15 apr Sjukskriven 100%

Skidstahus-Fabriken-Foto-Skidstahus

Jag har som bekant jobbat halvtid sedan jul. Det finns många saker som legat till grund för min sjukskrivning och anledningarna har också ändrats lite under tidens gång. Från och med idag så är jag dessutom sjukskriven heltid ända fram till bebis beräknas komma, drygt en och en halv månad.

Jag sjukskrevs till en början på grund av den höga arbetsbelastningen som jag haft under det senaste året. Jag blev ensam på en tjänst avsedd två personer i februari och rekryteringsprocessen för att hitta en ersättare till min förra kollega drog ut på tiden. Sådant kan hända och det enda som var ”synd” var att det gick bättre än någonsin för mitt jobb just då. Det gör det än idag faktiskt, men i dagsläget är vi tre stycken som jobbar med det jag gjorde själv för ett år sedan. Vilket säger en del om utvecklingen, kul men påfrestande!

Hög arbetsbelastning i samband med en tidig graviditet där jag brottades med en enorm trötthet gjorde att läkaren ville att jag skulle gå hem på heltid ett tag. Själv ville jag dock fortsätta jobba så mycket jag orkade då jag tidigare varit heltidssjukskriven i samband med min utbrändhet och vet hur det påverkar mig (jag blir lätt nedstämd och initiativlös vilket bildar en ond spiral där jag gräver ner mig själv djupare). Så tillsammans med min fantastiske läkare så bestämde vi att jag skulle prova att jobba 50% en period och det gick helt okej.

I mitten av januari fick jag ett tråkigt sjukdomsbesked (mer om detta i ett eget inlägg) och det är något som påverkat mig rent psykiskt sedan dess. På grund av min graviditet så har det varit mycket prat, provtagningar och läkarbesök kring hur min ”tillfriskningsprocess” ska utvecklas. Jag har fått leva mycket i väntan och ovisshet och fått ta några veckor i taget, inväntat nya provtagningar och nya besked under flera månaders tid. Detta har påverkat mig en hel del psykiskt och även om jag nu vet att allt kommer att lösa sig så har det varit väldigt påfrestande.

Det som dock blev ”dödsstöten” nu och som gjorde att både barnmorska, läkare och faktiskt min chef propsade på en heltidssjukskrivning är min rygg som sagt upp sig helt och hållet. Jag har ju en dålig rygg sedan tidigare, men tack vare att jag kunnat fortsätta med min träning under hela graviditeten så har jag lyckats hålla den i arbetsdugligt skick ända fram till för lite drygt en månad sedan. Innan vi for på semester var den inte alls bra, men under ledigheten då jag rörde på mig i lagom mängd och tog det lugnt så funkade den ändå okej. Sedan vi kom hem har den dock kraftigt försämrats och de senaste veckorna har jag haft sådan värk att jag knappt klarat av att köra bil till och från jobbet.

Jag tränar fortfarande i den utsträckning som är möjligt (blir mycket vattenträning just nu) och jag går på akupunktur två gånger i veckan för att dämpa smärtorna. Trots detta så håller min rygg ihop ungefär 2-3 halvdagar på jobbet och sedan ligger jag däckad av smärtorna. Förra onsdagen hade jag sådan värk i hela kroppen att jag var övertygad om att jag hade minst 40 graders feber, varenda molekyl värkte och jag var grinfärdig när jag väl kom i säng efter middagen. Det är väl inte en hållbar situation och även om jag helst av allt skulle vilja fortsätta jobba ett tag till så förstår även jag att kroppen behöver vila och få en chans att ta det lite lugnt innan bebis kommer.

Så summa summarum. Jag har lite ångest över att jag inte ska jobba mer nu, men jag börjar förlika mig med tanken och försöker se det som nödvändigt för mitt eget och bebis välbefinnande. Jag inleder nu officiellt min boa-process och kommer förmodligen uppdatera er massor om vad som sker här på hemmaplan framöver. Jag hoppas att jag inte kommer att tråka ut er med allt bebissnack och att det jag delar med mig av roar er lite grann i alla fall. Det jag är mest rädd över att tappa är det sociala, men då jag har flera vänner som redan gått hem/snart går hem på föräldraledighet så tror jag ändå att jag ska lyckas hålla mig mentalt intakt nu när jag inte kommer träffa mina arbetskollegor på samma sätt. 

Kommentera

06 apr Horisontell

Förlåt för att jag varit så dålig på att svara på era kommentarer på sistone! Jag ska verkligen skärpa mig, för de är det bästa med den här bloggen, den fina responsen jag får från er! <3 Ni är guld värda som tar er tid att reflektera, komma med tips och råd och bara ge kärlek när det behövs. Tack för det fina ni!

Rådgivning med barnmorskan resulterade i ett nytt läkarbesök på fredag med rekommendation från BM att jag utökar min sjukskrivning ytterligare. Exakt hur mycket får vi väl se på fredag (ligger på 50 % idag). Enligt BM gör jag redan så gott jag kan då jag tränar på, försöker variera det statiska på jobbet och går hos sjukgymnast regelbundet. Det är tyvärr inte mycket mer att göra än att vila mer och försöka slippa undan det statiska som bilkörning och kontorsjobb medför.

Jag ska dock ta kontakt med sjukgymnast imorgon för att få låna en TENS-apparat och jag hoppas att den kan hjälpa till att dämpa smärtorna. Jag har bara hört positivt om den från andra håll så jag hoppas att den kan lindra mina smärtor med. Tills dess håller jag mig i horisontellt läge med några kortare promenader däremellan och så håller vi tummarna för att vila är bra medicin och min rygg snart vill samarbeta igen.

Kommentera

06 apr Ryggen

Åh, vad jag blir frustrerad när min kropp och min hjärna inte är på samma nivå. Jag har ju varit väldigt förskonad från fysiska bekymmer under min graviditet hittills och har väl i mitt stilla sinne hoppats på att få fortsätta vara det graviditeten ut, men nu är jag inte riktigt lika säker. 

I en dryg månads tid nu har jag levt i någon slags förnekelsefas. Jag har liksom tänkt att om jag bara ignorerar och inte lägger så mycket vikt vid mina bekymmer så försvinner de nog med tiden. Men strax innan vår semesterresa fick jag krypa till korset lite och ta kontakt med en sjukgymnast på grund av min trasiga rygg. Han var dock inte så upplyftande och peppande utan meddelade i princip att jag bara kunde åka hem och börja räkna ner veckorna för att från och med då så skulle det nog bara bli värre (då var det 13 veckor kvar till BF). Inte det svar jag ville ha om vi säger så.

Envis som jag är, tänkte att det måste ju finnas något jag kan göra (träna, stretcha osv) för att underlätta och minska smärtan, så tog jag kontakt med en annan sjukgymnast som jobbar mycket med akupunktur då jag läst att detta kunde hjälpa. Han tog glatt emot mig, behandlade mig med nålar och vips så var jag smärtfri i över en vecka vilket var en sådan befrielse. Sedan vi kom hem från Thailand har jag gått till honom 2 ggr/v för behandling, men sakta men säkert har effekten avtagit och jag har fått mer och mer ont.

Den senaste veckan har varit ett rent helvete om jag ska vara ärlig. Det är en plåga att sätta mig i bilen, det är en plåga att vara på jobbet och mycket mer. Att sitta still funkar i max 10 minuter. Att stå upp funkar i max 10 minuter. Det enda som hjälper är att promenera runt sakta eller ligga raklång. Trots att jag bara jobbar 5 h/dag och är ledig fredagar så är jag helt knäckt när jag kommer hem. Resten av dagen är helt förstörd och redan vid 18-tiden går jag och lägger mig för att jag helt enkelt inte orkar hålla mig i upprätt läge längre.

Smärtan är en sak, men jag tror ändå att det är psyket som tar största smällen. Det är så sjukt frustrerande att inte klara av de saker man vill/är van. Jag vill ju jobba och jag vill ju orka göra saker när jag kommer hem. Nu orkar jag knappt med det ena av dem och det gör mig galen. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra just nu för att ”lösa situationen”, jag har därför vänt mig till min barnmorska för lite rådgivning. Får väl se vad hon säger och tycker att jag borde göra för att orka med den sista tiden med bebis i magen för såhär orkar jag nog inte ha det länge till är jag rädd.

Kommentera

20 mar Mothugg

Oftast flyter livet på utan större bekymmer. Jag är dessutom en person som sällan gräver ner mig av mindre motgångar utan brukar ta det mesta med en klackspark och försöka tänka att det finns de som har det värre. Det är ingen mening att gnälla över småsaker när man till största del har det bra. Tak över huvudet och mat på bordet kommer man långt med så att säga.

Den senaste tiden har dock känts lite motig om jag får lov att ”klaga” lite. Jag brukar som sagt försöka se det mesta positivt och inte gnälla i onödan, men på sistone har det varit väldigt många saker som inte riktigt gått vår väg och just nu känner jag verkligen för att gnälla av mig lite så att jag förhoppningsvis kan lägga det mesta bakom mig och blicka framåt mot de ljuspunkter som faktiskt väntar oss.

Vad är det då som gått på tok? Låt mig punkta upp:

  • Strax efter jul fick jag ett ganska jobbigt sjukdomsbesked som vände min värld lite upp och ner. Då jag är gravid så kan tyvärr ingen behandling sättas in utan jag får egentligen bara gå och vänta och göra regelbundna provtagningar i väntan på att bebis behagar att titta ut och jag kan genomgå operation. Till veckan ska jag på ännu ett återbesök på sjukhuset och ångestnivån är just nu ganska hög.
  • För ca en månad sedan bestämde sig vår gamla trotjänare till ”skrotbil” att stanna/tvärdö efter E4:an en dag på väg hem från jobbet. Vi fick bärga bilen till verkstad och turligt nog så kostade reparationerna oss ”bara” dryga 6 500 kr. Pengar jag gärna lagt på något annat.. Typ en barnvagn eller så.
  • 1 vecka innan vi åkte utomlands besiktigade vi vår gamla trotjänare till ”skrotbil”. 3 år i rad har pärlan rullat genom besiktningen utan minsta anmärkning och denna gång hade den ju dessutom nyss varit på verkstaden så förhoppningarna var höga om blanka papper även denna gång. Tji fick vi då vi kom hem med inte mindre än 7 anmärkningar som måste vara åtgärdade inom 4 veckor (2 av dessa var vi alltså utomlands). Delarna är beställda och tack vare min fantastiska kusin så kanske inte kalaset behöver blir dyrare än förra verkstadsnotan.
  • Under vår annars så underbara semester får vi beskedet att vår älskade katt och familjemedlem blivit akut sjuk och fått somna in hos veterinären. Ett sjukt jobbigt besked att få när man befinner sig på andra sidan jordklotet, men fortfarande är vi sjukt tacksamma för allt stöd vi fått från familj och vänner som ställt upp och försökt göra situationen till den bästa den kan bli.
  • Kommer hem till en vattenfylld och död diskmaskin och ser framför mig veckor av handdiskande. Min absoluta icke-favvo-syssla. Pappa kommer dock förbi och vi kan lättat konstatera att det endast är en säkring som gått och att diskmaskinen tömmer sig själv när vi väl får igång den.
  • Ett par veckor innan vår utlandsresa får vi en intressent på vår andra bil (den som ska bytas ut när vår nya BMW kommer). Vi får ett fint erbjudande på bilen som vi känner att vi inte kan tacka nej till. Problemet är bara att bilen vi beställt inte kommer förrän i juni och vi därmed skulle behöva klara oss med en bil (tyvärr inte möjligt när vi jobbar på olika ort) i dryga 2 månader. Tack vare fina grannar såg det ut som att allt skulle lösa sig då vi kunde låna 1 av deras 3 bilar. Så vi sålde Toyotan innan vi for och nu när vi kommer hem så får vi höra att grannens ena bil skurit och de kommer därmed behöva den 3:e bilen själva.
  • Men lugn i stormen. Kvar har vi ju vår gamla trotjänare som snart har körförbud, än finns det hopp! Jag jobbar ju ändå bara halvtid just nu så med lite tur kan vi nog pussla ihop våra scheman så att vi klarar oss med 1 bil ett tag i alla fall. Om det inte varit för att bromsen legat på och rostat fast under tiden vi varit borta. 2 veckors stillastående var tydligen inget som lilla skrutten gillade. Efter en halv dags bankande, skruvande och med lite draghjälp från våra fina grannar så lossnade dock slutligen bromsen och bilen är körbar igen. Äntligen något som börjar gå vår väg. Tills 2 timmar senare då M ringer och säger att bromsarna inte funkar alls. Nu står vi alltså helt utan bil. Vet inte ens hur jag ska komma på jobbet imorgon bitti. Suck.

På allt detta dök även bilskatten upp i brevlådan samt att vår öppenspis tydligen skulle 5-års besiktas just nu. Två utgifter vi gärna sluppit denna månad, men det kunde som sagt ha varit värre. Vi har haft s k oväntade utgifter på dryga 12-15  ooo kr senaste månaden (utan att jag räknat med kommande reparationskostnader för bilen) och jag hoppas verkligen att det är slut på dessa nu, det finns ju roligare saker att göra för pengarna, renovera klart sovrummet innan bebis kommer t ex.

Men NU är det slutgnällt. Jag hoppas verkligen att motgångarna tar slut här och att saker börjar gå vår väg igen. Nu tänker jag se fram emot en allt ljusare vår där en ny familjemedlem ska göra entré i vårt liv. En övervåning som ska få sig en rejäl uppfräschning. En ny fin bil och en ledig sommar tillsammans. Nu ska det bara börja gå vår väg. Punkt.

Kommentera

15 mar 1 saken inhandlad

Någonstans i allt elände så känner jag att jag måste vända på detta. Hitta något positivt att fokusera på och som får mig att tänka framåt.

Jag har som många redan vet (kanske inte ni här på bloggen dock) ännu inte köpt en endaste pinal till vårt barn. Inte för att jag inte tycker att bebis ska ha några saker när den väl kommer till världen, men det hänger väl ihop med min inledande rädsla om att något skulle gå snett med graviditeten kombinerat med att det dröjt så lång tid att jag nu inte bara kan köpa något för köpandets skull. Det har nämligen gått så lång tid att det jag nu köper måste vara något speciellt. Kalla mig knäpp, men så funkar jag.

Innan vi åkte så var till och med psykologen på mig om att jag borde köpa någonting. Bara för att få spärren att lossna. Och nu efter allt det jobbiga med Hjalmar så kände jag att det banne mig får vara dags. Sagt och gjort. I några dagar nu har jag funderat på vad jag ska köpa till vår bebis och igår tryckte jag på ”beställ”. Så vad blev det då? Det blev en Grisbjörn från Maileg. Ni vet en sådan som Lotta på Bråkmakargatan har. Ett gosedjur i form av en gris. Den är smutsrosa, men jag är övertygad om att oavsett om vi får en flicka eller pojke så kommer den passa bra. Så en grisbjörn blev det alltså. Jag kanske är lite knäpp trots allt!

Kommentera

13 mar Det ofattbara

IMG_0447

Hur säger man hej då utan att vara närvarande? Hur tar man avsked av en familjemedlem från andra sidan jordklotet och hur ska man förbereda sig på tomheten som väntar där hemma?

Hjalmar finns inte hos oss längre, han har fått somna in. Han blev tvungen att lämna oss när vi inte hade möjligheten att vara där och säga farväl. Jag har fortfarande inte förstått och kommer förmodligen inte göra det heller förrän vi är hemma igen. Hjärtat värker av saknad, men också av det dåliga samvetet att inte ha funnits där. För Hjalmars del spelar det längre ingen roll, men stackars älskade Billy är lämnad helt själv utan någon av oss närvarande, vad ska han tänka, tror han att vi alla lämnat honom nu?

Tårarna forsar ner för mina kinder trots att jag försöker koppla bort. Försöker leva här och nu och ta sorgen när vi kommer hem, när det finns tid och möjlighet att förstå på riktigt, men det är svårt. Hjalmar har varit en del av vår familj sedan den bildades. I nästan 8 år har han funnits hos oss och han var och förblir vår första bebis. Han har gått igenom allt som vi gått igenom, brand, flytt, nya familjemedlemmar, huset och nu senast graviditeten. Vårt barn får han aldrig lära känna och det gör ont för jag vet att han skulle vara den mest beskyddande och uppmärksamma ”storebror” vårt barn kunnat få.

För er är han bara en katt. För oss en älskad familjemedlem som inte går att ersätta. Jag kan inte förstå att han lämnat oss ensamma kvar, hur ska vardagen nu bli?

Kommentera

29 feb Hormonerna och Shiro

Jag har hittills i graviditeten inte känt av de här överflödiga hormonerna så värst. Jag har vänner och bekanta som fått överslag åt än det ena och än det andra hållet. Jag har hört talas om kvinnor som kastat tallrikar i rent vredesmod och de som gråter floder till reklam på tv. Jag har inte varit i närheten av något av de tillstånden på långa vägar, men igår hände det.

Jag tycker alltid att det är jobbigt att åka ifrån våra djur, det har alltid varit så och det blir inte bättre med tiden. Har alltid en tagg i bröstet när jag lämnar dem för att åka iväg (till och med om M är kvar hemma). Jag gillar att ha dem runt mig helt enkelt och att åka på semester har aldrig varit kul ur den synvinkeln. Men igår slog jag något slags rekord.

I princip från ingenstans så bröt jag ihop fullständigt över att vi ska lämna bort Shiro nu när vi åker på semester. Att han ska bo hos någon annan i 2 veckor, inte för att jag inte tror att han kommer ha det bra (för att förtydliga), för det vet jag. Hade ju aldrig lämnat honom till någon jag inte litar på, har fullt förtroende för våra hundvakter. Men ändå, tänk om han tror att vi överger honom, att vi inte kommer tillbaka? Hur ska jag förklara för honom att vi kommer hem igen!? DET bröt jag ihop över, hulkgrinade i närmare i kvart och M var så snäll och förstående. Strök mig i håret, sa tröstande ord och förklarade att han kommer ha det toppen fast vi är borta. ÄNDÅ så gör det ont i hjärtat på mig. Gissar på att jag lider mer av att lämna honom än vad han lider av att vara ifrån mig.

Förstår ju att det är hormonerna som spökar med mig, kan ju se själv att jag överreagerar, men känslan vill inte släppa ändå. Jag önskar på ett sätt att han var ”mer än en hund”, att vi typ kunde facetime:a med honom från Thailand så han förstår att vi saknar honom. Men jag får ju samtidigt vara realistisk, att han ”bara” är en hund. Att han kanske inte har samma tidsperspektiv och känsloregister som vi.

Jag tror att en stor anledning till att det rann över är för att han varit mer ”uppmärksam” på mig nu under tiden jag mått dåligt. Han som i vanliga fall kan ligga och sova i ett annat rum när jag påtar på i huset följer nu alltid med mig var jag än går. Han som tycker det är för varmt att sova i sängen/soffan, ligger nu tätt intill mig var och varannan natt tills jag somnat innan han hoppar ner och lägger sig på golvet. Och han som aldrig reagerat när jag åker hemifrån står nu i hallen och gnyr långa stunder trots att M är kvar hemma. Det är så fint att han ”tar hand” om mig på det sättet att det liksom gör det så svårt att lämna honom. Älskade älskade byracka! 

IMG_9533

IMG_9044.JPG

IMG_0055

IMG_8189

IMG_7311.JPG

IMG_6264.JPG

IMG_0419

Kommentera

19 feb 100 dagar

Finaste presenten från finaste mannen

Jag är fortfarande inte på topp, men i bättre skick än i början av veckan. Det kanske finns hopp trots allt. Skulle tro att jag förutom mitt allmänt låga tillstånd även haft en släng av någon förkylning som inte brutit ut då kroppen i sig var helt paj mån-ons. M kom dessutom hem med feber på onsdag så det är ju inte helt omöjligt att jag också haft något som spökat i kroppen. Jag har i alla fall en ny läkartid inbokad till veckan och då får jag se hur det blir med fortsatt sjukskrivning m.m. 

I magen lever bebis rövare mest hela tiden just nu. Är nu i v. 25+4 och idag är det exakt 100 dagar tills det är tänkt att den ska anlända. Vi börjar väl båda smått förstå att vi snart är en till i den här familjen och M sa senast idag att han längtar tills den är här. På något sätt har jag alltid en känsla av overklighet när jag tänker på bebisen. Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli, men framför allt vem den är. Men det ger sig väl!

Något vi båda tycker är svårt är det här med namn. Eftersom att vi valt att inte ta reda på om det är en pojke eller flicka så måste vi ju liksom ha en uppsättning av varje till hands och jag ser gärna att vi har minst 2 namn på varje kön då man kanske inte vet om det blir en Sture eller Bosse/Siv eller Agneta typ. Så kom gärna med namnförslag här i kommentarerna om ni har några fina namn ni kan tänka er att dela med er av! Svårast tycker vi att det är med pojknamn.

Kommentera

16 feb Tom

Senaste dagarna har varit en psykisk kamp mot mig själv. Jag upplever för första gången att jag ”går åt fel håll” sedan den här sjukskrivningen tog sin början. Istället för att långsamt bli bättre så tycker jag att mitt allmäntillstånd de senaste dagarna blivit drastiskt sämre. Jag har haft panikångest-känningar, det allt för välbekanta trycket över bröstet och gråten som skvalpar i halsgropen vid minsta lilla motgång.

Jag har varit hemma helt de senaste två dagarna, men trots två lugna dagar med endast träning/motion och en kaffekopp med familjen på agendan så är jag helt knäckt när kvällen kommer. I dag bäddade jag ner mig i sängen redan strax efter 18. Min förhoppning om att jag skulle kunna jobba heltid fram till bebis kommer när vi återvänder från vår semester känns väldigt avlägsen just nu, men det är det sista jag tänker panika över. Mitt mål nu är att må bra och vara på banan tills bebis kommer.

Dagens höjdpunkter var en lång och lugn skogspromenad med min vapendragare pälsbollen på förmiddagen och mosters gullpojkes strykningar på bebismagen på eftermiddagen.

IMG_0691

IMG_0710

Kommentera

14 feb Psykiskt utmattad

Här har det inte hänt mycket i veckan. Det har sina orsaker. Det har varit en ovanligt kaotisk vecka, kanske inte i normala mått mätt, men i mina. Jag märker hur jag påverkas rent psykiskt och orkesmässigt när saker inte blir som de var tänkt eller när det blir mycket social samvaro. Jag blir matt, tyst, instängd och grinfärdig.

Jag vill inte säga att det har varit en dålig vecka, för det har det absolut inte varit (förutom incidenten med vår bil som pajade), det har rentutav varit en väldigt bra vecka. Men den har varit påfrestande, den har krävt mig på mycket energi. Just nu har jag precis landat hemma i vår soffa efter en helg på bortaplan och jag har fått pussa på min pälsboll. M jobbar helgen och är inte hemma än och jag håller på att längta ihjäl mig efter honom.

Jag ska uppdatera er mer om vad jag gjort de senaste dagarna, men det får bli imorgon för nu måste den här utmattade tjockisen ta en tupplur. 

Kommentera

28 jan Att falla fritt

Jag har varit lite off ett par dagar. Det har sina skäl, men jag är inte riktigt redo att dela med mig om vad än. Ni kommer nog få veta inom sinom tid, men jag fick ett rejält uppvaknande häromdagen, mattan drogs undan under mina fötter och känslan av att falla fritt som i en dröm svepte in över mig. Jag fick ett inte så positivt besked och jag blev lite tagen på sängen.

För att lugna oroliga läsare/vänner så vill jag poängtera att bebis mår bra och att jag än en gång fått bevisat för mig vilken fantastisk man jag får dela mitt liv med. När jag ringde honom med gråten i halsen släppte han allt han hade och åkte direkt hem från jobbet. Faktum var att vi svängde in på gårdsplanen i exakt samma minut. Efter att ha landat lite i allt här hemma packade vi fikaväskan och gick ut i det fina vädret med Shiro.

Det blev en fin tur ner till sjön och Shiro fick springa av sig på isen medan vi satte oss vid grillplatsen och drack kaffe och njöt av solens strålar som försvann ner bakom berget. Min älskade lilla familj! Vilken tur jag har som fick just er!

IMG_9783

IMG_9796

Om ni klickar upp bilden så ser ni en tokglad Shiro mitt i ett av sina hattefnatt hopp, obeskrivlig glädje!

IMG_9826

IMG_9845

Kommentera

19 jan Eftertankar och bakgrund

Jag vill börja med att tacka för responsen på det här inlägget. Både den jag fått här på bloggen, men även via andra sociala medier samt sms. Jag kan väl konstatera att några känner igen sig och håller med mig, att jag känner min kropp bäst. Och att några håller med delvis, men tycker det är dumt att utsätta mitt barn för onödiga risker. Jag förstår vad ni vill säga och jag uppskattar er omtanke.

Jag vill inte heller utsätta mitt barn för onödiga risker, men oavsett vad jag gör så utsätter jag barnet för risker. Det är lika stor sannolikhet att jag halkar och ramlar på magen när jag går över gårdsplanen här hemma som när jag åker slalom. Jag lovar att jag är lika försiktig oavsett aktivitet, men jag kan inte eliminera alla risker. Då skulle jag bli tvingad att låsa in mig själv i ett vadderat rum de kommande månaderna och det är inte heller ett alternativ. Jag är också av uppfattningen att om jag mår bra så mår barnet bra och tyvärr så mår inte jag bra när jag känner mig begränsad eller blir hindrad i min vardag.

Jag går redan hos en specialist psykolog på grund av min graviditet. Jag är sjukskriven 50 % på grund av stress. Jag har summa summarum inte mått speciellt bra psykiskt under hösten, men jag har fått bra hjälp och är på god väg åt rätt håll. Anledningen till att jag går hos en psykolog för tillfället handlar i stora drag om att min kropp och min hjärna inte vill koppla samman att vi faktiskt ska ha ett barn. Tro mig, det här barnet är efterlängtat och planerat och vi är så jäkla lyckligt lottade som fått den här chansen, men saker i mitt förflutna och min tidigare sjukdomshistoria gör att min hjärna gärna vill tro att det inte finns något barn (trots uppenbara bevis).

Och jag tror att en stor anledning till att min hjärna har svårt att förstå handlar mycket om att jag mycket starkt ogillar känslan av att inte ha kontroll och att jag inte får bestämma själv över min egen kropp. Det i kombination med alla måsten, borden och får ej som följer med graviditeten gör att min hjärna och mitt psyke sparkar bakut fullständigt. Jag behöver få känna att jag äger min kropp. Och oavsett om jag tar beslutet att åka slalom eller inte så vill jag att beslutet ska vara just MITT, baserat på mina egna tankar och värderingar och inte på grund av några borden eller får ej.

Jag hoppas att ni förstår mina tankegångar och hur jag resonerar. Jag hoppas också att ni förstår att den sista som skulle förlåta sig själv om något hände med det här barnet (oavsett vad) är jag själv. Jag tar inte onödiga risker och jag gör inte saker utan eftertanke. Jag är väl medveten om vad som är bra och dåligt, men vissa saker handlar om överlevnad och det hoppas jag att ni kan respektera. 

Kommentera

14 jan Sjuk

IMG_9506

Idag ligger jag hemma i soffan och snörvlar. Har klarat mig hela julledigheten från både förkylning och magsjukor så jag ska väl inte klaga över lite feber och huvudvärk nu. Synd bara att det är så förbannat tråkigt att ligga hemma och vara sjuk. Jag har ju inte ro i kroppen (även fast jag är sjuk) att se en film eller kolla på en serie. Jag har fördrivit större delen av dagen med att slösurfa och läsa en bok. Mer har jag inte orkat. Förutom en kort promenad med Shiro då som för övrigt är mer rastlös än någonsin.

Ska försöka masa mig upp ur soffan nu och fixa något att äta. Tur jag har lite rester som jag bara kan steka på då maken jobbar kväll och inte äter middag hemma.

Kommentera

09 Dec Balansen

Det är verkligen en hårfin gräns det här med balansen mellan jobb och ledighet. Igår var jag så glad när jag gick hem efter att ha jobbat mina 4 h. Jag kände att jag precis började gå ner i energinivå när det var dags att klocka ut och gå hem.

Jag vilade en stund när jag kom hem och sedan åkte vi och hälsade på våra vänner som nyss blivit föräldrar. Helt underbart att få snusa bebis och sitta och surra några timmar. Det ger mycket tillbaka på energikontot! Så hela gårdagen kändes jättebra för första gången på länge!

Men idag blev balansen inte alls bra. Då jag fick en ny kollega idag så hade jag bestämt sedan innan att jag skulle jobba 6 h idag och imorgon för att få in honom i arbetet och sedan vara helt ledig på fredag istället. Säkert ett jättebra beslut om det inte var för att jag blev kvar på jobbet längre än planerat och att jag fastnade på flera ställen på väg hem. När jag väl kom in genom dörren här hemma var min energi helt borta.

Så tillskillnad från igår så känner jag mig just nu inte alls lika hoppfull. Eller det är också fel ord. På ett sätt är jag väl glad, för jag förstår ju att jag verkligen behöver den här sjukskrivningen då min kropp inte orkar mer just nu. Men samtidigt är det så frustrerande att behöva ligga på gränsen hela tiden för vad man klarar av. Man vill så mycket men orkar så lite och det gör mig galen.

Kommentera

07 Dec 7 december

Så var helgen förbi och tanken var jobbvecka. Som det ser ut blir det delvis jobbvecka, men ändå inte som vanligt. Har nämligen varit till läkaren idag och han sjukskrev mig 50% på grund av stress. Är väl lite tudelad till det, men jag tror ändå att det är det bästa. Först ville han sjukskriva mig heltid, men vi kom överens om halvtid till att börja med. Ska dit nästa vecka igen och se hur vi ska gå vidare.

Så om jag inte är så aktiv här så vet ni varför. Måste fokusera på återhämtning just nu.

Kommentera