04 Dec 4 december

Snart helg och här har snön vräkt ner under hela förmiddagen. Dock verkar det tyvärr övergå mot något mer regnaktigt vilket jag inte gillar. Jag och Shiro längtar som galningar efter snön och den får gärna stanna kvar nu när den väl behagar att dyka upp.

I övrigt så är väl inte måendet på topp. Jag ska nog uppdatera er om läget lite längre fram, men just nu vill jag mest ha lugn och ro och få tid att komma på hur jag ska lösa vissa situationer. Efter en omtumlande, men ganska givande vecka så känns det skönt med fredag och helg. Dock jobbar mannen i helgen vilket gör det lite tristare, men då får jag och Shiro rå om varandra ordentligt istället.

Ha en fin helg! 

Kommentera

23 Nov Ekorrhjulet

Ekorrhjulet snurrar på i allt högre takt. Dagarna fram till jul och ledighet närmar sig med stormsteg och det är, precis som jag nämnt tidigare, inte bara med glädje utan även en ständig oro över hur jag ska hinna med allt. Mitt i allt försöker jag andas, hitta stunder för återhämtning och göra roliga saker också, men även dessa tar tid och energi som jag inte har.

Jag tänker ofta tillbaka till mina ledord som jag hade inför 2015. Till viss del har jag lyckats väldigt bra, men på jobbfronten är det dessvärre sämre. Något som påverkar hela min vardag. Jag hävdar fortfarande att jag inte mår bra av att jobba 100 %, men i dagsläget är det inte möjligt att gå ner i tid på min tjänst. Förhoppningsvis ser möjligheterna bättre ut om ett år, men jag tar inget för givet. 2 relativt stora förändringar är dock på gång redan nu och jag tror att en kombination av dessa två kommer hjälpa mig att komma på banan igen.

För i det stora hela så trivs jag så himla bra på mitt jobb. Jag uppskattar arbetsuppgifterna och jag uppskattar mina kollegor. Men när arbetsbördan blir för stor så är det som att jag inte riktigt kan uppskatta de två delarna så mycket som jag önskar. Hur har du det på jobbet inför jul? Blir det extra mycket eller är arbetsbelastningen densamma?

Kommentera

10 Nov En kvarts panik

Huga. Gårdagen fortsatte inte i något jättepositivt flow. På väg hem fick jag en känsla av att det måste ha hänt en olycka då jag inte mötte en bil på närmare 1,5 mil (vilket aldrig någonsin hänt tidigare). Min känsla bekräftades av M’s mamma som ringde och frågade om jag var ok. Det var nämligen en olycka bara strax innan vår infart. M hade hon däremot inte fått tag i.

Därefter följde 15 minuter av oro. För när jag svängde in på vår gård så stod inte M’s bil där. Han gick fortfarande inte att nå och när jag åkte mot platsen för olyckan gick det bara att se 2 bilar (första uppgifterna som kom var att det var 3 bilar inblandade). Pulsen steg och jag stannade på en rastplats och pratade med en av räddningskillarna som jobbade, han lugnade mig genom att meddela att en bil av vår typ INTE varit inblandad i olyckan.

Ytterligare 5 minuter gick innan M slutligen ringde upp mig och även om jag redan då visste att han inte var skadad på något sätt så släppte all nervositet och jag grät en skvätt av tacksamhet för att han var välbehållen. Stackaren hade blivit fast i ett möte precis när han skulle gå från jobbet, hade mobilen på ljudlös och när han väl kom därifrån 45 min senare så hade han oräkneliga missade samtal från både mig och sin mor. Inte lätt för honom att veta att det skett en olycka precis när han borde ha varit på väg hem!

Slutet gott allting gott! Jag är i alla fall lite extra tacksam för min fina man idag. Även om han aldrig var i någon fara. Men händelser som denna ger en tankeställare och får en att hålla lite extra hårt i de man älskar!

Bild 3

Kommentera

09 Nov En mindre depression

Jag vet inte om det är mörkret som gör det. Eller arbetsbördan på jobbet. Eller bara att det varit väldigt mycket på sistone. Men jag känner mig verkligen inte på topp just nu. Jag försöker tänka positivt och se framåt. Försöker längta till julen och ledighet, men det ger snarare motsatt effekt. Jag blir bara stressad av allt jag måste hinna med innan dess och hur lite tid som är kvar.

Jag tror att jag just nu befinner mig i gränslandet av vad jag klarar av innan det rinner över och blir övermäktigt och det skrämmer mig. För även om jag inte vill vara det så är jag just nu oumbärlig på jobbet (vilket gör mig stressad). Det finns alltså ingen annan som kan det jag kan och alla har minst lika mycket på sitt bord som jag har vilket gör att det är svårt att hitta möjlighet till att ändra på situationen i dagsläget.

Att vara oumbärlig är egentligen många gånger en fördel, men jag vet inte om jag orkar med det oket just nu. Jag vågar inte ens dra på mig en liten sketen förkylning för måste jag vara hemma så kapsejsar allt. Jag har ingen enkel lösning på hur jag ska ta mig igenom detta. Men jag försöker ta dag för dag och inte tänka så mycket framåt eller stressa mig själv, problemet då är bara att tiden ofta rinner iväg och man inser väldigt sent att man inte hann njuta av resan dit.

Jag har längtat hela hösten efter julen. På att få göra julefint och mysigt hemma. Att få elda i kaminen och pyssla julkort. Att träffa goda vänner och ha bak- och pysseldagar inför den stundande ledigheten och jag vill verkligen inte gå miste om det. Jag behöver det för att må bra, men just nu känns det bara övermäktigt att hinna med. Det är den här jäkla balansen mellan vad som är värt det och inte som är så himla svår att få till. Kan jag få några fler timmar på dygnet tack?!

Kommentera

05 Nov En bra onsdag

Min onsdag började mindre bra. Det var stundtals så illa att jag tänkte att det måste vara tisdag, för onsdagar brukar inte vara dåliga dagar. Onsdagar brukar vara positiva dagar med mycket energi. Den här veckan var det omvänt. Var i kontakt med en hel del energitjuvar på jobbet och framåt lunch var jag så deppig och nedstämd att jag bara ville åka hem och dra något gammalt över mig. Hade dock en del ”måste”-saker på min lista, men så fort jag bockat av dem så unnade jag faktiskt mig själv ett par timmars komp och åkte hem.

Jag kände att det fanns ingen annan utväg, annars skulle hela dagen bara fortsätta i samma ledsamma stämning. Solen sken utanför mitt kontorsfönster och jag kände en sådan sjuk längtan efter skog och pälsboll. Sagt och gjort. Ett snabbt stopp på affären, men annars raka spåret hem till vår lurvtuss. Bytte om till mjukiskläder och så gav vi oss ut i skogen. Över 1 timme traskade vi på, Shiro jagade något djur (men kom tillbaka till matte efter lite intensivt ropande (stolt matte)) och jag filosoferade i total tystnad och solsken.

Det går inte att beskriva hur mycket värt det är med dagsljus den här tiden på året. Största nackdelen med att jobba 7-16 är just att man missar hela dagens ljustimmar. Det stjäl energi och får mig stundvis att deppa ihop totalt. Men jag försöker hålla humöret uppe och tänka att det snart vänder igen. Väl hemma igen lagade jag mat och poppade musik och mitt i allt bankar det på dörren. Då jag inte väntade besök blev jag lite fundersam och när jag öppnade dörren stod finaste Jenny där med en blomkvast i handen. Utan ett ord sträckte hon över blomman, vinkade och skuttade in i bilen igen och for iväg. Älskade vän!

Med mat i magen, solförrådet påfyllt och en fin blomma på köksbordet kändes livet med ens mycket lättare. Därför var det en ren bonus att jag hade en träningsdejt inbokad med gamla träningsgruppen i stan. 1 timmes BodyBalance och energidepåerna var på topp! Tänk att något som började så dåligt slutade så bra! Jag är lyckligt lottad som har så fina människor runt omkring mig!

Kommentera

14 Okt I’m alive

Ni kanske tror att jag sagt upp mig som bloggare. Jag förstår i alla fall om ni börjar undra. Jag har inte sagt upp mig, däremot verkar min kropp göra någon slags revolt mot mig och vi är inte riktigt överens just nu.

I ganska precis en vecka har jag legat hemma nu, med undantag från söndagen då jag faktiskt var hyfsat pigg. Det började i förra veckan med att min mage sa upp sig och vägrade samarbeta. Det resulterade i att jag var hemma både torsdag och fredag. På lördagen stod jag åtminstone på benen och även om jag inte utsatte mig för någon större ansträngning så var jag ändå helt knäckt framåt eftermiddagen.

Söndagen kändes mer hoppfull och vi rullade ner till pappa för att baka hällakakor tillsammans med min bror. Det var mycket trevligt och inte så farligt ansträngande då vi var många som turades om i bagarstugan. Vi avslutade dagen med middag hos min mamma och väl hemma igen smög sig helvetet sakta på.

Vad som jag trodde var ett bett började klia och inom loppet av några minuter så hade jag en hel blemma på låret. Alltså inget bett som jag först trott utan nässelutslag. Framåt tvåtiden på natten hade utslagen spridit sig över hela kroppen och därefter sov jag inte många minuter.

Tre dagar, tre läkarbesök och ett rent helvete senare så börjar jag pigga på mig (peppar peppar). Jag är fortfarande obeskrivligt trött och något slags virus har bosatt sig i min kropp, men trots detta har jag gett mig tusan på att jag ska jobba imorgon. Orkar inte vara hemma en dag till och tycka synd om mig själv.

Därmed tänker jag också checka ut härifrån och lägga mig för att sova. Förhoppningsvis piggare än någonsin imorgon och fit for fight för en hel jobbdag.

Ni får lite bilder från bakningen i alla fall!

IMG_9971

IMG_9978

IMG_9981
IMG_9985

Kommentera

29 Sep A day in bed

IMG_8465

Himlen var bra vacker imorse

Det blev en ofrivillig dag i sängen idag. Mitt huvud valde att inte samarbeta imorse vilket gjorde att det fick bli en dag hemmavid. Borde förstått igår att migränen var på väg för det kändes som att jag hade bomull i huvudet hela dagen.

Just nu är jag ganska mör även om det värsta har lagt sig. Ska försöka få i mig lite käk och se om jag blir mer människa då.

Kommentera

16 Sep Skit tisdag

IMG_9450

Åh, gårdagen började så bra men när jag åkte hemåt vid 14-tiden så började allt bara gå åt pipsvängen. När jag väl var hemma igen vid 17-tiden så var jag riktigt deppig och ledsen och tyckte grymt synd om mig själv. Jag vill faktiskt inte ens tänka på allt som hann hända under de där 3 timmarna så jag lämnar helt enkelt det här och berättar istället om allt bra som hände fram till kl. 14.

Väckaren ringde lite tidigare än vanligt igår. Det var nämligen dags för en jaktdag tillsammans med min fina kusin! Jag har hängt med henne tidigare när hon jagat och jag har i flera år varit i valet och kvalet om jag ska ta jägarexamen eller inte. Jag älskar att vara ute i skog och mark och även om jag fortfarande är tveksam till att jag skulle våga skjuta när jag väl ställs inför faktum så är jag mer taggad än någonsin på en jägarexamen. Kanske får bli en 30-års present till mig själv nästa år.

Turligt nog så blev det faktiskt en älg redan efter att vi suttit 40 min på pass. Tyvärr var det inte min kusin som fick skjuta, men vi fick ju i alla fall vara med att dra fram den, flå och hänga den. Kul för en annan som inte varit med så mycket! Det är ju ont om jägare i min familj.

På väg hem där vid 14-tiden så satt jag i bilen och tänkte på hur lyckligt lottad jag är som har ett arbete där de har stor förståelse (där man alltid får ledig bara man ser till att sköta sig), att vi bor som vi gör och att vi har sådan närhet till skogen. Vad bra det får mig att må! Sedan gick det som sagt utför och detaljerna besparar jag er.

IMG_9455

IMG_9461

Kommentera

05 Sep Andrum

Vad gör man dagen efter familjen minskat i antal? När vi gått från 6 individer till 5? När jag inte längre har 5 pojkar i mitt liv utan bara 4. Jag vet faktiskt inte. Vi har försökt ha en så ”vanlig” lördag som möjligt. En helgdag som alla andra och även om jag kommer på mig själv att kolla efter Vilmer när de andra katterna står på trappan och vill in så är mitt hjärta konstigt nog lite lättare än innan.

Det dåliga samvetet över att han inte mått bra och att han inte kunnat leva som en katt bör gör att beslutet trots allt känns rätt, även om jag tvivlade så många gånger igår. Vi har ältat den här frågan i nära nio månader, men trots det tror jag inte någon av oss var 100 % säkra på att vi fattat rätt beslut.

Vi låg i timmar igår kväll och pratade om alla hans egenheter som fått oss att älska honom så mycket, men vi pratade också om det som inte har varit bra. Och desto mer vi pratade desto säkrare blev jag på vårt beslut. Vi gjorde rätt som såg bortom vår egna situation och gjorde det som var bäst för Vilmer. Jag saknar honom redan otroligt mycket och än har jag inte förmått mig plocka bort hans matskål, men det får ta tid. Man måste sörja.

För att skingra tankarna tog jag och Shiro en långpromenad i skogen idag. Timmar av planlöst promenerande över stock och sten i total tystnad, lite lingonplockande och inkallningsträning. Precis vad jag behövde! 

IMG_9212[1]

IMG_9214[1]

IMG_9225[1]

IMG_9236[1]

IMG_9237[1]

IMG_9239[1]

IMG_9246[1]

IMG_9249[1]

IMG_9281[1]

IMG_9283[1]

Kommentera

04 Sep Avsked

2010-04-26-Vilmer

I dag säger vi hej då till Vilmer. Efter en lång tid av ohälsa har vi tagit det jobbiga beslutet att låta honom somna in. Det känns fruktansvärt att säga hej då till en familjemedlem, en individ som varit en del av vår familj i över 6 år.

Vilmer är en fantastisk katt på alla sätt och vis. Det finns ingen mysigare och mer kelig katt än honom. Han skulle lätt kunna bli ompysslad dygnet runt. Tyvärr har han ingen ro att lägga sig ner när man myser med honom utan måste trampa runt, men det är charmigt det med. Vi har hoppats och försökt så länge nu för att han ska må bättre, men istället har han bara blivit sämre. Tillslut kan man inte fortsätta att vara egoistisk och låta det fortgå bara för att det är jobbigt att säga farväl.

Hela den här veckan har varit en fruktansvärd ”nedräkning” mot idag och känslorna har legat utanpå kroppen. Samtidigt som man bara vill att dagen ska vara över så vill man att den aldrig ska ta slut. Ja, det är ingen lätt dag, men konstigt vore väl annars.

Jag är ledig i dag och tar vara på varje stund tillsammans med fina V. Resten av helgen är helt oplanerad och jag tänker spendera den med min lilla familj. 

2012-05-08-22

(Aug.) Jag fyllde år och firade det med att ha en tjejfest här hemma

Här får jag plats!

Vink vink

2011-06-03-3

2011-06-03-17

2011-02-03-3

2011-01-07-4

IMG_4539

2011-06-23-Vilmer-3

2011-02-03-3

IMG_6227

2011-01-12-Vilmer-51

IMG_6395

IMG_6389

2011-01-07-4

Kommentera

22 Jun Tomhet

IMG_4884.JPG

Jag vet inte varför, men vissa dagar kan jag bara vakna upp och känna en sådan tomhet. Ofta sker detta då jag haft en hektisk period och sedan fått chansen att varva ner. Ni vet när man haft så mycket att göra så man helt enkelt inte hunnit känna efter hur man mår. Där hjärnan hela tiden går på högvarv och inte tillåts slappna av.

Som i morse när jag satt i bilen på väg till jobbet efter en långledig helg och helt plötsligt bara kände mig så jäkla ensam. Känslan slog till med en sådan kraft att jag tappade andan och bara ville falla ner till marken och gråta. Ett stort tryck över bröstet och en känsla av att ingenting av det jag gör betyder något.

Jag fick ett sms i går. ”Tänkte bara höra om allt är bra? Tyckte att du såg lite ledsen ut igår? Kramar”. När telefonen ekat tom i veckor. När listan över mottagna samtal den senaste tiden kan räknas på en hand och när antalet sms är än mer sällsynta så känns det så jäkla fint att ha en sådan underbar familj runt sig. Som bryr sig och som vågar fråga. Tack!

Kommentera

21 Maj Bit ihop!

Jag är knäckt. På riktigt. En kombination av för mycket jobb, för lite sömn, för mycket oro och ett allmänt kaosartat tillstånd i mitt liv de senaste dagarna har gjort att jag fallit stenhårt. Trots detta vet jag att det inte finns någon enkel väg ut ur detta. Det är bara att sätta mig ner och kötta mig igenom det som måste göras. Och på ett sätt är jag tacksam för att jag har så mycket att göra, för det skingrar tankarna på att min bättre hälft åker iväg till Paris idag och inte kommer hem förrän på söndag (mitt eget fel då det var min 30-årspresent till honom).

Men ska jag vara ärlig kunde det förmodligen inte varit sämre tajming på när han åker bort. Hade jag mått bra så hade det inte blivit en lika stor grej för mig att han åker. Jag är ju ändå så pass ”frisk” nu att jag klarar av att vara ifrån honom en del i vanliga fall. Men när jag mår som jag gör nu så går det mindre bra. Därför blev det ett mindre sammanbrott i morse innan jag skulle åka på jobbet.

Som tur är har jag världens finaste man som kommer förbi mig på jobbet senare i eftermiddag och pussar mig hej då på riktigt. Han är verkligen världens mest förstående och tålmodiga person. 

Kommentera

12 Maj Att ta en paus

Ibland önskar jag att jag bara kunde ta en paus från mig själv. Just nu är jag så urbota less på min egen person att jag bara vill säga upp mig från tjänsten som Sofie och återkomma i ett annat liv.

Jag är verkligen så jäkla mycket expert på att ta på mig alldeles för mycket. Att se till så att det inte ens finns möjlighet att andas och att köra fullständigt slut på mig själv. Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig, varför jag aldrig säger nej i tid utan alltid står där som ett jävla frågetecken varje gång det gått så långt att bägaren runnit över.

Jag är så trött. Så sjukt trött. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, jag är ändå trött. Gudarna ska veta att jag behöver de här fyra dagarnas ledighet så jäkla mycket, men självklart är jag uppbokad upp över öronen. Visserligen med trevliga saker, men jag skulle så mycket behöva bara ligga i sängen från morgon till kväll utan ett enda ”måste”.

Men det får väl bli i ett annat liv…

Kommentera

21 Apr En annan dag

I går var en riktig skitdag. Tråkigheterna bara hopade sig på varandra och när jag rullade hem från jobbet ca 2 h efter utsatt tid så var det med gråten i halsen och en känsla av hopplöshet. Jag visste att om jag bara åkte hem och la mig på soffan så skulle det bara kännas ännu värre för då skulle jag få tid att grubbla fram och tillbaka på allt. Så istället parkerade jag bilen på vår gård, gick in och bytte om till oömma kläder, hämtade hunden och gick raka vägen ut i skogen.

Där vandrade vi runt utan mål. Satte oss på en stubbe, tränade inkallning och åt lite älgbajs (den sistnämnda sysslan var det mestadels Shiro som ägnade sig åt. Sanningen att säga, bara Shiro!). Solen sken mellan trädtopparna och allt var så vackert. En känsla av lugn spred sig sakta i kroppen.

Shiro såg mestadels ut som på bilden ovan. Det finns nog inget han älskar så mycket som att få springa fritt i skog och mark. Han studsar fram som en känguru och det är mest ett ljust fluffigt moln man ser flyga fram mellan trädstammarna. Ibland hittar han något intressant att snusa på och stannar upp för en sekund för att i nästa flyga iväg som skjuten ur en kanon. Det går helt enkelt inte att vara på dåligt humör när man ser honom så.

Känslan av gråt och hopplöshet byttes sakta ut mot en känsla av tacksamhet över att kunna hämta energi på det här sättet en helt vanlig måndag. Att dagarna numera är så pass ljusa att långa kvällspromenader är möjligt trots att man behöver jobba över 2 h. Och jag tror att Shiro kände av min glädje för han skötte sig exemplariskt och för första gången på flera månader så kom han på min första inkallning när vi närmade oss hem.

Som grädde på moset lyckades jag hålla mig vaken tills M kom hem från jobbet/innebandyn och kunde ventilera allt jobbigt med honom. Det går inte med ord att beskriva hur glad jag är som har en man som lyfter och peppar mig, som stryker mig i håret och säger ”bra jobbat” precis när jag behöver höra det som mest. En man som tröstar och lovar att det blir bättre, som pratar om saker som han vet gör mig glad. Som lovar att hjälpa och planerar fina saker.

Det var någon som sa att känslan av ”nykärhet” inte går att få åter när den väl gått förlorad. Men tänk att det faktiskt går. Det enda som behövs är att man respekterar varandra, blir glad åt den andras prestationer, tar på varandra och kommer ihåg att tala om för varandra hur mycket den andra betyder. Närhet och uppskattning är underskattade ting!

Och i dag är det en annan dag. Och en sak vet jag säkert. Den kan inte bli värre än gårdagen!

Kommentera

20 Apr Depp-dag

IMG_1037

Ni vet när livet inte går så där smärtfritt som man önskar att det alltid gjorde. När jobbiga saker lägger sig på hög och det känns som att man ska kvävas av allt som lägger sig ovanpå ens axlar. När man måste vara sådär jobbigt vuxen och ta tag i problemen istället för att låtsas att de inte finns. När gråten stockar sig i halsen och allt känns övermäktigt.

Sådana dagar behöver jag närheten till naturen mer än någonsin. Att få bylsa på mig sköna friluftskläder, ta hunden med mig och bara få känna på lugnet, ensamheten och friheten. Det är först då det känns som att det finns hopp igen. Att allt kanske ordnar sig trots allt. Jag skulle kunna vandra där för alltid.

Det är tur att jag har mjuka pussar och varm choklad att komma hem till, annars vet jag inte hur länge jag skulle bli fast därute.

Kommentera