30 Jun Att klappa en kyckling

Ni som känner mig vet att jag lider av en stark fågelfobi. Jag ryser vid tanken på pinniga och rangliga ben med långa spretiga ”tår”. Jag drömmer mardrömmar om att fåglar pickar ut mina ögon och häromdagen fick jag en mindre hjärtinfarkt då en mås dök förbi mitt öppna bilfönster.

Men ni som känner mig vet också att jag drömmer om att ha höns. Egna små höns som pickar runt på gräsmattan och värper söta små ägg. En omöjlig dröm eftersom att min sambo tyvärr inte delar min önskan så pass mycket att han kan tänka sig att sköta om dem på heltid (något jag har lobbat för i flera års tid utan resultat).

Jag har helt enkelt insett att jag måste ta tag i den här fobigrejen om det ska bli några höns överhuvudtaget. Problemet är bara att man lätt undviker ett problem om det är möjligt. Det är svårt att ta tjuren vid hornen när man vid blotta tanken får panikkänslor. Därför är jag så glad för min fina lillasyster (som är helt orädd för dessa bestialiska monster) som igår, utan att jag är beredd på det (för att hon vet hur rädd jag är), frågar om jag inte ska passa på att titta på de nya kycklingarna de har innan de blir allt för stora och läskiga.

Min första impuls var NEJ! men efter lite övervägande med mig själv tog jag mod till mig. Jag har ju trots allt hållit i en kyckling en gång i mitt liv även om det var några år sedan nu. Och förvånansvärt nog så dog jag inte. Så jag antog erbjudandet och vips så stod jag än en gång med en ullig liten kyckling i handen. Det var inte så illa som jag föreställt mig, men jag tror att det till stor del beror på att den inte hade riktiga fjädrar än utan mer ullig päls.

Jag tänker inte påstå att jag är botad, långt ifrån. Men jag känner mig tillräckligt stärkt för att kanske våga mig dit snart igen och vem vet, en vacker dag om cirka 100 år så kanske jag till och med kan tänka mig att sköta om dem på heltid. Den som lever får se!

Min modiga lillasyster!

Kommentera

24 Jun Wow!

IMG_6308.JPG

OJ! Jag är helt överväldigad! Ni är fantastiska! Trots halsont och regn så fick jag en fantastisk start på dagen tack vare er!

Vilken respons på mitt förra inlägg. Massvis med kommentarer på FB och här och hur mycket ”gilla” som helst! Tack fina ni! Det är skrämmande att så många känner igen sig, men samtidigt är det kanske tillsammans vi måste komma till en förändring om hur vårt samhälle ser ut. Bli mer medvetna och öppna ögonen. Jag vill i alla fall bara säga tack än en gång! Besöksrekord och så mycket positiv respons! Wow!

Tack för att ni tar er tid att läsa, kommentera och dela! Ni som vill får gärna följa mig på Bloglovin också! Då får ni automatiskt upp mina nya inlägg och även andra bloggars om ni följer flera!

Kommentera

17 Jun Bombnedslag

Åh, vårt hem ser ut som ett bombnedslag just nu och på fredag får vi midsommargäster. En bra spark i baken till att ta tag i oredan!

Vi pratade om det där med att städa och att vi alla gör det på olika vis häromdagen på jobbet. Jag är som en virvelvind när jag drar fram. Rör upp överallt och oftast ser det för stunden mer stökigt ut än när jag började för att sedan bit för bit ordna upp sig. Jag börjar liksom lite överallt!

Går till tvättstugan för att sätta igång en tvätt (som kan gå klart medan jag städar), börjar sortera tvätten som ligger där. Inser att det nog ligger en hög uppe i sovrummet med, lika bra att hämta den när jag ändå är igång med sorteringen. Hämtar tvätthögen i sovrummet och går på vägen förbi ett tomt glas som står på nattduksbordet. Lika bra att ta det när jag ändå är i farten, diskmaskinen bör ju också sättas igång. Lämnar av tvätten i tvättstugan, går upp igen och hämtar glaset. Tar en vända runt huset för att leta mer disk. Ser att blommorna behöver vattnas, går ner och hämtar vattenkannan och börjar gå ett varv till. Upptäcker en tidningshög som borde gås igenom. Sätter mig vid köksbordet och sorterar räkningar och reklam. Kommer på att jag fortfarande inte satt igång någon tvätt. Går till tvättstugan, får igång en maskin, viker en annan. Bär upp de rena kläderna till sovrummet, ser att det är kaos i garderoben, sliter ut allt.

Och så här håller jag på! Överallt och ingenstans!

Min chef påstod att hans fru var precis likadan och att det inte fanns något som skapade mer panik hos honom än att se henne städa. Han såg nämligen flera veckors jobb framför sig med att ordna upp i oredan medan jag endast ser lättnaden i att det blir ”ordentligt gjort”. Han föredrog att ta rum för rum och göra allt klart där man börjat. Det är intressant det där hur vi ser på städning och hur vi utför den.

Jag har exempelvis en vän vars sambo alltid börjar dammsuga direkt när hon säger att de ska städa. Hon blir lika upprörd varje gång eftersom att hon, precis som jag, anser att när man städar så börjar man liksom uppifrån och jobbar sig neråt. Röja, sortera, damma, dammsuga, torka golv.

Hur städar du? Har du några speciella rutiner eller någon särskild ordning?

Kommentera

06 Jun Att se fram emot varje del

IMG_1037

Jag tror att många känner igen sig i att det är svårt att leva i och uppskatta nuet. Allt för ofta är vi på jakt efter något annat och glömmer bort att njuta av livet som det ser ut nu. Samtidigt utvecklas livet hela tiden och det är ibland svårt att hinna med att uppfatta allt som händer runt om en. Kanske är det därför vi så ofta glömmer bort att stanna upp, för att vi har fullt upp att inte tappa bort oss helt.

När jag tänker på framtiden kommer jag ofta på mig själv att redan nu kunna sakna saker i mitt nuvarande tillvaro, vilket är helknäppt när man tänker efter. Ett exempel kan vara de långa, icke tidsbestämda, långpromenader i skogen tillsammans med Shiro. Då kan jag ofta komma på mig själv att tänka på hur mycket jag kommer sakna den kravlösheten den dagen vi bestämmer oss för att utöka vår familj ytterligare. För det verkar vara så svårt med tiden i livet med barn. Den räcker aldrig till och hur blir det då för mig som redan nu har bristvara på tid. Jag som har svårt att hinna med redan nu! Det skrämmer mig.

Samtidigt kan jag inte låta bli att se fram emot den dagen då våra framtida barn blir en del av vår familj, växer upp och blir egna individer. Då vi får spendera våra helger på äventyr tillsammans med dem och lära känna de människor som är en kombination av oss. Jag ser också fram emot den dagen då våra framtida barn är vuxna och vi kan umgås på samma sätt med dem som vi idag gör med våra föräldrar. Jag ser också fram emot när vi avslutat vårt arbetsliv och tar oss tid att bara ta dagen som den kommer och göra det som faller oss in, utan ansvar för andra än oss själva.

Så framtiden både skrämmer mig och tilltalar mig. Samtidigt vill jag inte falla i ”fällan” att vilja ha allt för fort. Att glömma bort att njuta på vägen. Att bara finnas i nuet och ta tillvara på det jag har just nu. För på bara ett år har vårt liv förändrats avsevärt och fortsätter det i den här takten så kommer jag vara pensionär inom en snar framtid. Och jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och känna att jag njöt av varje fas. Att jag tog tillvara på varje stund som livet erbjöd just då. Att jag inte ångrar mina beslut.

Livet kommer aldrig att bli som vi föreställer oss det, men genom att skynda långsamt hoppas jag ändå att jag får möjligheten att utforma det till just mitt drömliv. Vad gör du för att inte glömma bort nuet och uppskatta livet för vad det är?

Kommentera

30 Maj Saker som slagit mig

IMG_0201

I och med vårt stundande bröllop så finns det en del saker som slagit mig på sistone. Både på gott och ont!

  • Jag kommer snart att byta efternamn. Sofie Holmgren. Det ser jättekonstigt ut. Låter lite konstigt också. Och kanske borde jagbörja öva på min underskrift. Man har ju som fått lite flow i sin egen namnteckning under de gångna åren, hur svårt kommer det inte bli att lära om!? Jag känner mig som en gammal hund som ska lära mig sitta!
  • Jag kanske borde sluta upp med att sova naken/topless, åtminstone på helgerna. Detta med tanke på eventuell (kan händelsevis vara så att jag eventuellt vet något om detta eventuella) svensexa/möhippa. Skulle ju vara taskigt om vårt hus invaderades av våra vänner jag ligger och näckar helt ovetandes.
  • BRÖLLOPSVALS!!! Vad är det för påhitt? Jag har noll taktkänsla och kommer trampa M på tårna så att han blir blåare om tånaglarna än en fotbollsspelare. Stackars krake. Kanske borde börja öva, med en KÄPPHÄST!
  • Överallt dit jag kommit med diverse förfrågningar eller önskemål angående bröllopet har jag fått till svar ”Oj, vad spännande. Det är vanligtvis inte så blivande brudar brukar vilja ha det”. Antingen är jag extremt ”nytänkande”, helt borttappad eller så kör vi helt enkelt vår egen grej. Oavsett vilket verkar det bli ”unikt” (även om jag varit på andra partaj/bröllop där vissa inslag funnits) och jag är övertygad om att det kommer att bli bra!
Kommentera

25 Maj Random

Eftersom att jag är sjuk och inte orkar skriva något som kräver någon som helst intellektuell insats så får ni därför en blogglista om mig.

Vad handlade din senaste dröm om?

Jag är ganska säker på att det var en feberdröm för bara några timmar sedan och den handlade om hur jag blev tvingad att springa upp och ner för en träningsbacke för tävlingshästar. Ni som är lite insatt kanske vet att man kan bygga upp hästars muskler genom att låta dem galoppera allt de kan uppför en lång backe med sand. Japp, en sådan sprang jag alltså upp och ner i för några timmar sedan och det sjuka var att jag hörde tränare Monas ord i huvudet om att vara lätt på foten och lägga vikten på tårna medan jag sprang med höga knän uppåt. Haha!

Har du kvar klädesplagg från då du var liten?

Nä, tvivlar på att det finns något sådant kvar. Mamma har flyttat flera gånger sedan jag var liten och förmodligen sorterat bort det mesta. Min bonusmamma har dessutom rensningsdille (mest pga att min pappa har samlingsdille (”bra att ha” vettni)) så sannolikheten att något finns kvar där är minimal.

Vilken är din sämsta egenskap?

Att jag gång på gång inte inser mina begränsningar fullt ut och inte prioriterar det som egentligen är viktigt. Jag måste fan bli ännu bättre på det, skita i onödiga saker som ändå inte ger ett skit tillbaka.

Hur många kuddar har du i sängen?

Totalt har vi 3 kuddar. 1 är min och 2 M’s. Det slutar dock alltid med att jag vaknar med en kudde ovanpå mig också eftersom att M någon gång under natten tröttnar på sin ena kudde och gör sig av med den på enklast möjliga vis.

Fördrar du havet eller poolen?

Oj, svårt. Jag gillar nog båda lika mycket. Det är ofta mer chill att ligga vid en pool där det är mer samma samma, fast det är skönare att svalka sig i havet.

Vad gör du när ingen ser på?

Sjunger allt jag kan samt dansar fuldanser. Typ som värsta Beyonce-kopian (i mitt huvud alltså).

Vem ringer du när du är arg/ledsen?

M först och främst. Om han inte svarar så ringer jag mamma eller pappa.

Vilket är ditt drömjobb?

Jag önskar att jag kunde säga mitt nuvarande för jag trivs så himla bra, men drömmen skulle nog ändå vara att få jobba med något som kan påverka livssituationen till det bättre för andra eller att få jobba med att ta bättre hand om vår planet. Eller helst av allt, bli självförsörjande och inte behöva något jobb. Dock väldigt osannolikt pga att vi inte köpt en gård utan ett hus utan möjlighet till djurhållning.

Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?

Oj, det finns säkert många, men jag har alltid haft komplex för mina fötter.

Vad gör dig lycklig?

Familjen, vännerna och naturen.

Vild fest eller romantisk hemmakväll?

Allt är ju självklart relativt, beror ju på vilket humör jag är på. Men det blir nog fler hemmakvällar än vilda fester av den enkla anledningen att jag 1. börjar bli gammal och bekväm, 2. trivs i M’s sällskap alldeles för bra för att orka göra mig till inför andra, 3. börjat bli bakis på äldre dar.

Samlade du på något när du var liten?

Bokmärken i form av änglar. Cheezy jag vet. Tror också att jag samlade på godispåsar (alltså papperpåsar till lösgodis, ville ha en av varje) och sudd.

Har du några smeknamn?

Berglund, Fi, Ia, Flisan. Fi är väl det mest frekvent använda just nu då både vårt gudbarn sa det innan hon lärde sig uttala mitt namn helt och att hennes lillebror därmed tagit efter och också kallar mig för Fi.

Föredrar du kramar eller blöta kyssar?

Oj, måste man välja?

Om du fick förändra dig själv på något sätt, vad skulle du göra då?

Jag skulle se till att jag prioriterade bättre och att jag njöt mer av nuet.

Favoritprogram på TV?

Oj, tittar aldrig på TV tyvärr så har svårt att svara på den. Får jag en stund över någon kväll i veckan så sätter jag mig hellre och pysslar lite. Men matlagningsprogram är ju alltid trevligt och hungersframkallande. Något slags självplågeri att titta på, fast trevligt ändå liksom. Sedan är jag ju svag för djurprogram. Det går inte att komma ifrån.

Ni som har en blogg kan väl svara på den här listan också och länka i en kommentar så jag får läsa. Eller så svarar ni helt enkelt i kommentarsfältet. Det går ju det med!

Kommentera

12 Maj Att ta en paus

Ibland önskar jag att jag bara kunde ta en paus från mig själv. Just nu är jag så urbota less på min egen person att jag bara vill säga upp mig från tjänsten som Sofie och återkomma i ett annat liv.

Jag är verkligen så jäkla mycket expert på att ta på mig alldeles för mycket. Att se till så att det inte ens finns möjlighet att andas och att köra fullständigt slut på mig själv. Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig, varför jag aldrig säger nej i tid utan alltid står där som ett jävla frågetecken varje gång det gått så långt att bägaren runnit över.

Jag är så trött. Så sjukt trött. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, jag är ändå trött. Gudarna ska veta att jag behöver de här fyra dagarnas ledighet så jäkla mycket, men självklart är jag uppbokad upp över öronen. Visserligen med trevliga saker, men jag skulle så mycket behöva bara ligga i sängen från morgon till kväll utan ett enda ”måste”.

Men det får väl bli i ett annat liv…

Kommentera

11 Maj Tack!

Tack för era fina kommentarer på mitt senaste inlägg. Jag har svarat er som kommenterat personligt i det inlägget. Jag ska erkänna att jag haft lite ångest för att gå in här under helgen för jag har inte riktigt vetat vad jag vågat vänta mig. Det är en utmaning att blotta sig själv och sina tankar ibland, inlägget nedan tog det en vecka från att jag skrev till att jag publicerade. Dessutom utan att korrläsa det. Jag hoppas att om det var någon som kände sig träffad/förnärmad/upprörd över mitt inlägg också kan förstå att min avsikt inte är att ”klanka ner” på någon, alla ska göra det som man själv mår bäst av och trivs med, min avsikt var snarare att ”klanka ner” på mig själv för att jag tydligen är så mycket egoist att jag inte kan förstå hur man orkar ge 100% av sig själv hela tiden. Men som sagt, kanske förstår jag den dag jag själv har egna barn. 

Nog om det. Helgen. Den har varit händelserik och samtidigt lugn. M har jobbat så jag var helt inställd på en tråkig helg med mig själv och hundarna (vi är hundvakt). Men riktigt så blev det inte. Fredagen tar jag i ett eget inlägg lite senare i veckan. Lördagen däremot fick en lugn start med lite välbehövlig sovmorgon och en hyfsat lugn frukost (så lugn den kan bli med en löptik och en överkåt unghund).

Tog med mig Lea (vår lånehund) och for till pappa. Behövde en liten paus från hundarna tillsammans då de just då höll på driva mig halvt till vansinne, men exakt hur det gått med två hundar istället för en får ni nog höra om i morgon. För att vila hjärnan lite och få lite sinnesro så ställde jag mig själv på vedbacken några timmar. Klöv ved och staplade. Terapi för själen minst sagt. Ibland fick jag lite feeling och sjöng med till musiken i hörselkåporna, men kom snabbt på mig själv att någon kunde höra. Tyvärr är jag inte utrustad med någon vacker stämma, men jag sjunger gärna ändå när andan faller på! Jag fick även lite tid tillsammans med mina fantastiska kusinbarn (och kusin) under lördagseftermiddagen! Eftersom att de inte bor här uppe blir det allt för sällan vi ses  och det hinner hända så mycket under tiden däremellan.

Gårdagen ägnades åt att putsa några fönster (hör och häpna, första gången i mitt liv (det kanske råkar vara så att M’s mamma/min mamma hjälp oss med sådana bestyr tidigare), vuxenpoäng!), byta gardiner i köket och tvätta några maskiner. Ingen mening med några större insatser när man har två hundar i huset och det fortfarande är lerigt och blött utomhus, men trots det fick även dammsugaren åka fram en sväng. Det är ju skönt att hålla efter grushögarna i hallen en aning även om de snart är tillbaka. På kvällen var det föreningsmöte och vips hade helgen susat förbi. Även om jag har en del att stå i på jobbet så ska det bli skönt med kortvecka och lite välbehövlig egentid med min blivande make.

Lea spanar in mig medan jag står vid klyven

Lea och min lillasysters nya kisse Charlie träffar varandra för första gången

Lea fick också träffa Nemo

Mys med Charlie

Köket i vårskrud

Kommentera

07 Maj Vardagspusslet

Snart har jag varit på min nya arbetsplats i 6 månader. Jag trivs som fisken, men samtidigt är det fortfarande saker jag kämpar med att anpassa efter mitt nya jobb. Rutiner i vardagen som ska fungera och som ska göra att man mår bra.

Och jag får inte ihop det! Varenda vecka susar iväg med världens fart och det är alltid saker som stressar mig för att jag inte hinner med. Jag försöker verkligen prioritera bort saker som stjäl energi och tid, men trots det så klaffar det inte. Jag förstår verkligen inte hur andra har tid att se på tv och liknande lugna aktiviteter. Varje dag på jobbet så pratas det på fikarasterna om tv-program hit och lästa böcker dit! Hur hinner man? Är jag sämst på att planera min tid eller är jag expert på att fylla ut den? Jag vet inte.. Vi har inte ens barn liksom! Hur ska det gå sen?

Under en typisk vecka i mitt liv vill jag gärna hinna med:

  • Att träffa några vänner (oftast blir det bara en i veckan för mer tid finns inte), jag värderar mina vänner högt och de ger mig energi och glädje som är svårt att ersätta med annat. De ger mig också en möjlighet att ventilera saker jag funderar på och få koppla bort min egen vardag en stund och ägna min uppmärksamhet mot deras. Jag är en social person och jag mår bra av sociala kontakter. Speciellt under de veckor som M jobbar kväll.
  • Att träna/socialisera med vår hund. Han är alltid själv minst 4 timmar om dagen (under vardagarna) och därför vill jag självklart se till att han får den tid och aktivering som han behöver. En långpromenad per dag eller ett träningstillfälle med andra hundar är ett måste och det är minst 1 timme fullt fokus som gäller då.
  • Att träna. Jag mår bra av att träna och även om promenaderna/joggingturerna med hunden till viss del är träning så är det styrketräningen jag tycker är allra roligast. Här snackar vi egentid på hög nivå. Fullt fokus på mig själv och min kropp, ett väldigt effektivt sätt att tanka energi på.
  • Att umgås och koppla av tillsammans med min blivande make. M är min bästa vän och utan honom är jag ingenting. Jag märker direkt på mitt humör och min toleransnivå när vi setts för ”lite”, när vi mest bara gått om varandra och inte haft tid att faktiskt bara vara. Att en så enkel sak som att äta middag tillsammans ska vara så himla svårt att få till med olika arbetstider och fritidsaktiviteter. Samtidigt vill jag inte missunna någon av oss egentid till andra intressen så därför är jag stenhård på att M ska åka på sina innebandyträningar och jag ska träffa mina vänner trots att det innebär att vi ses mindre. Det är en hårfin avvägning varje vecka, men lyckas vi hålla balansen så blir det bäst i slutändan!
  • Att städa och tvätta. Även om det egentligen är aktiviteter jag helst slipper helt så mår jag ändå bättre av att ha det fint omkring mig vilket betyder att det blir ett nödvändigt ont. Och på helgerna vill jag inte behöva avsätta tid för sådana trista aktiviteter vilket gör att det helst ska klämmas in på en vardagskväll. Visst får man se till att hålla undan hela tiden, men med en hund och tre katter så behöver dammsugaren luftas ganska ofta och det kräver både tid och energi.

Hur jag än gör så finns aldrig tiden fullt ut till att få med allt på min lista. Varje vecka är det något som får prioriteras bort och det blir mest bara stress och negativ energi. Något jag helst av allt vill undvika. Utöver att jag får prioritera bort saker som jag faktiskt vill göra så innebär det också att jag ofta prioriterar bort andra saker med som jag helt enkelt inte tycker är roliga, som matlagning t ex. Jag hatar att laga mat, men äta bör man och äta gör vi (det lovar jag). Men vissa veckor undrar jag faktiskt vad vi har ätit till middag då vi ofta bara lagar mat en gång i veckan. Och tro det eller ej, men vi äter inte heller utemat så ofta (ca. 1 gång i veckan om vi gör ett överslag).

Hur gör ni för att få ihop livspusslet? Vad prioriterar ni bort och vad ruckar ni aldrig på? Please tell me, för jag gör ju uppenbarligen något fel!

 

Kommentera

30 Apr Odla

Jag och några vänner har en liten tantklubb. Att jag är tantig av mig är känt sedan länge, men ju äldre jag blir desto fler tanter börjar krypa fram ur sina vrår i min bekantskapskrets. Och när man är så där ganska nybliven tant så är det ju skönt att ha ett gäng att uppleva alla nya tantiga saker tillsammans med och därav en tantklubb.

I går hade vi ett av våra månatliga möten (okej då, vi kanske inte har setts varje månad, för det verkar nämligen som att inte ens tanter kan hålla en agenda speciellt bra, men vad gör det om hundra år?) och vad passade inte bättre för säsongen än en trädgårdskurs. Vi hade självklart bjudit in en gäst som hade lite föreläsning och praktisk undervisning i odlandets ädla konst för oss. Vi fick många bra tips och trix i allt från hur man kan använda gamla tårtlådor till när vi ska beskära våra buskar.

Och jag som haft ångest över att jag inte hunnit så några tomatplantor i år kunde snabbt släppa det och glädjas åt att vi fick med oss några plantor var hem. En fantastisk kursledare som inte lämnar något åt slumpen!

Med andra ord så var det en väldigt lyckad tantträff och utöver odling så ägnade vi oss också åt det sedvanliga tjattret och småätandet. Vi var till och med så tantiga att vi drack te istället för kaffe så vi inte skulle få problem med sömnen när vi kom hem! 

Kommentera

29 Mar Barn

– Jaha, när är det dags för er då?
– När ska ni skaffa barn?
– Ja, men vid det laget så har säkert ni också en liten knodd!
– Vilket rum blir barnrum då?

Jag är 28 år gammal. Snart 29. Jag har ett fast förhållande sedan drygt 7 år tillbaka. Vi har katt, hund, hus och bil. Vi har båda fast jobb och vi har det ganska bra ställt. Jag förstår att folk funderar och undrar. Jag förstår att det är naturligt att tycka att vi snart borde skaffa barn. Frågan är väl snarare varför vi inte gjort det än!?

Varje gång jag är närvarande i ett festligt sammanhang känner jag mig tvungen att dricka någon form av alkohol för att folk inte ska börja spekulera kring huruvida jag är gravid eller inte. Det är ibland många gånger så att jag känner att det hade varit härligt att fortfarande snusa bara för att folk inte ska ha förutfattade aningar kring vår fortplantning.

Jag är inte så triggad av tanken att upptäcka världen, resa jorden runt, utmana mig själv eller testa på nya saker. Jag är hemmakär och jag trivs med vårt lugna, harmoniska liv. Än större anledning till varför vi borde skaffa barn kan man tycka.

Men vet ni vad. Jag kanske inte har någon lust, jag kanske trivs med min lilla barnlösa familj. Friheten det ger oss som individer. Att inte behöva sätta någon annan i första rummet. Jag kanske inte är där än, jag kanske aldrig kommer dit. Det vet varken du eller jag!

Misstolka mig rätt. Jag älskar barn! Jag är mer än gärna barnvakt åt syskonbarn och vänners barn. Jag är gärna den roliga och pyssliga lektanten som åker på badhus och underhåller! Mer än gärna! Men det är stor skillnad på att ”låna” ett barn eller två på en bestämd tid än att ha dem själv. Och jag trivs ganska bra med att kunna ”låna” dem när jag känner att andan faller på och jag har energi över, men jag trivs minst lika bra med att lämna dem åter när mina depåer sinar. Jag är så imponerad av alla ni som orkar med ansvaret det innebär att ha barn!

Jag är inte den tålmodiga och rofyllda personen. Jag är inte den som ser fram emot snoriga näsor och dagislämningar eller ytterligare någon att ha dåligt samvete över. Det har jag gott om ändå. Med det inte sagt att jag inte har moderskänslor, att jag inte har kärlek över att ge eller att jag inte vill ha barn. För det vill jag! Men inte just nu. Jag trivs med att vara huvudpersonen i mitt liv. Jag kanske är en egoist, men de må så vara!

Så ni kan sluta spekulera och undra. Jag lovar att jag hojtar till den dagen vi bestämmer oss för att utöka familjen. Kanske blir det snart, kanske dröjer det, kanske kan vi inte få barn. Ingen vet, allra minst jag! Men nu behöver ni inte undra mer. Och jag kanske slipper försvara mig varje gång något festligt dyker upp och jag helt enkelt inte är sugen på att inmundiga alkohol.

Och jag hoppas att många av er inser att det inte är någon mänsklig rättighet att fråga en kvinna i fertil ålder om när hon möjligen tänkt skaffa barn. För det är inte alla som vill ha barn, det är inte alla som kan få barn och det är inte alla som har som livsuppgift att fortplanta sig. 

IMG_6157

ImageDen finaste familjen i världen! <3

 P.S Jag förstår att ni som undrar inte menar något illa, men ibland blir det lite tokigt. Jag är en person som sällan tar sådant här personlig och tar åt mig, men jag vet med mig att det finns andra i samma situation som inte tar lika lätt på frågan. Delvis för deras skull som jag vill belysa ämnet. Det är helt okej att dela inlägget om ni tycker att ämnet förtjänar lite uppmärksamhet precis som jag. 

Kommentera

25 Mar DU

Åh, jag läste en så bra grej på en blogg tidigare i veckan. Nämligen en ”lära känna sina läsare-lista”. Det är jättekul att blogga och mest gör jag det för att själv ha någonstans att gå tillbaka och kolla när minnet tryter eller när jag vill minnas en speciell period i mitt liv.

Men ni är ju trots allt ett litet gäng som kommer in här och läser och fler verkar ha hittat hit/kommit tillbaka i och med att jag har börjat blogga lite mer frekvent. Jag hoppas att det betyder att ni gillar när jag bloggar mer! Och jag kan inte låta bli att bli nyfiken på vilka ni är. Så jag tyckte att det var en kul idé med en frågelista till sina läsare för att få se lite vilka ni är.

Jag antar att många av er inte kommer att orka svara, men om ni skulle ta er tid att göra det så skulle jag bli jätteglad! Om ni vill svara anonymt är det helt okej (ni måste dock fylla i en mailadress för att kunna kommentera, men den syns inte).

Frågor

  1. Varför läser du min blogg?
  2. Vilken är din favoritlåt?
  3. Vad är ett måste i lösgodispåsen?
  4. Vilken är din absoluta favorit maträtt?
  5. Vad äter du absolut inte?
  6. Känner du mig privat eller har vi träffats?
  7. Är du singel eller upptagen?
  8. Vad skulle du vilja göra helst av allt just nu?
  9. Vad vill du läsa mer om i denna blogg?
  10. Vad har du för sysselsättning?
  11. Hur är din uppfattning om mig?
  12. Läser du några andra bloggar som du kan tipsa om?
  13. Vilken är din favoritårstid?

Frågorna såg ursprungligen lite annorlunda ut, men jag gjorde om vissa av dem för att de skulle passa bättre in. 

Kommentera

11 Feb Udda fakta

(null)

Häromdagen skrev Jonna Jinton ett inlägg med 13 udda fakta om henne. Jag tänkte haka på och plinta ner några rader med några udda fakta med mig. 13 stycken kommer jag inte upp i och mina fakta kanske inte är så udda allihop, men jag hoppas ni uppskattar dom ändå och att ni kanske får veta något om mig som ni inte visste tidigare.

  • Bilden ovan är från i går och då åkte jag längdskidor för första gången i mitt vuxna liv. Jag har åkte extremt lite längdskidor i mina dar, det var slalom som gällde när jag var liten, och jag har egentligen aldrig gillat att åka slättförs. Men jag kände att jag vill ge det en ärlig chans nu i vuxen ålder och det var inte så farligt som jag minns det. Jag hoppas att jag kan åka lite grann nu i vinter och kanske hitta lite glädje i det. Det skulle nämligen vara ett perfekt sätt att motionera hunden på nästa vinter.
  • När jag topsar höger öra så hostar jag alltid. Det måste vara någon nerv som blir ”irriterad” när jag är där och pillar för det händer verkligen varje gång och det är inget jag kan stå emot.
  • När jag får hicka så hickar jag väldigt, väldigt intensivt. Så intensivt att hela min kropp liksom hoppar med i varje hick. Jag är också värdelös att bli av med hicka när jag väl fått det.
  • Jag har världens sämsta blodcirkulation i händer och fötter. Varje kväll när jag går och lägger mig så värmer jag mina fötter mellan M’s lår vilket inte alltid är så uppskattat.
  • Jag var en riktig hästtjej när jag var liten. Vi hade travhäst och ridhäst hemma på gården och i princip allt kretsade kring hästarna då. Idag älskar jag fortfarande hästar och jag kan verkligen sakna att rida ut, men jag inser samtidigt att tiden inte räcker till för att ha en egen häst. En vacker dag kanske jag tar upp ridningen igen.
  • Jag är inte speciellt förtjust i fikabröd. Jag tycker verkligen inte att det är gott. Jag tackar därför alltid nej till fika på kalas och liknande och tyvärr känner jag ofta att det verkar oförskämt. Jag känner mig också oförskämd, men jag klarar verkligen inte av att äta det. Det växer i munnen och jag ångest bara vid tanken på att stoppa i mig fikabrödet. Det finns ett fåtal saker jag kan äta och som jag tycker om, men ibland överväger jag faktiskt att säga att jag är glutenintolerant bara för att slippa bli ifrågasatt när jag inte äter av det som bjuds.
  • Jag är livrädd för fåglar. Jag har sjuk fobi för dessa fjäderbeklädda djur. Jag vet egentligen inte vad det kommer sig av, men att hålla en orm är ingen sak mot att gå nära en fågel. Min dröm är dock att kunna ha höns en dag. Jag hoppas att jag kan mota min rädsla såpass att jag klarar av att ha höns för det skulle vara underbart att ha ett gäng springandes på gården.
  • Jag tycker att det är otroligt jobbigt att äta tillsammans med andra människor. Jag vet egentligen inte vad det bottnar i, men jag har en känsla av att det är sammankopplat med den problematik jag hade kring mat när jag var yngre. Jag kan äta tillsammans med andra människor, men det finns egentligen bara ett fåtal människor som jag känner mig bekväm att äta tillsammans med.
  • Jag har också fobi för att bli kladdig om händerna. Jag avskyr därför disktrasor och byter den kanske lite för ofta. Jag har endast ätit apelsin en gång de senaste 10-12 åren och det var när M skalade, skar upp och serverade en apelsin som jag kunde äta med gaffel för ca 4 år sedan. Jag klarar inte heller av att smörja in mig själv (förutom ansiktet) utan där får min fantastiska sambo också bistå en del. Om jag inte har plasthandskar det vill säga. Jag är sjuk, jag förstår det nu. Hahaha!
  • Jag äter inte bananer, har aldrig gjort och kommer förmodligen aldrig att göra. Bortsett från det och fikabröd så äter jag i princip allt och älskar klassisk husmanskost som blodbröd, palt och bruna bönor.

När alla ”udda” saker med mig kommer ner på pränt såhär så känner jag mig helt plötsligt lite onormal. Men jag gissar på att vi alla har sådana här ”idéer” för oss, bara mer eller mindre. Vad har du för udda vanor/ovanor? Dela gärna med er eller skriv ett eget blogginlägg där ni punktar upp lite udda fakta om er själva (hojta gärna till i så fall så att jag kan gå in och läsa)!

 

Kommentera

30 Jan Bloggdesign

Header gammal

Efter sisådär 5 år så tänkte jag att det var dags att ta tag i min bloggdesign. Jag är ju inte så haj på detta själv, men har ju som tur en sambo som är en hejare på programmering och webbdesign. Jag ska bara lyckas övertala honom att hjälpa mig också, men det ska förhoppningsvis inte bli några problem.

Idag är jag därför ute på hemligt uppdrag med siktet inställt på en ny fräsch design! Exakt vad jag gör, får ni se när designen i sig är klar!

Är det några funktioner ni tycker att jag saknar här på sidan eller har ni några önskemål på hur designen ska se ut? Alla tips mottages tacksamt!

Kommentera

15 Jan Depression

Läste en artikel på Expressens hemsida för ett tag sedan som jag tycker är värd att uppmärksammas! Ni kan hitta den här och den handlar om panikångest och depression. Där finns en punktlista på vad en depression och panikångest egentligen handlar om och hur det påverkar vardagen för en person som lever med det.

Jag har varit väldigt öppen med min egen sjukdomsbild här i bloggen och en av de största anledningarna till det är just för att ämnet är så tabu. Det är inte så att man, som med andra sjukdomar, vågar vara öppen på samma sätt eftersom att det alltid verkar finnas ett tvivel kring huruvida depression, utbrändhet och andra psykiska sjukdomar verkligen är en sjukdom eller inte. Som deprimerad har man dessutom ganska lågt självförtroende och känner ofta att ”man är vek”, ”inte klarar det andra klarar”, ”är överkänslig” osv.

Det finns en stor känsla av skam och otillräcklighet när man lider av en depression. Och det är också ofta väldigt svårt att erkänna för sig själv att man är sjuk och behöver hjälp. Ofta ser man det som en deppig period som säkert snart går över, men tar man inte tag i saken ganska snabbt finns en stor risk att skadan blir värre och återhämtningstiden blir längre.

Det jag ofta upplevde som sjuk är att jag inte tillät mig själv att vara just sjuk. Jag försökte hela tiden övertala mig själv att jag säkert bara var lite ”lat”, att min orkeslöshet och nedstämdhet berodde på att jag själv helt enkelt var en människa med ytterst dålig karaktär. Samtidigt visste jag innerst inne att jag inte alltid varit så, att jag tidigare i livet varit en glad och positiv person med mycket energi och vilja att hitta på saker samt arbeta. Det var faktiskt tack vare min sambo som jag insåg att jag behövde hjälp och att detta inte var något jag kunde hantera själv.

Att få hjälp i ett första steg är inte heller alldeles lätt vilket gör att man som sjuk ofta ger upp i ett tidigt stadie. I mitt fall fick både jag och min sambo (som lyckligtvis vara starkare och mer pådrivande än mig) verkligen kämpa för att jag skulle få rätt hjälp och när hjälpen äntligen kom så konstaterades det snabbt att jag led av en rad diagnoser.

Jag fick diagnoserna depression, panikångest, post traumatisk stress och agorafobi. I efterhand så är det självklart att jag inte klarat av att hantera allt det själv. Och några av sakerna jobbar jag med än idag, även om jag själv titulerar mig själv som frisk nu. Men det tog mig 3 år från att jag insjuknade tills jag började känna igen mig själv. Det går ju inte att säga säkert, men jag är övertygad om att jag hade blivit frisk fortare om jag dels vågat erkänna för mig själv att jag var sjuk och om jag fått hjälp snabbare.

För att andra personer ska våga erkänna att man är sjuk och söka hjälp är det ett måste att allmänhetens acceptans för psykiska sjukdomar förändras avsevärt. Det finns en anledning till att jag och många andra inte vill erkänna att man är sjuk och det är för att det hela tiden diskuteras kring huruvida psykisk ohälsa är en ”riktig” sjukdom eller ej.

Därför hoppas jag att du som läser detta tar dig tid att läsa artikeln jag länkat till. Kanske kan den ge dig bättre förståelse och insikt i hur det är att leva med en psykisk sjukdom oavsett om du själv är drabbad eller inte. För även som anhörig eller utomstående så krävs en kunskap inom området för att personer med en psykiskt sjukdomsbild ska få bättre förutsättningar att tillfriskna. 

Kommentera