10 Apr Myspys

Bortsett från den katastrofala inledningen av min dag i går så slutade den faktiskt bra. När jag kom hem var jag både grinig och trött. Stackars M som fick hantera mitt humör! Men efter att jag fått middag i mig, fått ligga under täcket i sängen med iPaden och bara fått vara i en timme så kändes livet lite lättare.

Vi åkte på affären och köpte hem lite helgmys fast det bara var torsdag och mulade i oss alltihopa till några avsnitt av HIMYM och Robinson. Självklart hejar vi på Mia Mukkavaara! Lulebon som pluggat i Örnsköldsvik och som är sig själv i alla lägen!

I dag får vi middags- och övernattningsgäster. Det blir grillning och kanske en kall eller två till den. Ser fram emot det då det var alldeles för längesedan vi pardejtade.

Kommentera

09 Apr Katastrof

Inte fullt så här munter i dag!

I går sa kroppen ifrån. Nacken var orörlig och huvudet sprängde. Därför blev jag ofrivilligt hemmavid i jakt på en tid hos naprapaten. Det är dock påsklov och väntetider så här års så det var lättare sagt än gjort. Nästa vecka kanske jag har tur att få hjälp. Tills dess blir det smärtstillning och långsamma huvudrörelser i hopp om att kroppen ”läker” ut det värsta av sig själv.

Som tack för att jag var hemma i går så passade hunden på att ha en terrorist-dag. Han hade verkligen ingen känsla för att matte var lite hängig utan gjorde allt som stod i hans makt för att ta ut svängarna lite extra. Han stal saker han inte fick ha, tuggade på tv-dosan, körde katt-jagar-rally i vardagsrummet samt knäckte en fönsterlampa när han slog kullerbyttor i soffan. Den enda gången han faktiskt lyssnade en millisekund på mig var när jag uttalade ordet M-A-T. Då satt han som ett ljus med huvudet på sned och bedjande ögon. Knäppskalle!

Som en liten bonus på monstrets humör så visade det sig även att katterna har mask igen. Jag som avmaskade dem för en månad sedan bara. Så jäkla omysigt! Vi kör väl en vända till med maskmedlet då..

Bara för att den här veckan hittills har varit lite motig så fortsatte den på samma sätt i dag. Försov mig för första gången i modern historia och missade därmed min blodgivartid. Tog av någon dum anledning på mig en svart tröja vilket innebär att jag får rolla mig ca var 10:e minut trots att jag lämnat hemmet (det där jämarns katthåret är ÖVERALLT!).

Blev tvungen att tanka på väg till jobbet då jag insåg att jag inte skulle ta mig hem annars. Parkerade på fel sida av pumpstationen och märkte det inte förrän jag klivit ur bilen, stängt dörren, kommit på att jag glömt att öppnat tanklocket, öppnat dörren, dragit i spaken, stängt dörren och gått runt bilen. Som plus i kanten stod ett helt arbetslag snickare och pratade ca 5 meter ifrån mig när jag fint fick kliva in i bilen igen, köra runt och parkera på rätt sida.

Tankade bilen full. Går in på macken och öppnar börsen bara för att upptäcka att jag:

  1. inte har något tankkort med mig
  2. inte har mitt bankkort med mig
  3. inte har mitt körkort med mig.

Känner för att åka hem och lägga mig igen. Tänker ut 15 olika scenarios för hur jag kan förklara för kassörskan att jag inte kan betala för mig. Ett av dem involverar att ringa min pappa och gråta en skvätt. Inser att det inte kommer att lösa problemet. Drar handen genom håret och stoppar den sedan i fickan för att för första gången den här veckan känna att jag har en gnutta medgång. Där ligger nämligen mat-kontokortet. Lyckan är total! Köper mig en Coca Cola i glädjerusets medgång (Because I’m worth it!) och rullar sedan vidare till jobbet.

Kommentera

05 Mar Invalido

Åh, den här veckan har verkligen inte gått min väg på hälsoplanet så att säga!

Började i slutet av förra veckan med att jag hade lite ont i min tumme, men inget som störde. Under helgen tilltog värken och på måndagen eskalerade det rejält. Så på tisdag tog jag kontakt med hälsocentralen och fick komma dit direkt, träffade en läkare som konstaterade morbus de quervains. Alltså en inflammation i tummens senskida. Tydligen kan detta vara en ganska långdragen process och han skrev ut inflammationsdämpande och slussade mig vidare till sjukgymnasten.

Denna härliga tjej träffade jag redan dagen därpå och allt hon kunde konstatera var att hon behövde slussa mig vidare till arbetsterapeuten. Och där har jag varit idag. För att få en ortos som ska hjälpa till att avlasta muskeln och förhoppningsvis skynda på tillfriskningsprocessen.

Det tråkigaste med allt är dock inte att jag blivit så begränsad utan att jag inte får styrketräna som jag brukar. Nu när jag precis kommit igång så bra! Jag får dock träna efter eget huvud och känna efter själv kring vad som funkar och inte. Håll tummarna för att det går över fort!

Kommentera

06 Feb Besviken

Det blev inget fjälls för oss i helgen. M är fortfarande inge pigg. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var besviken för det är jag. Jag har sett fram emot den här helgen jättemycket, men jag klandrar absolut inte M. Man kan inte rå för att man är sjuk och jag vet själv hur jobbigt det är att åka bort när man inte är pigg.

Jag försöker verkligen att inte bli besviken, men jag är så duktig på att bygga upp höga förväntningar och när inte saker blir som jag har tänkt så tar det så jävla hårt. Jag blir som ett litet barn och vill bara lägga mig ner och sparka och grina. Men det är ju inte ett rimligt beteende för en vuxen människa.

Frågan är bara vad man ska göra hela helgen nu? Förutom att mysa med en sjuk sambo och ägna lite extra tid med Shiro som inte behöver åka till ”morfar” i helgen. Städa gjorde jag redan igår så att det skulle vara rent och fint när vi kom hem.

(null)

Johan som slipat och vallat våra skidor så att det skulle gå som hejsan utför backen. Aja, vi har ju bra glid när vi väl åker nästa gång iaf! 

 

Kommentera

15 Jan Depression

Läste en artikel på Expressens hemsida för ett tag sedan som jag tycker är värd att uppmärksammas! Ni kan hitta den här och den handlar om panikångest och depression. Där finns en punktlista på vad en depression och panikångest egentligen handlar om och hur det påverkar vardagen för en person som lever med det.

Jag har varit väldigt öppen med min egen sjukdomsbild här i bloggen och en av de största anledningarna till det är just för att ämnet är så tabu. Det är inte så att man, som med andra sjukdomar, vågar vara öppen på samma sätt eftersom att det alltid verkar finnas ett tvivel kring huruvida depression, utbrändhet och andra psykiska sjukdomar verkligen är en sjukdom eller inte. Som deprimerad har man dessutom ganska lågt självförtroende och känner ofta att ”man är vek”, ”inte klarar det andra klarar”, ”är överkänslig” osv.

Det finns en stor känsla av skam och otillräcklighet när man lider av en depression. Och det är också ofta väldigt svårt att erkänna för sig själv att man är sjuk och behöver hjälp. Ofta ser man det som en deppig period som säkert snart går över, men tar man inte tag i saken ganska snabbt finns en stor risk att skadan blir värre och återhämtningstiden blir längre.

Det jag ofta upplevde som sjuk är att jag inte tillät mig själv att vara just sjuk. Jag försökte hela tiden övertala mig själv att jag säkert bara var lite ”lat”, att min orkeslöshet och nedstämdhet berodde på att jag själv helt enkelt var en människa med ytterst dålig karaktär. Samtidigt visste jag innerst inne att jag inte alltid varit så, att jag tidigare i livet varit en glad och positiv person med mycket energi och vilja att hitta på saker samt arbeta. Det var faktiskt tack vare min sambo som jag insåg att jag behövde hjälp och att detta inte var något jag kunde hantera själv.

Att få hjälp i ett första steg är inte heller alldeles lätt vilket gör att man som sjuk ofta ger upp i ett tidigt stadie. I mitt fall fick både jag och min sambo (som lyckligtvis vara starkare och mer pådrivande än mig) verkligen kämpa för att jag skulle få rätt hjälp och när hjälpen äntligen kom så konstaterades det snabbt att jag led av en rad diagnoser.

Jag fick diagnoserna depression, panikångest, post traumatisk stress och agorafobi. I efterhand så är det självklart att jag inte klarat av att hantera allt det själv. Och några av sakerna jobbar jag med än idag, även om jag själv titulerar mig själv som frisk nu. Men det tog mig 3 år från att jag insjuknade tills jag började känna igen mig själv. Det går ju inte att säga säkert, men jag är övertygad om att jag hade blivit frisk fortare om jag dels vågat erkänna för mig själv att jag var sjuk och om jag fått hjälp snabbare.

För att andra personer ska våga erkänna att man är sjuk och söka hjälp är det ett måste att allmänhetens acceptans för psykiska sjukdomar förändras avsevärt. Det finns en anledning till att jag och många andra inte vill erkänna att man är sjuk och det är för att det hela tiden diskuteras kring huruvida psykisk ohälsa är en ”riktig” sjukdom eller ej.

Därför hoppas jag att du som läser detta tar dig tid att läsa artikeln jag länkat till. Kanske kan den ge dig bättre förståelse och insikt i hur det är att leva med en psykisk sjukdom oavsett om du själv är drabbad eller inte. För även som anhörig eller utomstående så krävs en kunskap inom området för att personer med en psykiskt sjukdomsbild ska få bättre förutsättningar att tillfriskna. 

Kommentera

14 Jan Mindre lyckosam vecka

Den senaste veckan har varit mindre lyckosam för min del. Jag brukar sällan ha sådan ”otur” som jag haft de senaste dagarna och trots att jag alltid försöker se positivt på saker och ting så har jag inte kunnat låta bli att känna mig lite nedslagen till och från. En väldigt jobbig känsla då jag allt som oftast brukar kunna skaka av mig/låta bli att hänga upp mig på saker jag ändå inte kan göra något åt i efterhand. Det är ju som det är, och det blir som det blir!

För att slutligen lämna den gångna veckan bakom mig så tänker jag här med punkta upp vad som gått snett samt en positiv tanke om den dåliga händelsen. Sedan tänker jag vända blad (rent mentalt då) och bestämma mig för att den kommande veckan blir mycket mer medgörlig!

  • Jag tappar min 1 månad gamla iPhone 6 i toaletten. Den överlevde och verkar inte ha fått några bestående men. Skulle den börja krångla har jag en bra försäkring som gör att jag får en ny mobil för en mindre summa.
  • Ett misstag på jobbet tar 3 hela arbetsdagar att reda ut inkl några timmars övertid. Det var tack och lov inte jag som gjort misstaget och även om det var både tidsödande och tankekrävande att reda ut det så har jag nu mer kött på benen inför liknande fel. 
  • Lördagen kör ihop sig tidsmässigt och jag hinner inte med hälften av det jag tänkt få gjort. Jag fick i alla fall spendera dagen med de jag gillar mest samt att söndagen blev en riktigt mysdag med tårta och kvalitetstid.
  • Shiro lyckas på 5 ensamma minuter (han hade skött sig exemplariskt de timmar han var själv under dagen, detta hände medan jag var på toa) med att förstöra min vackra renskinnsfäll och tugga i sig både plånbok och kort för min sambo. Mer än 2 000 kr i skadegörelse och en kär ägodel som jag arbetat väldigt hårt för att få gjorde mig ledsen även om det bara är materiella ting. Jag kan med gott samvete unna mig något mer kostsamt i inredningsväg till vardagsrummet.
  • Shiro blir överfallen av två lösspringande fullvuxna schäferhannar på vår långpromenad. Han blir rädd och skärrad, vilket han aldrig blivit tidigare. För första gången någonsin gömmer han sig bakom mig och försöker ”fly” när de gör utfall mot honom igen. Ägaren till schäfrarna tog dock sitt ansvar och bad så hemskt mycket om ursäkt. Vi stannade och pratade i 20 minuter tills alla hundar lugnat ner sig och Shiro visade att han ville leka. 

De fyra första punkterna handlar egentligen om materiella ting och rör mig mindre än det som hände med Shiro igår. Jag är orolig för att han kommer att bli vaksam och rädd för lösspringande hundar. Ska därför se till att vi träffar mycket andra hundar, både välkända och främmande den närmsta tiden för att han ska se att det inte är någon fara. Om det är någon hundkännare här som har fler tips på vad jag kan göra så kommentera gärna!

På detta så har vi en katt som inte mår speciellt bra. Just nu känner jag mig villrådig då det inte är ett fysiskt besvär utan psykiskt. Jag vet helt enkelt inte hur vi ska kunna lösa det på något bra sätt och det gör ont i mitt hjärta att veta att han inte mår bra. Förhoppningsvis hittar vi en bra lösning..

Hur har er gångna vecka varit? Jag hoppas att den har varit bättre än min. Dela gärna med er så att jag kan visualisera och enklare frammana en bättre vecka för min egen del! 

Kommentera

07 Jan Badat

vattentät-274x400

I morse fick min nya iPhone 6 för sig att den ville ta ett dopp. I vår toalett. Fråga mig inte hur eller varför. Det bara blev så och det är ju vad man kan kalla en mindre lyckad start på dagen. Eller hela arbetsveckan om man vill ta i.

Tur i oturen så äger jag en drulleförsäkring så det blir en slant för självrisken, men kostnaden hade kunnat bli långt mycket värre utan den. Dagen har väl inte fortsatt klockrent, men jag hoppas ändå att allt ska reda upp sig ju längre dagen går.

Jag önskar i alla fall er en bra dag utan större missöden!

Kommentera

17 Dec Tiggarna

Det är inte så ofta jag blottar mina åsikter här på bloggen. Jag är oftast väldigt nöjd med min tillvaro och känner inget behov av att ”bråka” med omvärlden om vad som är rätt och fel i mina ögon. Alla har rätt till sin åsikt och oavsett var man står i olika frågor så har man rätt att tycka som man vill. Ofta när jag känner ett behov av att yttra mig så handlar det om andra människor. När människor runt omkring mig påverkas av andras åsikter och förutfattade meningar.

Jag lever ett bra liv. Ett liv med fästman, hus och jobb. Jag är frisk och jag bor i Sverige. Det går ingen nöd på mig. Jag har ett stabilt socialt nätverk runt omkring mig som stöttar och håller upp om delar i mitt liv skulle förändras. Jag är lyckligt lottad och jag vet om det! Det är få förunnat. Jag är tacksam för den lott som tilldelats mig här i livet!

Därför blir jag så ledsen över diskussionerna som pågått hela sommaren och som tyvärr pågår i allra högsta grad än idag. Diskussionen om tiggarna utanför våra affärer. Det är nog ingen som de lämnat oberörda. Och jag blir så ledsen när jag hör människors vrede gentemot dessa personer och hur det flitigt det delas artiklar om personer som blivit illa behandlade av tiggare.

Men aldrig en gång får vi läsa om den behandling som tiggarna utsätts för. Om de kränkningar de utsätts för bara för att de råkar sitta utanför en dörr där du passerar ett par gånger i veckan. Jag kan faktiskt inte förstå hur det kan störa människor så mycket, men jag har en teori.

De ger dig dåligt samvete och därför vill du inte se dem. Du har det bättre än dem och du har kämpat hårt för det. Du går till ditt arbete varje dag, du kämpar och sliter för ditt levebröd, medan de bara sitter där och förväntar sig att få. De vill ha pengar av dig helt utan ansträngning. De slantar som du själv har kämpat så hårt för! Det måste vara det som stör så mycket. Att de tror att de kan få bara så där. För i det här landet är vi minsann hederliga människor som jobbar för vårt uppehälle.

Och organiserade är de också. Eller hur!? För det har vi läst och hört om. Hur de sitter där med sina dyra telefoner och jackor och förväntar sig att du ska betala för deras dyra livsstil. En del av ett kriminellt nätverk som bara är ute efter snabba och lätta pengar. Precis så måste det vara. För det har du minsann hört! Men vet du vad? Det här är ett land där jag får göra precis som jag vill så länge jag inte bryter mot lagen. Jag sitter var fan jag vill! Vi har allemansrätt, ett fritt samhälle och en jävla massa jordyta i vårt land som inte utnyttjas. Om EN stackars människa som inte hade samma tur som du, att födas i ett land med en fungerande samhällsstruktur och ett bra skyddssystem för de mindre lyckligt lottade, vill sitta utanför din ICA-butik i flera minusgrader så är det inte ditt problem. Du behöver inte skänka några pengar, du behöver inte ens titta åt personens håll. Du kan bara gå förbi, låtsas att det regnar och fortsätta leva ditt jävla Svensson-liv. 

Eller så kan du välja att se personen som sitter där. En människa av kött och blod, en människa som gör allt för att ge sin familj bättre förutsättningar. En person som dagligen sitter och fryser ute i kylan, i hopp om att möta en medmänniska som fått en bättre lott i livet och som kan avvara en del av sin kaka för att göra tillvaron drägligare för en annan. Prova att sitta där själv en dag och se hur länge du orkar hålla ut, då kanske du förstår att dessa människor inte gör detta för att få iPhones eller dyra märkekläder. De gör det för att överleva!

Och de kostar dig ingenting. INGENTING! INTE EN JÄVLA SKATTEKRONA TAR DE! För de är inte här för att de vill stanna. De är här för att på sikt kunna resa hem till sin familj och att kunna ge dem en bättre tillvaro. Och visst, det finns säkert någon som ingår i organiserad brottslighet och det finns säkert någon som har för avsikt att få stanna. Men det är inget vi vet säkert och det ska inte förstöra för de andra. Och om du vill skänka ett par av dina växelpengar eller inte är upp till dig. Men nästa gång du går förbi, prova att möta deras blick och säga hej. För att bli sedd som människa är många gånger mer värt än pengar. Men jag är rädd för att du inte vågar.. 

Kommentera

14 Sep Livet

Bild 2014-09-06 kl. 22.14 #2

Det är mycket som är upp och ned just nu. Men när allting står på sin spets så är det så underbart att se att man har personer i sin omgivning som verkligen finns där. Som lyssnar, låter mig älta och lyfter mig när jag inte orkar själv.

Jag har världens underbaraste karl. Han finns där för mig 7 dagar i veckan, 24 timmar om dygnet. Alltid vid min sida. Alltid på tå för att försvara mig och se till att jag har det bra. Han är den finaste man jag kan tänka mig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta!

Och vännerna. De som ringer för att kolla hur det är, som kommer över spontant och som hittar på roliga saker med mig när jag verkligen behöver piggas upp. Jag är så lyckligt lottad som har er i mitt liv.

Jag är helt övertygad om att allt kommer att ordna sig. Jag vet att jag kommer resa mig starkare än någonsin och jag vet att jag kan. Allt tack vare er, min armé <3

Kommentera

08 Sep Myrorna i kroppen

Ibland blir jag verkligen tokig på mig själv. Jag stundvis hatar den här krypande känslan som befinner sig i min kropp mer eller mindre konstant. Jag är jättedålig på att göra ingenting! Och jag är värdelös på att göra något lagom.

För mig finns det liksom ingen mellannivå. Antingen är det fullt ös medvetslös som gäller eller så ligger jag apatisk och utslagen i sängen. Allt däremellan är bara en plåga och en påfrestning för mitt psyke.

Så länge jag håller mig i sociala sammanhang så går det hyfsat bra. Ofta kan jag koncentrera tankarna till det jag gör just då, men ibland funkar det inte heller. Då känner jag mig som världens sämsta människa, för att jag inte kan hålla koncentrationen till en sak istället för att fundera på tusen saker samtidigt.

Och när jag inte längre har något att göra. Ja, då får jag panik. Panik över att jag inte tar tillvara på den dyrbara tiden och gör något vettigt av den. Samtidigt så kvävs jag av tanken på alla måsten. Jag vill bara göra saker som är kul.

Det låter säkert bortskämt och barnsligt. Men så är det. Varför ska jag slösa bort min tid på saker som inte är kul? Vad är det för mening med det? Så länge jag tycker att något är kul då gör jag vad som helst för att få fortsätta med samma sak. När något inte är kul längre, då slutar jag helt. Inget mellanläge, ingen kompromiss.

Och paniken jag känner när saker inte blir som jag tänkt. Så som jag föreställt mig. Om något ändras utan att jag har möjlighet att påverka, ja då vill jag bara grina. Det är så fruktansvärt jobbigt att ställa om mina tankar från en sak till en ny.

Ibland funderar jag seriöst på vad det är för fel på mig. Ibland tycker jag det är bäst att inte veta. Och ibland hade det varit väldigt skönt att få en förklaring till varför jag inte kan ta det lugnt, varför jag inte orkar se en hel film utan att göra annat samtidigt, varför det hela tiden känns som att min värld snurrar i 150, medan alla andras värld går i 100.

Men vem vet, jag kanske är helt normal också.

Kommentera

18 Jul Farbror doktor..

.. som var en tant, ansåg att min onda hals inte behövde behandlas utan istället ska jag ”härda ut” som hon så fint uttryckte det. I femton dagar har jag haft ont i halsen nu. Jag har träningsförbud och är allmänt rastlös och ledsen över att min semester gått åt till att vara sjuk. Jag som är nog rastlös i vanliga fall klättrar på väggarna just nu.

På måndag ska jag ut och vandra med mitt Docksta-gäng och då ska ingen ond hals eller träningsförbud få stoppa mig. Jag går oavsett, för detta har jag sett fram emot hela året.

IMG_3199

Kommentera

13 Jul Frustration

Jag blir ju inte bättre. I en och en halv vecka har jag dragits med detta halsont och det blir inte bättre. Det blir inte heller sämre och även om det borde göra mig glad så blir jag faktiskt mest frustrerad. Jag vill vara frisk NU!

Jag har semester och har inte tid eller lust till att ligga sjuk hemma. Hela ledigheten blir förstörd av att hela tiden begränsas av halsontet. I morgon ska jag ringa vårdcentralen igen, för nu måste de bara hjälpa mig att få bukt på detta. Jag vill träna, bada och umgås! Inte sitta hemma själv på min semester.

Vår semestertripp till vänner i Skellefteå tidigare i veckan fick vi ställa in. Och inte har det blivit någon tur till Ulvön eller annat skoj heller. Däremot pallrade vi oss iväg till M’s föräldrars husvagn en dag. Jag kunde väl lika gärna vara sjuk där som hemma i soffan. Jag är så glad för att vi åkte för då fick jag i alla fall lite semesterfeeling. Sova i husvagn, ligga på stranden (en liten stund, dock inget bad), dricka ett glas rosé och grilla. En mini semester som heter duga. Den lever jag på än.

IMG_3160

IMG_3165

Och igår när M var iväg på roligheter så passade jag på att träffa familjen och kusin med familj. Det blev bebismys och kubb-spel. En alldeles lagom lördagsaktivitet när man inte ligger på topp.

IMG_3171

Idag bjöd M ut mig på lokal dessutom. Ända till Kajen i Holmen begav vi oss och åt en av Örnsköldsviks godaste hamburgare. Kläppa-burgaren. Ett perfekt avslut på denna lugna helg.

IMG_3178

Kommentera

09 Aug Sjukdomar

Hela den här veckan har gått i sjukdomens tecken. Inte för min egen del utan för dem jag älskar mest. Det är så jobbigt att bara stå och se på när de som är allra viktigast i ens liv är svårt sjuka och man ingenting kan göra.

M har varit sjuk i 1½ vecka nu. Svårt sjuk. De hittar inget fel och trots antibiotika vänder det inte. Idag avgörs det om han måste läggas in eller inte. Självklart hoppas jag att han slipper, men samtidigt skulle det kännas tryggt.

Min älskade P fick åka ambulans i måndags. Ligga på sjukhus och kollas igenom. Inte heller där hittar det något fel. Känns tryggt på ett sätt, men samtidigt lämnar det en liten klump i magen av oro.

Nu tycker jag att alla kan hålla sig friska/bli frisk. Den här väntan och oron tar kål på mig och jag har sällan känt mig så hjälplös. När det bästa man kan göra är att åka och köpa milkshake till en feberyrande M, då är man inte till mycket nytta…

Kommentera

04 Jul Sjukdomen

Ibland kommer jag nästan inte ihåg hur livet var när jag var sjuk. Jag inser ofta inte hur långt jag faktiskt kommit. Att jag idag är en fullt fungerande människa som gör saker som en vanligt frisk människa gör. Att mina panikattacker är så sällsynta att jag nästan inte kommer ihåg skräcken. Att jag inte längre ligger och stirrar upp i taket på morgonen för att hitta kraft att ta mig därifrån.

Jag vet inte hur många timmar jag har stirrat i vårt sovrumstak. För 1½ år sedan tog det mig i snitt 3 timmar att ta mig upp ur sängen från att jag hade vaknat. Oavsett om jag hade något inplanerat under dagen eller inte.

Jag är fortfarande inte snabb ur sängen på morgonen utan vaknar gärna en stund innan jag behöver kliva upp så jag får ligga och vakna till. Men idag tar det mig i snitt 20 minuter innan jag kliver upp. Skillnaden på mig i person jämfört med 1½ år sedan är avsevärd. Det är två olika människor. Idag är jag den jag var innan allt. Innan allt brakade ihop.

Jag frågar mig än idag vad som gjorde att det blev som det blev, men kan inte hitta något konkret. Det var många olika bitar som bidrog till att jag hamnade där jag hamnade. Och anledningen till att det hände just då beror nog mest på att jag hade tryggheten i Michael då, en trygghet jag inte känt någon gång tidigare i mitt liv. Jag visste omedvetet att hur det än blev så skulle han finnas där och plocka upp mig.

För första gången i mitt vuxna liv kunde jag vara riktigt liten och ändå ha någon som tog hand om mig. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har hittat mig en man som Michael. Han är mycket sällsynt och jag är evigt tacksam för att han finns i mitt liv ♥

Kommentera

27 Sep Tuff vecka

Den senaste veckan har varit rätt tuff för mig rent psykiskt, men tack vare min underbara karl och fina vänner så har jag tagit mig igenom den.

Från tidig fredagsmorgon till sen måndagskväll var jag på egen hand, utan mitt hjärta. Jag sov borta 3 nätter och reste helt själv. 2 saker jag aldrig hade klarat för något år sedan.

På måndagen var jag på min skola i Gävle. Bara att kliva in genom dörrarna där var jobbigt, men jag tog mig igenom mitt möte med utbildningsansvarige och stödperson och jag gick därifrån ungefär 5 kg lättare. Att jag tog mig dit och genomförde vad jag skulle var värt att fira. Så medan jag väntade på mitt tåg så blev det ett besök i 2 gallerior i Gävle. Det resulterade i en ny handväska och ett par nya skor. Något jag suktat efter länge!

Dagarna fram till idag har spenderats med tentaplugg. Tillsammans med min vapendragare från Göteborg har jag kämpat mig igenom något som en gång verkat omöjligt och sanningen är att jag hade inte klarat det utan henne. Idag satte jag mig ner och jag skrev en salstenta. Något jag inte klarat på 3 år. Magkänslan är helt okej och jag har hopp om framtiden. Även om tentan skulle gå åt skogen så har jag en reservplan och det känns bra. Men ni får gärna hålla en tumme eller två för mig om ni känner för det.

Som sagt, en tuff vecka. Men jag har tagit mig igenom den och idag tänker jag fira med något mycket bättre än shopping. Nämligen genom att spendera lite tid med min underbara lillasyster, min mamma och moster samt mina charmtroll till kusiner.

Minsting-kusinen frågade igår om jag inte kunde ta med mina badbyxor så att vi kunde ha vattenkrig. 

Kommentera