag kommer aldrig mer gå hemifrån innan plattången svalnat och jag lagt tillbaka den i lådan.

Fan ta min klantighet. Är så tacksam och glad att ingen blev skadad, men klumpen i magen vill inte försvinna..

2006869876

Detta är allt som cirkulerar i mitt huvud nu..

Kommentera

20 Jan Tung

Vet inte vad som är med mig idag. Ingen vidare glädje i min kropp. Huvudet känns trögflytande, ungefär som en flaska sirap. Varken vill eller orkar tänka. Orkar inte göra så mycket mer heller. Somnade en stund i älsklingens famn tidigare ikväll, det var nog dagens höjdpunkt. Älskar att ligga nära honom när han stryker mig i håret och håller om mig. Det är nog det bästa som finns..

Har varit en duktig flicka idag och varit på biblioteket och pluggat. Gick väl sådär. Fick väl lite gjort, men inte tillräckligt. Tycker inte om den här känslan. I vanliga fall brukar det flyta på bra i början när jag ska skriva något och sedan tar det stopp strax innan jag nåt målet, men då är det ju så lite kvar att göra att jag brukar bara behöva fylla ut texten lite. Det är svårt när jag knappt kommit någon vart, har som inte tillräckligt med material för att fylla ut och ibland känns det som att jag är helt ute och cyklar. Näe, usch för detta.

Har kanske fått ett extrajobb i alla fall. Får väl se hur det blir med den saken, det är bara några timmar i veckan, men det är alltid en extra slant i månaden vilket är mycket välkommet. Får väl uppdatera er om saken när jag vet mer. Nu ska jag försöka göra något annat, kanske byta gardiner i köket eller något. Komma upp ur soffan och byta tankebanor för en stund.

Vi2Alltid vi

Kommentera

06 Dec Redan less

Jag är redan less på julafton. Har varit rätt positivt inställd till julafton hittills men just nu känner jag bara för att stanna hemma, skita i alla och vara själv på julafton.

För då behöver jag inte få dåligt samvete, då tvingas jag inte välja. Hur jag än gör så sårar jag någon av mina föräldrar och det får mig att må skit. Hur jag än gör prioriterar jag bort någon/några av mina syskon. När kommer en jul då jag endast behöver tänka på vad jag vill, inte låta någon annan påverka mitt beslut? När kommer en jul då jag bara kan ta det lugnt och njuta av att umgås med nära och kära utan stress och samvetskval? Kommer den julen någonsin komma?

Överväger allvarligt att skita i julen helt och hållet, alternativt spendera den med Michaels familj, hur hemskt det än känns att inte få träffa min familj i huvudtaget på jul. Jag älskar ju er, hela rasket, och jag vill tillbringa min julafton med alla er, men det går inte.. Och istället för att välja några av er kanske jag inte väljer nån. Då behöver jag väl inte må dåligt, eller kommer jag må ännu sämre då?

Slutar tänka på det här nu. Jag tar dagen som den kommer, jag hamnar där jag hamnar. Vet att ni bryr er och bara menar väl men för den här gången vill jag helst inte ha några medlidande kommentarer. Det finns de som har det värre än mig, det finns de som inte har någon familj och här sitter jag och gnäller över att ha för många att älska. Det är inte synd om mig..

Kommentera

23 Nov Panikångest

Den plötsliga piggheten, sömnigheten är som bortblåst, hjärtat slår snabbare, trycket över bröstet och den allt snabbare andningen. Allt känns alldeles för välbekant och obehagligt, vill inte. Försöker tänka på bra saker, min älskling ligger som sover alldeles bredvid mig, inget dumt kan hända, allt är bara trams, men likt förbaskat vill inte trycket släppa över bröstet. Känner hur jag vill börja gråta, men kan egentligen inte förstå varför. Panikångesten är på besök.

Längesedan jag kände så här nu, flera månader sedan, trodde det var över. Att jag var frisk nu, inte behövde känna så här mer. Vet egentligen inte vad som framkallat det nu. Skola, jobb, julpanik? Ingen aning. Kanske en bit av varje.

Ligger lite efter i skolan, inget katastrofalt, men tillräckligt för att jag ska känna mig stressad och undra om jag kommer hinna med mig de närmsta veckorna. Att jag dessutom börjat jobba igen, inte många timmar i veckan, men tillräckligt för att vissa dagar ska försvinna gör att jag också känner mig allt mer stressad.

En jul som närmar sig med stormsteg. Jag som tycker om julen.. Det gör jag verkligen, men jag är en människa med fötterna på jorden, realistisk. Jag vet att julen innebär stress, att julafton för min del innebär massa omkringflackande för mig är ingen nyhet för de som känner mig, men det är inte bara den som framkallar stress. Ett jobb där man jobbar som intensivast kring jul, julklappar som ska inhandlas, vänner och föräldrar som fyller år, mellandagsrea vilket innebär ännu mer jobb och så skolan på det.

Då kommer frågan genast upp, klarar jag verkligen det? Är jag tillräckligt stark, har jag det som krävs eller måste jag på något plan ge efter och säga att jag inte orkar mer? Känslan av att bli besviken på mig själv igen, känslan av att inte klara av de krav jag har på mig själv, känslan av att inte räcka till.. Jag vet inte om jag orkar, men för min egen del måste jag ändå försöka. Har jag inte testat kan jag inte säga att jag inte klarar det… Så är det bara. Jag måste testa.

Vilmer blev min räddning ikväll.. Han distraherade mig från mina tankar, han tryckte sin nos mot min näsa, så där som han gör när han pussas. Han tryckte sig nära mig och krävde min fulla uppmärksamhet, ville ha kärlek…

Kommentera

17 Sep Tom

Jag känner mig tom. Känns som ett stort eko inom mig nu. Kan egentligen inte säga varför, förmodligen en massa saker som bidrar.

Är aldrig på bra humör en dag då jag jobbar, det vill säga en dag som denna. Borde jag se över min jobbsituation? Tycker redan att jag gjort det genom att ta tjänstledigt, men på något sätt känns det som att jag inte kommer därifrån ändå. Jag pluggar ju för att jag behöver förändring, för att jag behöver något annat och likt förbannat sitter jag på jobbet 2-3 gånger i veckan och svär över det. Har i alla fall bestämt mig för att inte jobba där över jul. Antingen åker vi till Australien eller så jobbar jag på Gamestop. Då får de rätt, att jag alltid kommer tillbaka, men varför inte, jag trivs ju där..

Känner mig även tom på vänner. Jag vet ju att jag inte är det, men ändå. Jag har massa underbara vänner som jag träffar alldeles för sällan, jag vet att det är delvis mitt eget fel. Jag är ingen bra vän, jag är så närvarande i nuet att jag glömmer mina vänner som jag inte träffat på länge, tills en dag då jag vaknar med en otrolig saknad efter dem. Förlåt mina vänner, ni förtjänar bättre.

Blir också ledsen för att mina vänner inte finns lika nära mig som de en gång har varit. Hur enkelt var det inte att umgås och ses ofta när vi alla befann oss på samma plats, i samma dumma lilla by. Mitt älskade Docksta. Saknar den tiden i mellanåt, men på något sätt hoppas och tror jag att vi möts där igen någongång, i ett annat skede av livet. Kanske inte alla, men jag har en känsla av att några hittar tillbaka precis som jag hoppas att jag en dag gör.

Gruppbild

Gruppbild från i somras. Några av de vänner jag saknar mycket.

Kommentera

13 Jul Måndag

Första dagen i veckan. Första dagen på jobbet.

Har varit sjukskriven på heltid i tre veckor nu. Känns som en evighet sedan jag var på jobbet. Jag har försökt tagit det lugnt, jag tycker inte att jag har varit ute och ränt så mycket. Dock känner jag mig inte ett dugg utvilad. Jag tror att jag nästan är tröttare än någonsin. Försöker att inte sova så mycket då jag vet att det bara gör mig tröttare.

Samtidigt så känner jag mig rastlös. M märker det. Jag stressar upp mig. Jag är SÄMST på att ta det lugnt. Så fort jag försöker ta det lugnt så känns det som mitt liv springer förbi mig och jag inte hinner med någonting vettigt. Fan det här kommer inte bli någon bra dag. Jag har varit duktig den senaste veckan och bara släppt jobbet, men det går inte att förneka det faktum att jag ska jobba idag längre. Paniken kommer snabbt emot mig och trycket över bröstet kommer tillbaka. Jag hatar den här känslan.

Jag ska klara det här, jag ska jobba och jag ska göra det bra. Så det så. Jag ska jobba på inventeringen idag. Inga kunder, det känns bra. Alla på jobbet är underbara och förstående, känns som att de förstår mig och inte tycker att jag är någon fjant (som jag själv kan känna mig ibland). Det är skönt att de är så, inga onödiga frågor och inga nedlåtande blickar, tack.

Ska träffa min kurator på torsdag. Hon ska lära mig avslappningsövningar. Kanske att det hjälper. Hoppas.

Jag och M ska träna idag. Ska bli skönt. Får jag ta ut mig lite innan jobbet och kanske kan slappna av lite bättre. Först måste jag dock äta frukost. Har varit vaken i några timmar nu, men inte kommit mig för att äta än. Dags att ta tag i det nu. Ha en bra dag mina vänner!

Kommentera

06 Jul Sömnlös

Får se om jag får mig någon sömn i natt. Jobb i morgon och det känns tyvärr mindre bra. Stor klump i magen och hjärtklappning. Inte bra. Ska ge det en chans i morgon och funkar det inte så får jag kontakta läkaren igen. Fan. Orkar inte bråka. Känns som hur jag än gör så mår jag inte bra, en ond cirkel alltihop. Fan.

Har fått diagnoserna Posttraumatic stressyndrome och panikångest. Känner mig som värsta psykfallet, men men. Min kurator vill att jag ska få antidepressiv medicin och sömntabletter. Läkarna vill inte det. Just i det fallet håller jag faktiskt med läkarna. Jag tycker inte om piller och har aldrig gjort.

Har i alla fall gjort en vettig sak. Mailade landstinget förra veckan och ifrågasatte hur läkarna bedömt min förmåga att arbeta. Blev uppringd redan dagen därpå och fick förklarat för mig att så ska det inte fungera. Mannen jag talade med erbjöd sig att kontakta min vårdcentral och upplysa dem närmre om mitt hälsotillstånd och jag tackade ja. Vet inte om det kommer leda någon vart, men man kan ju alltid hoppas. Om inte annat kan det väl inte bli värre.

Till alla vänner. Jag är ledsen att jag inte är en bra vän just nu, jag uppskattar er omtanke och utan er hade nog min vilja att kämpa gått ur mig för längesedan. Jag är så glad att jag har er alla och ni vet nog inte hur mycket ni betyder. Jag älskar er!

Kommentera

02 Jul Ingen bra dag.

Jag är inget roligt sällskap idag. Jag känner mig likgiltig till allt. Oroar mig som s*tan. Ont i magen. Panik. Likgiltighet. Jag ger upp nu. Jag orkar inte kämpa mer.

Att kämpa för att få må dåligt är lika jobbigt som att bara må dåligt. Jag orkar inte mer, jag tycker att det är fördjävligt att man ska behöva må så här och fortfarande inte få någon förståelse från läkare med flera. Ska jag behöva vara beredd att ta mitt liv bara för att någon ska lyssna och förstå? Är det meningen att vårt samhälle ska fungera så här?

Jag är arg. Jag är ledsen. Jag är slutkörd.

Tack Michael för att du finns. Du får mig att försöka och du får mig att kämpa. Utan dig hade jag inte ens tagit mig upp ur sängen. Tack för att du är min och för att du alltid står vid min sida. Vet inte hur jag ska kunna visa min uppskattning till dig, men du är allt jag vill ha. Min drömprins ♥

Kommentera

30 Jun Dag för dag

Jag fick träffa en ny läkare igår och även en ny kurator. Tack vare M. Det var han som ringde och tjatade, sedan följde han även med mig.

Jag blev sjukskriven en vecka till. Känns bra på ett sätt, men det känns inte bra att man i princip ska behöva hota någon för att de ens ska överväga att sjukskriva en. Oroar mig redan för nästa vecka. Vet inte om jag kommer orka att bråka med läkare något mer, men om jag hittar krafterna till det ska jag försöka bli sjukskriven 50% i alla fall så jag kan mjukstarta lite. Får väl se hur det går.

Jag skriver oros-dagbok på inrådan av min kurator. Försöka hitta orsakerna till varför jag är så stressad hela tiden. Det är inte så lätt att veta alla gånger. Har som sagt fått en ny kurator nu eftersom att min förra gått på semester. Känns bra att inte bli ”övergiven” som det kändes som att jag blev förra veckan.

Försöker göra vanliga saker hela tiden så jag inte bara ska sitta hemma och försvinna. Igår var jag och tränade med M och Ola och sedan fikade jag med Paulina. Det var trevligt :) Idag har jag varit en sväng på jobbet och nu är Ola här och spelar tv-spel med M. Funderar på att åka hem till Docksta på fredag och följa med brudarna på Visfestivalen, vad sägs om det flickor? Kanske sova över i Docksta och bada i havet på lördag om det är fint väder. Vem vet? Jag tar dagen som den kommer helt enkelt.

2009-06-19-midsommar

Kommentera

16 Feb Collapse

Idag hände det. Helt plötsligt orkade jag inte hålla fasaden uppe längre, jag bröt ihop. På väg till jobbet. Michael ringde och allting brast, jag grät och jag grät. Kände mig alldeles tom och ville bara lägga mig ner och glömma allt. 

Har inte mått bra de senaste dagarna. Det är mycket som händer hemmavid, miljoner saker som måste fixas, känns som att vi aldrig blir klara. Har mått dåligt över att inte vara hemma och kunna göra något. Samtidigt har jag mått dåligt för att jag inte gett 100% på jobbet. Jag är van att vara bäst men jag har helt enkelt inte kunnat behålla fokus tillräckligt mycket för att kunna vara bäst den här gången. Det är så mycket som finns i mitt huvud dygnet runt och det känns som allt bara blir halvgjort. 

Vill ju prestera på topp, visa vad jag verkligen går för nu när jag börjat på ett nytt jobb. Vill ju inte att de ska tvivla på varför de anställde mig, har haft en klump i magen varje dag för att jag är osäker på vad de tycker och tänker på jobbet. Jag har verkligen försökt göra mitt bästa, men ändå känns det som att allt jag gör blir halvdant. Jag har inte varit nöjd med min egen prestation och det har gjort att jag varit arg på mig själv. Arg för att jag tycker att jag ska vara starkare och klara det här. Jag är ingen som ger upp, inte enligt mig själv i alla fall. Vill jag något så ser jag till att fixa det. Därför har det varit extra tufft att inte kunna ge 100%.

Michael sa åt mig att komma hem och även fast det tog emot att ”ge upp” så följde jag hans råd. Jag gick in till chefen och jag sa som det var. Jag orkar inte mer, jag måste hem och jag måste få ordning på mitt liv innan jag kan ge 100% här och visa vad jag verkligen går för. Simon skickade hem mig och när jag kom till hotellrummet igen så ringde jag min distriktschef och sa som det var. Hade verkligen inte väntat mig så bra respons som jag fick. Han hade full förståelse för min situation och tyckte att jag skulle åka hem och ”glömma” jobbet ett tag. Ordna upp allt och sedan så tar vi tag i detta med jobbet på allvar. Så skönt att höra honom säga det, det fick en stor sten att lyftas från mitt bröst. Han sa även att de anställde mig av en anledning och dom tvivlade verkligen inte på att jag var rätt man (kvinna) för jobbet.

Nu tänker jag bara ta det lugnt här hemma några dagar. Tänker försöka åka ner till Sundsvall i helgen och göra ett sista ryck.  Ska försöka ordna det mesta här hemma innan dess också så att jag kan fokusera på jobbet sedan. Känns otroligt skönt att bara få komma hem, bara det är en stor lättnad. Det har varit otroligt tufft att vara ifrån Michael de här senaste dagarna och jag är glad att jag får somna i hans famn i natt. Då kanske jag slipper mardrömmarna på nätterna och kan sova lugnt. 

Jag tror att det är bra att våga ge upp ibland. När kroppen säger emot som den gjorde idag, då är det något som inte är bra och man ska alltid lyssna på sin kropp. Känner inte att jag tog fel beslut idag, jag vet inte vilket skick jag hade befunnit mig i just nu om jag bestämt mig för att stanna. Jag är stark och jag kommer klara det här, jag behöver bara lite tid. Tack Michael för att du finns och för att du gör mig starkare. Utan dig vet jag inte vad jag gjort idag..

Kommentera