27 Sep Ockupera mera

Kommer ni ihåg att jag var upp till Sollefteå med några vänner och ockuperade BB i maj? Nu är det dags igen. Just nu sitter jag nämligen på ockupationen i Sollefteå och ska faktiskt sova här inatt.

När en själv fått barn och dessutom haft en förlossning som inte hade gått väl om vi inte haft nära till BB så känner en verkligen med de som bor här och som förlorat sin trygghet. Jag lider verkligen med dem som måste sitta och åka över 20 mil på icke tillförlitliga vägar, delvis utan mobiltäckning. De som måste sätta sin tro till att förlossningen kommer att förlöpa normalt och att om den inte skulle göra det, att ambulansen hinner möta upp dem.

Med den förlossning jag har i bagaget så hade jag aldrig vågat skaffa ett till barn om vi hade haft lika långt till BB som de i Sollefteå har. Det är liksom inte ens självklart att jag vågar skaffa ett barn till trots närheten till BB. Därför passar jag på att dra mitt strå till stacken när jag ändå ska till Sollefteå i andra ärenden.

Kommentera

25 Apr HSP – Att leva med en högkänslighet

Det är några år sedan nu som jag insåg att jag var högkänslig, HSP – Highly Sensitive Person. Tror dock inte att jag skrivit om det så mycket här, om ens alls. Det handlar inte om att det är något jag försöker dölja, men jag ser inte heller så mycket vinning i att prata om det så mycket. Det är absolut ingen diagnos och inte heller någon du kan bli ”frisk” från. Det är ett personlighetsdrag som finns hos en ganska stor del av befolkningen (15-20%). För min del har det varit en stor ögonöppnare att kunna sätta ord på varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Mina egna tankar och känslor som jag ofta försökt ignorera och ”tänka bort”, ett sätt att försöka intala mig själv att jag ”överreagerar” och ”känner efter för mycket”, är egentligen något jag inte ens väljer utan som är typiskt för en högkänslig person. Det är egentligen inte något jag riktigt kan styra över, bara lära mig att hantera på rätt sätt och försöka vara lite snäll mot mig själv.

Vad är då HSP? Vill du läsa lite mer ingående så tycker jag dessa artiklar beskriver det ganska bra; här & här. För mig var också boken ”Drunkna inte i dina känslor” en riktig ögonöppnare som verkligen fick mig att förstå att jag är vad de beskriver som ”Stark-skör”. Här är första sidan ur den boken.
Skärmavbild 2017-04-24 kl. 20.55.51

Jag är en person som har väldigt lätt för att ta till mig andras känslor och sinnesstämningar. Jag har svårt för stimmiga miljöer och monotona ljud. Jag är periodvis den mest sociala personen på jorden, men det kan vända lika fort och nästa dag är det enda jag orkar med mina egna tankar och total tystnad, då är skogen min räddning. När jag mår bra har jag bilstereon på högsta volym och sjunger med i låtarna för allt jag är värd, när jag mår mindre bra kan jag åka mil efter mil utan att ens reflektera över att radion inte är igång. Jag klarar av intensiva perioder väldigt bra, men kollapsar ofta så fort det lugnar ner sig. Jag tänker på och analyserar allt som folk sagt till mig och vad jag själv säger till andra på kvällen när jag kommer hem. Jag ältar och funderar på om jag kunde gjort saker annorlunda och jag oroar mig för vad som komma skall. Jag tänker ofta ut hundra olika tänkbara scenarion innan en aktivitet och bestämmer mig på förhand för hur jag ska reagera/agera om jag ställs inför ditten eller datten. Jag ser ofta mig själv utifrån i sociala sammanhang, analyserar hur jag låter och hur jag ser ut när jag gör vissa saker. För mig är det en kamp att föra en argumentation då jag behöver tid för att sortera mina tankar och känslor, att formulera dem rätt innan jag uttalar dem. Jag är med andra ord värdelös på att bråka och blir istället tyst när jag egentligen skriker på insidan.

Jag har under hela min uppväxt fått höra vuxna människor benämna mig med ord som ”blyg” ”försiktig” och ”ogillar förändringar”. Det både stämmer och inte. Jag har aldrig varit blyg, men jag har alltid behövt läsa av en situation eller ett sammanhang innan jag vågat ta för mig av det. Det har ofta lett till att många ”glömt” bort att jag finns där och exkluderat mig från samtal eftersom att deras första uppfattning är att jag inte vill delta. Det är en sak jag tränat upp på senare år, att våga ta för mig och göra min röst hörd. Idag uppfattas jag sällan som blyg eller försiktigt utan snarare som framåt och stark, men det har också ett pris. För när jag gett av mig själv så mycket i ett socialt sammanhang så måste jag sedan få utrymme att bara vara med mig själv för att kunna återhämta mig. Att åka iväg en hel helg med människor jag inte känner mig 100% bekväm med tar därför väldigt mycket energi av mig eftersom att det sällan erbjuds ”egentid”. Det resulterar i att jag låser in mig på toaletten en stund/går en promenad/går och lägger mig tidigare osv för att orka i det stora hela.

Med åren har jag också blivit bättre på att tillåta mig själv att ”säga ifrån” när det är saker som påverkar mig. Förut var jag mer rädd för att vara till besvär eller så mån om att vara alla till lags att jag sköt undan mina egna behov. Det var förmodligen det i kombination med mycket annat som gjorde att jag gick in i väggen. Idag frågar jag istället snällt ”skulle det vara okej att vi stänger av fläkten medan vi pratar” eller ”är det okej att vi sitter i köket medan vi fikar”, jag tycker nämligen att det är svårt att läsa av människor när de inte sitter mitt emot mig. Ibland skyller jag ljudkänsligheten på min tinnitus, men jag vet att den lika mycket påverkas av min högkänslighet.

Som tur är har jag en man som aldrig förminskar mina känslor. Jag har aldrig hört honom säga ”du kanske inte ska känna efter så mycket” och jag tror att varken han eller egentligen jag förstår hur mycket det egentligen betyder. Han vet att jag har svårt för förändringar som sker nära inpå och meddelar mig därför allt som oftast om han bytt ett jobbpass eller flyttat en klipptid. Sådant kan vara småpotatis för många, men för mig kan det förstöra en hel dag. Jag bygger nämligen upp mina dagar utifrån den fakta jag har på förhand. Oavsett om jag bara ska vara hemma en hel dag eller åka iväg så planerar jag min tid in i det minsta och blir det därefter förändringar jag inte rår på så kan jag bli otroligt ledsen. Många gånger utan att förstå varför. Han är också den som säger åt mig att lägga mig i soffan eller gå och lägga mig tidigt efter en hektisk dag då jag själv är så uppe i varv att jag inte förstår mitt eget bästa.

Summa summarum så är jag glad att jag kom i kontakt med begreppet ”högkänslig”, att jag fått en förklaring till att jag inte alls är ”onormal” eller ”udda”. Jag är precis som många andra, bara lite extra allt. Jag är antingen noll eller hundra, sällan något däremellan. Jag övar på att tillåta mig själv att låta mina behov ta plats. Jag försöker frigöra utrymme för återhämtning och jag går ifrån när det blir för mycket. Jag ser sällan på tv eller serier då det är en stimuli jag inte behöver, all stimuli jag får från mitt liv i övrigt är mer än tillräckligt. Och jag tillåter mig själv att stänga in mig i ett rum och vara kreativ för det är en av de få saker som gör mig lugn. Som sorterar mina tankar och låter mig återfå energi. Jag lyssnar på ljudbok istället för mina egna tankar när jag ska sova och jag försöker ha tydliga rutiner kring mat och sömn. Jag försöker vara medveten och säga till mig själv att det är okej att bli ledsen över en ”skitsak” för då går det också lättare att släppa det och gå vidare. Och när det blivit för mycket en dag så lägger jag mig med huvudet i Ms knä och låter honom stryka mig i håret och drar in lukten av honom i min näsa, en lukt som gör mig lugn och avslappnad.

Kommentera

03 Mar Sockerfällan

Det här inlägget skrev jag på FB häromdagen, men kan lika gärna dela det här med då alla mina läsare inte har FB eller kanske inte är vän med mig där (nu lät det som att jag har en uppsjö vilket jag kanske inte direkt har, men men). Anledningen till mitt inlägg är en debattartikel i Aftonbladet skriven av en helt vanlig förälder. Läs gärna den artikeln här (eller genom att klicka på bilden) innan du läser resten av mitt inlägg. 

99e200a5-2aab-45d5-b085-6df34682233b

Bild från Aftonbladet

Jag är livrädd för att hamna i den här fällan om några år och försöker redan nu kämpa emot ett framtida sockerberoende hos mitt barn. Det är sällan en får föreståelse från alla håll, men jag försöker upplysa och förklara varför.

Jag tror också att mor-/far-/gammelmor-/gammelfarföräldrar (men även min egen generation) i allmänhet inte riktigt förstår faran i frågan och därför tycker att en överreagerar. Kanske för att maten som fanns förr, när jag eller dem var små, inte var så här fullspäckad med socker som dagens mat är. Kanske för att när halvfabrikaten gjorde entré i världen så var det inte ”skitmat” på samma sätt. Under åren som gått har företagen förstått att de kan dryga ut huvudprodukten mot annat, tillsätta stärkelsemedel och smakförstärkare för att få maten att smaka godare och de kan tillsätta socker för att folk ska bli omedvetet beroende och köpa mer.

Jag är mest rädd för att folk i allmänhet är så dåligt pålästa på vad som faktiskt finns i den mat vi köper i affären idag. Så dåligt pålästa att de inte inser att fruktyoghurt är rena sockerbomben. Det är inte lördagsgodiset som är den stora boven idag (för där är sockret uppenbart) utan det är det dolda sockret i flingorna, yoghurten, juicen, ketchupen och till och med det vanliga hederliga brödet m.m.

För ni vet väl att trots att det står ”utan tillsatt socker” på juiceförpackningen så motsvarar fruktsockret i den lika mycket socker som det finns i CocaCola. Och ni vet väl att ”utan tillsatt socker” inte är någon slags garanti för att produkten är utan sötningsmedel. Förmodligen är sockret bara utbytt mot aspartam eller annan likvärdig tillsats. Ska ni hitta något snabbt som förhoppningsvis är okej så ska ni leta efter de produkter som har märkningen ”osötad” för det innebär att produkten inte har något tillsatt sötningsmedel.

För att vara på den säkra sidan så måste du alltid kolla innehållsförteckningen. Det kanske känns drygt, men jag lovar att du lär dig snabbt vilken mat som är bra och som du kan välja och vilken du ska välja bort. Ibland kommer det också att kännas hopplöst när du börjar inse hur mycket skit företagen stoppar i den mat du tycker om och köper idag, men jag lovar dig också att desto mer du väljer att gå den långa vägen när det kommer till mat desto bättre kommer du och din familj må.

Jag HATAR verkligen mat och många undrar ofta varför jag envisas med att laga så mycket mat från grunden när det är så lätt att ta en genväg, men när valet står mellan att ge min familj bra och vällagad mat gentemot ren skitmat så är valet enkelt trots oviljan till att stå vid spisen. Istället försöker jag laga mycket mat när jag väl tar mig för det och behöver därmed inte laga mat alla dagar i veckan. Och ibland fuskar jag. Jag är inte perfekt. Men förhoppningsvis väger kämpandet upp fuskandet däremellan och det blir en vinst i det långa loppet. Så orkar du inte göra allt så börja åtminstone någonstans och det är bättre än inget! Puss och lycka till!

Kommentera

01 Mar 18 månader med dig

IMG_3027

Precis idag har du funnits lika länge på utsidan som på insidan. Just idag är det 9 månader sedan du föddes till denna värld. Den lyckligaste dagen i mitt liv, men samtidigt den värsta. Dagen jag trodde att vi skulle förlora dig för alltid. Än idag gör det ont att tänka på konsekvenserna som kunnat bli om vi inte fått rätt vård fort, om läkarna och barnmorskan inte tagit varningssignalerna på allvar och om vi inte hade kommit in på sjukhuset i tid. Jag har skrivit om förlossningen tidigare så om ni inte hängt med så kan ni uppdatera er här.

Just idag läste jag igenom förlossningsjournalen för första gången sedan du kom till världen. Tårarna rann och precis varenda fruktansvärd och smärtsam känsla kom tillbaka till mig i en handvändning. Extra påtagliga blir känslorna när jag vet att det runt om i vårt län (just nu i skrivande stund) finns gravida kvinnor som måste oroa sig och vara rädda för att just ett sådant scenario som drabbade oss också kan drabba dem. Att de måste vara rädda för att sjukhuset är allt för långt bort, för att de kan tvingas föda sitt barn i en bil eller ambulans (om den hunnit fram). Att de ska behöva åka långa sträckor på undermåliga vägar i vidrigt vinterväglag. Att olyckor i trafiken kanske stoppar deras framfart och göra att de inte hinner fram till sjukhuset i tid. Att komplikationer ska inträffa under vägen. Att deras barn kan dö.

Det är känslor och tankar de måste tampas med helt i onödan bara för att en idiotisk grupp av människor väljer bort likvärdig vård för alla, för att spara några ynka slantar,  för att ”det fungerar på andra platser”. Men ”fungerar” är inte detsamma som ”fungerar bra”. Hela den här situationen är ett fiasko och att politikerna som fattat besluten inte kan erkänna det är skrattretande. Hela världen uppmärksammar det som händer här i Västernorrland just nu när politikerna väljer att stänga ner förlossningen/BB på Sollefteå sjukhus. Men allt de gör är att stoppa huvudet i sanden, klappa varandra på ryggen och peppa varandra med att ”vi gör det bra som står emot trycket”. DE BORDE FÖR FAN SKÄMMAS OCH AVGÅ MED OMEDELBAR VERKAN. De borde erkänna sitt misstag och återkalla sitt beslut. Det finns inga vinnare i den här situationen, alla lider och ingen mår bra. Vi har fortfarande vårt sjukhus kvar, men hur länge håller den lyckan i sig och när fattar de beslut om att även vår akutvård ska avvecklas till förmån för sparade struntsummor.

För en vecka sedan hände det som inte får hända. Ett barn föddes vid vägkanten på väg till vårt sjukhus, avståndet var för stort och de hann inte fram. Ambulansen hann inte fram. På egen hand fick en livrädd mamma och en livrädd pappa förlösa sitt eget barn i framsätet på sin egen bil. Ensamma. När ambulansen kom fram fick mamman naken och barfota med navelsträngen hängandes mellan benen gå till ambulansen i snön med sitt barn tryckt mot sitt bröst. Enligt ”experterna” så gick allt bra. Bra för vem undrar jag? För barnet som överlevde? För mamman som överlevde? För ingen av dem skulle jag säga. Det enda lyckliga i den här historien är att barnet är vid liv, men hennes föräldrar (speciellt mamman) mår fördjävligt. De har gått igenom ett så stort trauma att det kommer ta år innan såren är läkta. De kommer kanske aldrig mer våga tänka tanken att skaffa ett till barn. Av rädsla att råka ut för samma sak. Kanske den gången utan ”ett lyckligt slut”.

 

Om du inte sett TV4:as intervju med den omnämnda mamman och pappan så tycker jag att du ska göra det. Sedan tycker jag att vi alla ska göra det enda rätta, att visa vårt missnöje gentemot beslutet. Själv beundrar jag ockupanterna av Sollefteå sjukhus och deras arbete och trots att denna fråga berör mestadels ”deras sjukhus” och inte ”vårt sjukhus” kommer jag göra vad jag kan för att bidra i kampen mot en rättvis vård för alla. För att beslutsfattarna bakom detta ska ta sitt förnuft till fånga och göra det enda rätta. Att öppna upp akutvården på Sollefteå sjukhus.

Kommentera

11 Maj Att ångra sina barn

13062574_1265002246860597_1334435591_o

Foto: Carola Harnesk

Om jag skulle ha fått en 10-krona för varje gång jag hört ”vänta bara till du har barn” under mina år som barnlös och nu som gravid så skulle jag vara miljonär vid det här laget. Om jag skulle ha lyssnat på allas förmaningar om hur det är att ha barn så skulle jag aldrig ha kommit på tanken att skaffa några egna. För om man ska tro på allmänheten så är barn Guds straff till människan, det mest fruktansvärda du kan ge dig själv och din partner, något som förstör er relation och något som slukar all din tid och ork. 

För när man väl har barn så ska man inte tro att man:

  • Kan leva något i närheten av ett ”vanligt” liv som man gjorde förr, man kommer måsta ändra på allt.
  • Får sova någonting. Du kommer vara en vandrande zombie för resten av ditt liv. Barn är mutanter och behöver ingen sömn.
  • Kommer få en lugn stund. Skrik och grin är ett permanent tillstånd som aldrig går över eller tar en paus.
  • Någonsin får känna sig fräsch igen. Kräk, bajs och intorkade matrester är numera en extra kroppsdel som du inte blir av med.
  • Kommer få någonting som i närheten liknar ”egentid”. Bara för att barnet lämnat insidan av din kropp så kommer det att sitta fast på utsidan för all evighet.
  • Får sitta ner igen. Barn måste konstant jagas efter och eftersom att de aldrig sover så kommer du inte heller få ta det lugnt.
  • Kan lämna husets fyra väggar. Barn är helt omöjliga att ta utanför hemmets vrå och du kommer därmed vara inlåst för resten av ditt liv.
  • Kommer ha tid över för sin partner. Er relation kommer att dö och inom några år så kommer ni gå skilda vägar.
  • Kommer att få träffa sina vänner igen. Med barn i hemmet så kommer du varken orka träffa dina vänner igen eller kunna bjuda hem någon då hemmet är ett konstant kaos.
  • Någonsin kommer att se bra ut igen. Din kropp är förstörd och sladdrig och påsarna under ögonen går inte bort ens med det dyraste sminket.

Om jag skulle ha lyssnat på alla er runt omkring mig som har barn utan något som helst eget folkvett så skulle jag lätt tro att ni alla ångrar att ni skaffade barn. Att ni önskar ert gamla liv tillbaka och att era barn inte längre fanns. Nu är jag, som tur är, en ganska vettig människa med en egen slutledningsförmåga och en realistisk världsbild som kan se mellan raderna och tänka lite logiskt. Jag kan förstå att om barn nu vore så hemskt som alla får det att låta så skulle folk inte skaffa mer än ett. Då skulle inte heller fortplantningen fortsätta och människorasen skulle sakta men säkert dö ut.

Jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det inte är någon dans på rosor att skaffa barn. Det kommer att vara vakna nätter, onda magar, kräk och bajs överallt. Det kommer att vara frustration, trötthet, gråt och ilska. Det kommer att vara en livsomställning och livet kommer aldrig mer att bli sig likt, men måste det verkligen vara något negativt?

Det tråkigaste med allt det här gnällandet över hur illa det är att ha barn är dock inte att det verkar finnas miljontals av oälskade barn där ute (för det tvivlar jag faktiskt på att det gör), utan det är att alla ni som är så himla snabba med att framhäva nackdelarna med att ha barn tar ifrån oss som längtar efter barn glädjen. Glädjen över att få ett barn som är sitt eget, glädjen över att få någon ny i sitt liv att älska och skämma bort, glädjen över att bli en till i familjen.

Istället får ni oss att bara tänka på nackdelarna och inte se fördelarna. För någon slags ljuspunkt med att skaffa barn finns det, men jag kan förstå att det är svårt att se detta när man är mitt uppe i småbarnsåren och det ofta känns som att nackdelarna överväger fördelarna. Jag förstår att man ibland behöver gnälla av sig och få ut sin frustration över hur jobbigt det är att ha barn. Jag förstår också att man vill förbereda den blivande föräldern på att det inte är någon ”walk in the park” att skaffa barn.

Men snälla, tänk efter en gång extra nästa gång du träffar någon som ännu inte har barn och som längtar. Ta inte glädjen ifrån dem, försök se ljuspunkterna (även om det är svårt) och låt personen själv få uppleva föräldralivet utan massa förutbestämda fakta och absoluta sanningar. Låt dem själva bilda sin egen uppfattning om hur det är att ha barn. De flesta av oss är faktiskt tillräckligt vettiga för att förstå att det inte bara är rosa fluffiga moln som kommer med barn, vi har förmodligen tänkt till både en och två gånger innan vi tog beslutet att fortplanta oss och vi har nog redan vägt fördelar mot nackdelar och kommit fram till att även om det kommer att bli tufft så kommer det att vara värt det.

Så för att väga upp för alla nackdelar som jag hört om att skaffa barn så kan ni väl vara gulliga och lämna en kommentar om vad som faktiskt är det bästa med att skaffa barn! Det skulle nämligen vara skönt att höra att det finns några ljuspunkter också!

Kommentera

05 Apr En sorgens dag

Ingen Ö-viksbo, ingen hockeyintresserad, ingen Modoit har missat den senaste veckans kalabalik. Modos nedgradering från SHL till Hockeyallsvenskan. Det är en hel stad, ett helt folk i sorg. Tomheten som infann sig efter fredagens avgörande kvalmatch undgick nog ingen. Luften gick ur många och alla ställde sig själva frågorna: Vad händer nu? Vad innebär detta?

Spekulationerna är många, känslan av hopplöshet och farhågorna kring hur staden i sig kommer att påverkas utöver själva föreningen av det som nu inträffat undgår ingen. För det är vida känt att Örnsköldsvik är en hockeystad utan dess like. Det är ingen slump att Modos slogan lyder ”The heart of hockey”. Oavsett om du är hockeyintresserad eller inte så vet du vad klubben betyder för staden om du kommer från Örnsköldsvik. Alla påverkas mer eller mindre av klubbens framfart och Modo framkallar känslor av alla dess slag.

Sedan fredagens ödesdigra match har jag hört alla kommentarer från ”det här fixar vi” till ”det är rätt åt dom” för precis som jag nämnde tidigare, Modo berör. Både till det goda och till det onda. Jag förstår att besvikelsen hos många är stor och jag förstår att hopplösheten lätt tar överhand. Jag förstår ”lättnaden” över att det går dåligt för Modo. MEN jag är också rädd för att många inte förstår att detta påverkar ALLA Ö-viksbor: inte bara laget; inte bara fansen; inte bara Modo.

I en stad som Örnsköldsvik, där så många verksamheter är uppbyggda kring sport, kring hockey och kring Modo, så påverkas alla vare sig de vill eller inte. Restaurangägare funderar den här veckan över hur nedgraderingen till Allsvenskan kommer att påverka just deras verksamhet, hur många av sina anställda kommer de att kunna behålla och hur kommer vardagskvällarna att se ut när det inte är SHL-match i stan? Företagare undrar över hur deras verksamhet kommer att påverkas genom minskade ordrar och minskad försäljning. Sponsorer funderar över huruvida deras verksamhet ska fortsätta stötta Modo eller inte, vad säger de anställda och vad tycker allmänheten? Idrottsföreningarna undrar över hur intresset från barn och föräldrar kommer att påverkas, idrottare funderar över hur just deras verksamhet och klubb kommer att påverkas. Skolorna och kommunen undrar hur detta påverkar ungdomarnas fritidsintressen och attraktionen för staden som utbildningsplats.

Frågorna är många och svaren har vi tyvärr inte förrän till hösten. MEN något som man redan nu kan se är Modohjärtan. När många inbitna Modoiter fasade ”vardagssupporterns” utresa från klubbens supporterstab så har trenden snarare blivit det motsatta. Den inte allt för inbitna Modosupportern har insett att det är nu eller aldrig! Folket, inte bara de hängivna fansen, har klivit upp och ställt sig bakom en klubb i kris. Och det är så jävla vackert!

Människor som tidigare inte stöttat mer än att gå på någon enstaka match eller följa Modos resultat i tabellen efterfrågar t-shirts och ansöker om medlemskap i föreningen. Personer som aldrig tidigare funderat på årskort har redan nu bestämt sig för att det blir verklighet kommande säsong. Folket visar sitt stöd och klubben gör allt som står i dess makt för att vända den här skutan. Alla jobbar mot samma mål och det är fint att se. Jag håller mina tummar och tår för att trenden fortsätter och att den kommande säsongen blir något i hästväg. Tänk er, matcher mot både Björklöven och Timrå, vilka publikmagneter!

Jag citerar kungen av hockey, vår alldeles egna Peter Forsberg ”Ingen jävel kommer slita ut det här Modohjärtat”. Nu tar vi nya tag och siktar framåt! Jag ser med spänning fram emot en säsong i den näst högsta ligan och jag kommer med stolthet stötta Modo Hockey på alla sätt jag kan. Ibland måste man nå botten för att få kraften att stiga mot toppen! 

modo

Kommentera

29 Mar Tiden

Dagarna har verkligen gått i ett sedan vi kom hem från utlandet. I morse kom jag på mig själv att sakna stunderna i solstolen då bebis levde rövare och jag hade tid att bara sitta där och njuta av rörelserna i magen. Visst handlar allt om prioriteringar, men jag har verkligen inte hittat samma lugn här hemma, inte samma avslappnade tillstånd att bara njuta av nuet och vad som faktiskt sker i min kropp just nu. 

Det är sådana här ”uppvaknanden” som skrämmer mig. Ska samhället verkligen se ut såhär? Ska min tid verkligen inte räcka till mer? Ska det vara så svårt att hitta avkoppling och njutning i vardagen? Är det verkligen såhär vi vill leva? En ständig jakt på mer tid och några få veckor av semester som vårt arbete belönar oss med för ett helt års hårt slit. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och jag vill jobba. Jag behöver jobba för att ha en ”mening” med vardagen och känna att jag gör nytta, men frågan är om jag vill slänga bort 2/3 av mitt arbetsföra liv på att jobba och sova?

För även om jag rent krasst har 8 timmar av dygnet kvar efter att jag har jobbat och sovit så går mycket av den tiden åt till att ordna för att tillvaron i övrigt ska flyta så smärtfritt som möjligt. Jag ska ta mig till och från arbetet, jag ska handla, laga mat, hålla hemmet under kontroll, ha egentid till träning och nöjen samt ha tid till familj och det vanliga livspusslet. Jag känner sällan att jag ligger i fas och jag gissar på att livet med barn inte kommer innebära någon större förbättring på den punkten.

Tycker du att det känns okej att jobba så mycket som du gör? Hade du hellre haft mer tid över till annat eller är du nöjd som det ser ut nu? Finns det någon här som valt att arbeta mindre, och om så är fallet, varför gjorde du det valet och känner du att det är värt det?

IMG_0253

Önskar att jag kunde vara lite mer som den här livsnjutaren

Kommentera

02 Feb Wow tack!

Jag är så överväldigad av responsen på söndagens inlägg att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Ett stort tack till alla er som läst, gillat, delat, kommenterat och hört av er på andra sätt. Både här och i andra sociala medier! Jag kan bara konstatera att frågan berör och att vi tillsammans förhoppningsvis fortsätter att ställa problematiken i rampljuset för att få till en förändring. Det har varit mycket diskussioner i media de senaste månaderna kring böndernas ansträngda situation och jag hoppas att den fortsätter, för den behövs!

Jobbveckan är i full gång för min del och just nu vräker snön ner utanför. Det var helt underbart att vakna upp till 1 dm nysnö i morse även om det innebar att jag var tvungen att ta på mig storstövlarna och gå ut och skotta fram bilen innan jag kunde bege mig iväg. Någon som blev minst lika glad var Shiro som glatt studsade ut genom dörren för sin obligatoriska morgonpink. Han har dessutom haft 2 riktigt bra dagar i hans tycke under söndagen och måndagen.

Söndagen för vår del var nämligen helt oplanerad så efter att ha intagit en sen frukost så klädde vi på oss och gick ner till sjön för promenad och bus. Shiro fick glädjefnatt av att fånga snöbollar och springa så fort han bara kunde rakt över isen. Tur att husse är en duktig fotograf och lyckades fånga en del av hans energi. Sämre med bilder blev det nämligen igår när matte och lurven var ute själva på sjön för lite längdskidåkning. Turligt nog fick vi oss en härlig tur i alla fall och det är ju ändå det som räknas.

IMG_0049

IMG_0051

IMG_0053

IMG_0054

IMG_0055

IMG_0056

Kommentera

31 Jan Mejeriprodukterna

Jag känner faktiskt att vi måste prata om det här med mejeriprodukterna och lite om köttet också faktiskt. Vad svamlar hon om nu tänker ni, men det här är något otroligt viktigt som jag liksom bara förutsätter att folk är medvetna om, men som jag dagligen får bevisat för mig att så inte är fallet. Därför måste vi prata lite om det.

Jag tänker inte gå in på diskussionen om huruvida man ska dricka mjölk eller använda sig av andra mjölkprodukter gentemot att använda sig av alternativa produkter gjorda på havre, soya osv. Där måste varje människa själv avgöra vad som passar en bäst och har man en överkänslighet mot laktos eller mjölkprotein ska man självklart använda sig av alternativa produkter. Det jag tänker fokusera på just nu är alla ni som äter mjölkprodukter och äter kött för där finns det ett stort problem som kallas omedvetenhet.

Många av er känner säkert till Ulf Lundells gamla dänga ”Öppna landskap” och det är precis det jag vill prata om idag. Många av mina vänner och bekanta, kanske även du, är uppväxt i stan eller något närområde till den. Ett fint villaområde i någon trevlig förort. Helt normalt och precis så de allra flesta växer upp idag. Jag själv är uppvuxen på landet med lägdor, åkrar och skog som närmsta granne. Ett precis lika bra alternativ som villaområdet. Man ska bo där man trivs och känner sig hemma.

Jag är dock rädd att dagens samhälle som det ser ut, med allt större städer och allt fler villaområden jämfört med det minskande antalet lantisar, bidrar till att vi tappar en viktig del i vår medvetenhet kring mat och hur den framställs. Barn idag har inte lika stor koll på hur mat produceras för allt går att köpa färdigt i affären, det görs inga studiebesök på gårdar och man glömmer kanske bort att förklara vad korven faktiskt innehåller. Det må ses som en självklarhet var mat kommer ifrån, men jag är rädd för att vi tappar mycket av det idag och sedan kommer prishetsen kring mat som en ond bov och ställer till det ytterligare.

Människor i dag värderar inte mat för vad den faktiskt är värd utan istället jagar man rabattkuponger, prissänkta varor, billigare märken och större matvaruhus för att sänka sina matkostnader med några ynka kronor. Jag kan förstå att man som barnfamilj med en knaper inkomst måste prioritera i mathyllan, men jag tror också att många prioriterar lite galet idag. Vi ska bums ha de senaste teknikprylarna i hemmet, barn som inte ens fyllt 12 år har egna iPhones och surfplattor medan maten vi ställer fram på middagsbordet är fraktad över halva jordklotet och har fler tillsatser än verkliga ingredienser. Maten som vi stoppar i våra kroppar och som den ska ta hand om innehåller gifter och tillsatsämnen som inte ens går att uttala bara för att den ska hålla sig ”fräsch” tillräckligt länge för att inte börja mögla under resans gång.

Har det någon gång slagit dig när du gått i frukthyllan hur fräsch alla grönsaker ser ut trots att de kommer från avlägsna länder som Brasilien och Guinea? Om du gissar, hur lång tid tror du att det tar för frukten att fraktas hit till Sverige? Hur många dagar tror du att den i genomsnitt ligger i affären innan du handlar hem den och hur många dagar får den sedan spendera i din fruktskål innan den äts upp? Plockar du ett äpple i din egen trädgård och låter den ligga ett par dagar så ser du snabbt hur kvaliteten förändras, men vi ställer aldrig det i relation den köpta frukten från andra sidan jordklotet. Hur kan den hålla sig fräsch så mycket längre?

Nu tänker jag inte gå in ytterligare på mat, besprutning och konserveringsmedel. Men jag skulle vilja be er om en tjänst. Nästa gång du går till affären, kan du då snälla slänga ett öga på innehållsförteckningen på de produkter du stoppar i varukorgen? Speciellt när du kommer till mejerihyllan eller köttdisken, men då kan du fokusera på ursprungslandet istället. Och sedan ställa dig frågan, är det rimligt att köpa 3 dl grädde från Österrike bara för att spara en krona när det finns ett närproducerat alternativ för bara en spottstyver mer? Hur påverkar transporten av den utländska grädden luften vi andas och vad har de egentligen för regler kring djurhantering i just det landet? Proppar de djuren fulla med antibiotika som sedan går över till mjölken och slutligen våra kroppar? Får djuren vistas utomhus eller hålls de instängda året runt? Kan du med gott samvete betala en krona mindre och sedan låta dina barn äta något du egentligen inte vet vad det innehåller?

I Sverige har vi extremt hårda djurhållningsregler. Djur i Sverige far sällan illa (självklart finns det rötägg till människor även här, precis som i resten av världen, men sannolikheten att de kan hålla på i all evinnerlighet utan att bli påkomna är minimal) och regleringen för hur de får medicineras, vad de får äta osv är otroligt hård. Det finns krav på utevistelser och allmänt välbefinnande hos djuren. Oavsett om du köper ekologiskt eller inte så kan ha gott samvete över djurens välbefinnande så länge du väljer svenska produkter. Väljer du dessutom ekologiska produkter så kan du också glädja dig över att djuren får gå på lösdrift och äta foder som inte besprutats av diverse gifter.

För tyvärr är det så i dag att hetsen kring att maten ska vara så billig som möjligt och hålla så länge som möjligt håller på att ta död på våra svenska bönder. De som dagligen kämpar och sliter för att du ska ha kvalitativ mat med ett bra näringsinnehåll på ditt bord går under för att människor väljer att stirra sig blind på prisskylten istället för på innehållsförteckningen. Bra mat måste få kosta mer och alla människor är värd bra mat. Precis som att du inte vill köpa en billig iPhone-kopia så borde du inte heller vilja köpa en billig grädd-kopia.

Orkar man inte kolla på varenda innehållsförteckning och leta efter svenska produkter så har jag några enkla tips. Åtminstone till er som, precis som jag, bor här i norr.

  • Köp endast mejeriprodukter tillverkade av Norrmejerier (Arla och andra välkända produkter låter säkert svenskt, men faktum är att de är så stora att de måste fuska ibland för att ha mjölk till alla sina konsumenter att många av deras produkter produceras av utländsk mjölk). Exempelvis krävs det ca 10 liter mjölk för att tillverka 1 kg ost, så väljer du ost producerad av Norrmejerier så gynnar du bönderna häromkring x10.
  • Bregott är gott, men Norrgott är minst lika gott. Tänk till en gång extra nästa gång du väljer i mejerihyllan.
  • Och när du kommer till kötthyllan är det ännu enklare för där är nämligen alla svenska köttprodukter märkta med en svensk liten flagga. Enkelt att se och enkelt att välja. Och låt dig inte luras av billig dansk fläskfilé, för även om Danmark är ett fint grannland till oss och är bra på mycket så har de en fruktansvärd djurhållning och dåliga regleringar kring användandet av antibiotika.

Varför går jag på och tjatar kring detta just nu då. Jo, för än en gång har en helt fantastisk verksamhet fått lägga ner här i vårt närområde. Paulina och Charlie (kända från TV-programmet ”Unga bönder”) har tvingats lägga ner sin mjölkgård på grund av att vi svenskar är för dåliga på att köpa just svensk mat. Två unga människor som trodde på att vi var vettigare än vad vi är, som trodde att vi skulle vilja köpa deras mat som de slitit för så hårt. De som i tron om att vi uppskattar våra ”öppna landskap” valt att satsa på ett utdöende yrke för att VI ska få bra mat på våra bord. Och så sviker vi dom. Precis som vi svikit allt för många andra hårt kämpande bönder de senaste åren.

Jag är uppvuxen med en mjölkbonde som närmsta granne. En bonde som valt att gå över till ekologisk och KRAV-märkt produktion för att kunna tillhandahålla ännu bättre livsmedel till oss konsumenter. En bonde som valt att satsa och bygga en ny och fin lösdrifts-anläggning alldeles granngårds med gården jag växte upp på. En bonde som håller åkrarna och lägdorna kring min hemby öppna och brukade. Min mardröm är att han också ska behöva stänga ner sin verksamhet. Det får bara inte hända! Och vi måste göra något nu, allihopa tillsammans! Alla bäckar små brukar man säga. Så även om du inte har råd att köpa ekologiskt eller handla den bästa maten varje dag så gör det åtminstone ibland. Ha en vecka i månaden där ni köper närproducerad och svensk mat åtminstone, varje litet bidrag hjälper och jag lovar er att ni inte kommer märka någon större skillnad på matkontot.

Här ser ni Annica, KRAV-bonde och närmsta granne till min pappa. Hennes man Rune syns också på förpackningarna för vispgrädde. När du väljer någon av dessa produkter så vet du också att du bidrar till att hålla våra norrländska landskap öppna och vackra, precis som Ulf Lundell vill ha det, och du vet också att deras kor betar fritt och går ute så länge de själva önskar.

Kommentera

19 Jan Eftertankar och bakgrund

Jag vill börja med att tacka för responsen på det här inlägget. Både den jag fått här på bloggen, men även via andra sociala medier samt sms. Jag kan väl konstatera att några känner igen sig och håller med mig, att jag känner min kropp bäst. Och att några håller med delvis, men tycker det är dumt att utsätta mitt barn för onödiga risker. Jag förstår vad ni vill säga och jag uppskattar er omtanke.

Jag vill inte heller utsätta mitt barn för onödiga risker, men oavsett vad jag gör så utsätter jag barnet för risker. Det är lika stor sannolikhet att jag halkar och ramlar på magen när jag går över gårdsplanen här hemma som när jag åker slalom. Jag lovar att jag är lika försiktig oavsett aktivitet, men jag kan inte eliminera alla risker. Då skulle jag bli tvingad att låsa in mig själv i ett vadderat rum de kommande månaderna och det är inte heller ett alternativ. Jag är också av uppfattningen att om jag mår bra så mår barnet bra och tyvärr så mår inte jag bra när jag känner mig begränsad eller blir hindrad i min vardag.

Jag går redan hos en specialist psykolog på grund av min graviditet. Jag är sjukskriven 50 % på grund av stress. Jag har summa summarum inte mått speciellt bra psykiskt under hösten, men jag har fått bra hjälp och är på god väg åt rätt håll. Anledningen till att jag går hos en psykolog för tillfället handlar i stora drag om att min kropp och min hjärna inte vill koppla samman att vi faktiskt ska ha ett barn. Tro mig, det här barnet är efterlängtat och planerat och vi är så jäkla lyckligt lottade som fått den här chansen, men saker i mitt förflutna och min tidigare sjukdomshistoria gör att min hjärna gärna vill tro att det inte finns något barn (trots uppenbara bevis).

Och jag tror att en stor anledning till att min hjärna har svårt att förstå handlar mycket om att jag mycket starkt ogillar känslan av att inte ha kontroll och att jag inte får bestämma själv över min egen kropp. Det i kombination med alla måsten, borden och får ej som följer med graviditeten gör att min hjärna och mitt psyke sparkar bakut fullständigt. Jag behöver få känna att jag äger min kropp. Och oavsett om jag tar beslutet att åka slalom eller inte så vill jag att beslutet ska vara just MITT, baserat på mina egna tankar och värderingar och inte på grund av några borden eller får ej.

Jag hoppas att ni förstår mina tankegångar och hur jag resonerar. Jag hoppas också att ni förstår att den sista som skulle förlåta sig själv om något hände med det här barnet (oavsett vad) är jag själv. Jag tar inte onödiga risker och jag gör inte saker utan eftertanke. Jag är väl medveten om vad som är bra och dåligt, men vissa saker handlar om överlevnad och det hoppas jag att ni kan respektera. 

Kommentera

15 Jan Att vara gravid

Okej. Här kommer mitt första inlägg som kommer ägnas helt och hållet till den pågående graviditeten. Och tyvärr kommer det inte vara ett inlägg som är helt översvallat av lycka och gulligull. För även om jag älskar att jag är gravid och att vi ska bli föräldrar så finns det många saker med själva graviditeten som jag inte uppskattar.

Jag borde självklart tacka och hylla min kropp för att den sköter den här graviditeten med bravur, jag har ju hittills inte haft en enda krämpa (förutom den där gången jag gick en långpromenad med Shiro på 1,5 h på blank-is, då stelnade höfterna ihop lite), jag har inte mått illa och jag har kunnat leva mitt liv ganska precis som vanligt. Men det är här problematiken också kommer in.

Min kropp tillåter mig att leva mitt liv som vanligt, men människor runt omkring mig (allt från arbetskamrater, vänner, familj till helt okända människor) har ibland svårt att acceptera att jag känner min kropp bäst. Aktiviteter som vanligtvis ingår i min vardag såsom träning, bära ved, skotta snö, gå långpromenader med Shiro osv får jag allt för ofta kommentarer kring, ”Ska du verkligen?” ”Tänk på bebisen” ”Passa på att vila nu” ”Ska du inte ta det lite lugnare?” osv.

Jag förstår att alla dessa kommentarer är välmenande och fyllda av kärlek, men de får mig att känna mig SJUK. Inte gravid. Och jag hatar att vara sjuk, jag hatar att folk tycker synd om mig och jag hatar att inte klara mig själv. Jag behöver få bära in en vedsäck när M inte är hemma och jag behöver få åka på gymmet och köra på som vanligt för att orka med andra saker. Det är sådan jag är. Jag är värdelös på att ta det lugnt och jag älskar att göra nytta.

Sedan förstår även jag att jag måste tänka till, men jag hoppas också att folk kan förstå att jag har koll på vad som är bra och inte. Att jag kanske inte packar vedsäcken lika full eller att jag tar mindre snö på skoveln än i vanliga fall. Att jag inte försöker slå personbästa på gymmet och att jag går så långt jag orkar med min hund. Det är en balansgång, men jag lyssnar på min kropp och när den säger ifrån så sätter jag mig ner och vilar. Jag lovar.

Just nu vill jag inget hellre än att ge mig ut i slalombacken och åka lite (så snart jag piggat på mig dvs), men så fort jag nämner det för någon så höjs ögonbrynen direkt. Och jag lovar att ingen hade sagt något om det var längdskidor jag tänkt ge mig ut på, men då kan jag tyvärr berätta att jag ramlar betydligt fler gånger då jag åker längdskidor än slalom för jag är så ovan att åka längd. Slalom är ett mycket säkrare alternativ för mig då jag stått på slalomskidor i princip varenda vinter sedan jag var 4 år.

Att vara gravid är ingen sjukdom. Det är ett övergående tillstånd där du behöver lyssna på din kropp lite mer än vanligt. Det är också en tid då du fysiskt kanske inte kan förvänta dig att bli bättre på något utan där du får nöja dig med att hålla dig på samma nivå som du var när du gick in i graviditeten. Det är också en tid där du ska vara lite mer eftertänksam för vilka rörelser du utsätter din kropp (framförallt ditt bäcken) för, men det är INTE en tid då du med gott samvete kan sitta i soffan i 9 månader och käka godis. För är det någon gång kroppen kommer straffa dig så är det om du struntar i den. 

Alla är vi olika och vissa personer har en kropp som inte är lika snäll med dem när de är gravida, men så länge man mår bra och inte lider av fysisk aktivitet under graviditeten så bör man faktiskt ta tillvara på den gåvan och återgälda kroppen med lite kärlek i form av rörelse och träning. Det kommer att gynna dig när graviditeten är över och det är dags för kroppen att hitta tillbaka till sin ursprungliga form. 

Fotnot. Jag är just nu i vecka 21 (20+4) och jag mår bättre än någonsin rent fysiskt. De senaste 2 veckorna har jag varit på gymmet 3 gånger, jag har cyklat 1 mil, jag har skottat vår uppfart 2 gånger (á 45 min/gång), jag har gått relativt korta promenader med min hund varje dag (mest pga kylan faktiskt) men ca 2-3 gånger har det blivit promenader på runt en timme. Jag har inte tränat ihjäl mig, men jag har inte suttit på arslet heller. Springa är det enda jag undviker för tillfället och det är för att skona mitt bäcken, istället cyklar jag (inomhus alltså) och det funkar kanon. Och allt det här tänker jag fortsätta med så länge det känns bra och jag kommer förmodligen att åka slalom också (helst av allt skulle jag vilja ta en tur till fjälls) bara jag har någon som vill åka med mig.

IMG_9442

Jag och kulan på gymmet

Kommentera

27 Okt Att vara en Svensson

Livets stora gåta, vad går det ut på egentligen? Tänker du ofta på meningen med livet eller är det något som du inte lägger någon större vikt vid? Låter du vardagen och livet passera eller reflekterar du och gör medvetna val? Jag funderar ofta över livet. Inte så att jag på något sätt har någon livskris eller inte är nöjd med min tillvaro, men jag försöker tänka efter och göra reflektioner över mina val och vad de leder till. Om det är rätt beslut eller om jag borde prioritera om.

Under många år i mitt liv så var min drivkraft att bli något. Att utvecklas, bli bättre och slutligen bli bäst. På vad spelade inte så stor roll, bara jag fick vara bäst och tjäna bra med pengar. Att bli en lyckad människa med en bra utbildning, ett fint jobb, vackert hus och en perfekt familj. Jag tror inte att jag är ensam. Jag tror att det är vad många strävar efter idag. ”Kraven” från samhället ser ut så. Perfekt liv och perfekt tillvaro. Först då kan man luta sig tillbaka och vara nöjd.

Jag skulle ljuga om inte de tankarna smyger sig på än idag, att jag ännu blir lurad av ”samhällets dolda krav” på mig. Kanske är det för att min generation (80-talisterna) alltid har fått höra att ”allting är möjligt”. Och om allting är möjligt så är det också en självklarhet att jag ska vilja ha just ”allting”. Det finns ju ingenting som hindrar mig från att lyckas, den enda som sätter käppar i hjulet för mig själv är just jag. Det var ett av mina livsmotton för några år sedan och jag tycker trots allt att det är en fin tanke även idag.

Det som är lätt att glömma är att allting är möjligt, men att allt har också ett pris. Vad är just jag beredd att betala för att få allt det som jag drömmer om? Det är något som jag tänker på idag. Vad är värt att offra för att få det ”perfekta livet”? Och vad är ett perfekt liv? Är det att ha den nyaste bilen på gatan, den flådigaste jobbtiteln och de senaste teknikprylarna? Eller finns det annat som ger mig mer livskvalitet?

Ja, jag tycker om att åka runt i en fin bil, men i slutet av dagen så ger skogspromenaden med hunden mer energi tillbaka än bilturen till affären som trots allt bara är en transportsträcka. Jag var precis lika nöjd med den turen när jag åkte i vår gamla skruttiga Skoda häromdagen.
Ja, det kändes bra när jag fick en klapp på axeln av chefen för det där extra timmarna jag gjorde förra veckan, men ledig tid tillsammans med min familj hade varit mycket trivsammare.
Ja, jag älskar min nya iPhone, men samtidigt driver det mig till vansinne att jag är så ”uppkopplad” hela tiden. För när möjligheten finns kan jag, hur jag än försöker, inte hålla fingrarna i styr och låta bli att klicka in mig på diverse sociala medier i tid och otid. Tänk om jag istället la den tiden på att läsa en god bok eller konversera med en saknad vän.
Ja, en fläskig villa i en av de finare områdena i stan hade säkert varit härligt när vi bjudit hem vänner på middag, men sanningen att säga så trivs jag ändå bäst i vår gamla ombyggda byskola på landet. Att vi inte har en flådig matsal och det finaste porslinet när vännerna kommer över vägs faktiskt upp tusenfalt av alla de solnedgångar vi får se över sjön och tryggheten i att våra framtida barn kan leka tryggt ute på gården.

Det finns för- och nackdelar med alla val vi gör här i livet. Mina ambitioner och val gjorde att jag gick in i den berömda väggen. Det tog tre år av dagligt kämpande innan jag började hitta tillbaka till den person jag var innan. Det tog ytterligare år innan jag kände mig trygg i min egen personlighet och innan min självkänsla och mitt självförtroende var reparerat. I dag jagar jag inte längre det ”perfekta livet”, jag har lärt mig att det inte är värt det. För hur nära jag än kommer det perfekta livet så kommer jag att ha offrat annat på vägen och det kommer inte att göra mig nöjd.

I dag vill jag bara vara en helt vanlig Svensson. Jag vill ha ett drägligt jobb med bra arbetskamrater, lönen och titlar är långt ner på prioritetsordningen även om jag idag är mer medveten om mitt eget värde och vill få valuta för den tid jag investerar i mitt jobb. Jag vill ha mer ledig tid tillsammans med dem jag älskar och som jag kallar vänner och familj, jag vill inte längre viga mitt liv åt min karriär. Jag vill ha tak över huvudet och även om det är trevligt med ett nyrenoverat hem så är jag ändå mest nöjd så länge det är hyfsat städat och rent. Jag vill ha en bil som fungerar och som tar mig från punkt a till b, den ska vara trygg att åka i men behöver inte vara av senaste årsmodell.

Även om jag i dag är mer nöjd med min tillvaro än vad jag varit tidigare så finns det fortfarande förbättringsmöjligheter. Och ni som hängt med i resonemanget förstår att dessa inte alls handlar om mer pengar eller bättre prylar. Det jag eftersträvar idag är inte en spikrak karriär uppåt utan snarare tvärtom, mer fri tid att disponera som jag vill. Nästa projekt blir att fundera ut hur mycket jag är värd att offra av mina bekvämligheter idag för att kunna jobba mindre och göra mer av det som ger mig livskvalitet.

Kommentera

11 Sep Prioriteringar och missunnsamhet

Ingen har väl missat situationen kring medelhavet och krisen i Syrien vid det här laget. Och tur är väl det för vilket fantastiskt gensvar det har fått världen över. Människor hjälper till och bidrar mer än någonsin och det är helt fantastiskt. Själv har jag inte bidragit med mer än lite pengar. Det finns ju de som bidrar med hela sin kropp och själ och jag blir så fantastiskt glad för det! Tänk vad många fina och underbara människor det finns i vår värld ändå!

Något som stör mig och som jag så vackert (och kanske något impulsivt och ogenomtänkt) basunerade ut på Facebook tidigare idag är de människor som väljer att se det negativa i att människor försöker hjälpa varandra, de som försöker ”hitta fel i hjälpen”. Jag pratar om de personer som vilt och friskt delar videos, statusuppdateringar och bilder för att förminska och nedvärdera de insatser som hjälper flyktingarna från Syrien.

Jag har de senaste dagarna sett delningar om huruvida vi borde hjälpa våra egna hemlösa istället och att de svältande barnen i Afrika är långt fler än de döda barnen från Syrien. Och jag kan inte låta bli att slås av tanken ”i vilken utsträckning” dessa personer som delar har bidragit på dessa håll istället eller inte. Min vilda chansning är att de inte har bidragit varken till svältande barn i Afrika eller till båtflyktingar från Syrien. Tyvärr chansar jag också på att just dessa personer helst av allt skulle vilja att Sverige leddes av SD och att inga människor med utländsk härkomst vare sig ska få hjälp eller komma hit.

Men jag hoppas att jag har fel och att dessa personer väljer att skänka sitt överflöd till de organisationer och folkgrupper som de tror behöver störst hjälp. För det vore ju helt fantastiskt. Då får ju alla hjälp och vi behöver inte ”kasta sten” på varandra alls.

Tyvärr har jag dock en föraning om att många av dem som klankar ner på hjälpen själva sitter i en livssituation som de inte är helt tillfreds med. Jag ser nämligen att många av dem som har åsikter som sympatiserar med SD är personer som: har lågavlönade jobb, är arbetslösa, är långtidssjukskrivna eller har hamnat snett i samhället. Jag är jätteledsen för deras skull. Att de inte fått det lika bra i livet som vissa andra. Men det försvarar inte åsikter som förminskar andra människors lika värde. Man kan inte låta sin egen ”olycka” gå ut över andra och vara missunnsam mot andra bara för att man själv inte har det tipptopp. Alla kämpar med sitt oavsett vilket liv man lever och det måste man alltid ha respekt för och känna empati för. Annars är vi bara djur.

Alla har rätt till en åsikt och rätt att göra sina egna val i livet. Jag väljer att köpa ekologiskt och närproducerad mat för att jag tycker att det är viktigt att värna om vår jord. Jag väljer att skänka pengar till människor i nöd. Och jag väljer att köpa en ny dator samma vecka som jag lägger pengar på de två föregående punkterna. Allt handlar om prioriteringar och val och jag säger inte att jag är någon Moder Theresa som gör allt rätt, men jag gör det jag kan i den utsträckning jag tycker är okej.

Jag har råd att köpa ekologisk mat och nya teknikprylar samtidigt som jag har råd att skänka pengar. Det finns säkert dem som anser att det är hyckleri, men det är så jag prioriterar. Jag har inte fått något gratis här i livet. Anledningen till att jag har råd med allt detta samtidigt är på grund av att jag har gått ut grundskolan, sökt 100-tals jobb och haft turen att få några av dem, studerat vidare på högskola (samtidigt som jag jobbat 100% + varit utbränd och sjukskriven) och sedan tack vare allt jag gjort hittills i livet fått ett välbetalt jobb som ger mig ett överskott av pengar.

Jag har lagt ner mitt hjärta och min själ i att skapa en dräglig tillvaro för mig och min familj. Och det är bara min egen förtjänst! För det är bara jag själv som kan påverka min livssituation och det är inte alltid enkelt och ibland orkar man inte kämpa (tro mig, jag har varit på den sidan med) utan får förlita sig på att andra kämpar åt en. Men i slutet av dagen är det bara mig själv och min egen insats jag kan falla tillbaka på.

Summa summarum. Jag har råd att ge till andra för jag har ett överskott. Jag är inte gjord av pengar och vissa månader har jag också svårt att få ihop till räkningarna, men ifrågasätt aldrig vem jag väljer att hjälpa med mitt överflöd. För jag ger till dem som jag anser har störst behov just då. Ena gången är det till flyktingar från Syrien, andra gånger till Cancerfonden, tredje gången till barn i Afrika och den fjärde gången köper jag något fint till min mormor som hon inte själv har råd med. Och att ge till andra kan aldrig vara fel så sluta bara upp med ert trams om vad som är mest ”rätt”. Det finns inget ”rätt och fel” och det finns inget ”vi och dem”.

Kommentera

11 Aug En mycket speciell tjej

IMG_0190

Det här inlägget skrev jag för någon vecka sedan. Jag har dock inte publicerat det än eftersom att jag velat ha godkännande från de personer det involverar.

För några år sedan, ungefär 4-5 år sedan, så fick jag möjligheten att träffa en tjej, hennes namn är Sofie. Jag minns det som det var igår. Hon frågade, som de flesta barn gör, vad jag hette och när jag svarade ”Sofie” så fnittrade hon hejdlöst och sa ”Men det heter ju jag med”. Redan då förstod jag att den här tjejen var något alldeles extra.

Genom årens lopp så har vi stött på varandra lite nu och då. Och varje gång så fascineras jag över den livlighet och glädje som ryms i denna lilla kropp. Sofie är en helt otrolig tjej på alla sätt och vis och även om hon ibland har djupa funderingar så är hon ett av de gladaste barn jag någonsin mött. Sofie är inte som de flesta andra och hon har definitivt inte haft en lätt start i livet. Hon har fått utstå så mycket mer än vad ett barn någonsin ska behöva gå igenom, men trots detta sprudlar hon av glädje.

I år har hennes mamma Kamilla sommarpratat i Öviks radio och häromdagen gick jag en långpromenad med hunden samtidigt som jag lyssnade på hennes program. Jag vet inte vad jag ska börja med att säga om Kamillas sommarprat, men en sak är säker: Om du inte lyssnat på det ännu så måste du göra det nu (du hittar det här)! Jag känner inte Sofie och hennes familj på nära håll, men jag har förstått att vardagen inte alltid är enkel när man har ett barn med speciella behov.

Kamillas sommarprat rörde mig till tårar och skratt. Jag ser underbara Sofie framför mig genom Kamillas målande ord. Jag skrattar åt hennes upptåg och jag gråter för alla orättvisor hon behövt gå igenom. Men främst så berörs jag av den fantastiska familj som omger Sofie. För den finaste av alla storebröder som blev just hennes och för den mamma och pappa som alltid tror på henne. En mur av trygghet och värme omger henne.

Sofie kan skratta sig lycklig som har så många fina människor omkring sig och för att hon har den mest förstående och kärleksfulla mamma jag mött. Kamilla, om jag blir häften så bra mamma som du när jag väl får egna barn så kommer jag att vara nöjd med min insats! Jag önskar att alla barn i världen hade så fina och omtänksamma föräldrar som ni.

Jag hoppas att alla ni någon dag får möta Sofie, för hon gör världen till en bättre plats att leva på och hon gör mig till en bättre människa bara genom att finnas till och dela med sig av sina skratt. Det är lätt att ta vardagen och lyckan för givet och det är lätt att hänga upp sig på småsaker, Sofie påminner mig om att leva i nuet och att vara lycklig för det jag har.

Tack för ditt sommarprat Kamilla, det var fantastiskt!

Rödgråten men glad

Kommentera

22 Jun Hetsen

Läste en artikel på Allehanda om arbetsskador och sjukdomar häromdagen. Enligt artikeln så minskar antalet arbetsskador med sjukskrivning som påföljd från år till år och det känns betryggande. I dag arbetas det mer aktivt med arbetssäkerhet och regler kring detta vilket i sin tur leder till ökad medvetenhet och mindre riskbenägenhet hos arbetarna.

Det som är oroväckande är att antalet arbetssjukdomar ökar från år till år. Allt fler mår psykiskt dåligt utav sitt arbete. Stressen och pressen från arbetet är en tickande hälsobomb skriver de, men jag är inte förvånad. Det här är något som pågått under många års tid och att det är först nu som antalet sjukskrivna på grund av stress är fler än de av olyckor förvånar mig nästan mer.

Jag tror dock att det inte enbart är jobbsituationen som får människor att må sämre. Överlag så tror jag att den stora press vi sätter på oss själva är den största bidragande orsaken till att människor helt enkelt klappar ihop och inte orkar mer. Att det är arbetet som får ta den största smällen beror endast på att vi spenderar så pass mycket av vår vakna tid där.

Personligen så har jag länge hävdat att jag inte är en person som mår bra av att arbeta 100%. Ändå gör jag just det. Och jag tror att det är fler med mig som känner precis likadant och framförallt kvinnor. Hur kan det komma sig då?

För att jag ska hitta en harmoni och ett lugn i min tillvaro så vill jag ha ett arbete som jag trivs med, med värdefulla arbetsuppgifter och roliga arbetskamrater, gärna toppat med en bra lön så att jag har en slant över till att sätta guldkant på tillvaron när räkningarna är betalda. Jag vill ha ett städat och fint hem att komma tillbaka till efter en lång arbetsdag och jag vill äta en näringsrik och god middag (gärna en gryta som fått puttra länge på spisen). Jag vill hinna med att åka på gymmet 2 gånger i veckan och jag vill ha tid över till att umgås med mina nära kära och i lugn och ro, att kunna sitta ner och surra över en kopp kaffe i timtal. Jag vill ha en nyklippt gräsmatta och en krattad grusgång, egenodlade grönsaker i mitt trädgårdsland och tid över till att läsa en god bok i solstolen på altanen. Jag vill också ha tid till att vara kreativ och hitta på nya projekt hemmavid och helst av allt skulle jag ha velat börja med renoveringen av sovrummet redan i förra veckan. 

Det här är allt jag drömmer om! På riktigt! Och jag tror inte att jag är ensam. Samtidigt inser jag när jag läser raderna om igen att det är praktiskt taget omöjligt att få ihop den här livssituationen. Jag har dessutom en sambo, en hund och tre katter som jag vill ge kärlek och omtanke. Redan nu är min livsdröm en omöjlighet. Hur blir det då när barn kommer in i bilden?

Har ni sett programmet Lyxfällan? Där gör de en budgettavla över hur mycket pengar deltagarna spenderar varje månad. Om jag istället skulle göra en ”budgettavla” över den tid jag vill ha varje vecka och ett exempel på hur jag ska disponera tiden så ser ut så här (klicka på bilden för att göra den större):

Budgettavla

Som ni ser så går jag 10 h back varje vecka, dvs 40 h back varje månad. Och då har jag inte ens räknat in tiden det tar för mig att göra mig i ordning på morgonen och andra småsaker som stjäl tid. Det får helt enkelt plockas från ”egentids-kontot” och ”sambo-kontot” som därmed blir lidande. Lägg då till månatliga aktiviteter som frisörbesök och liknande så har vi riktigt mycket minus på kontot.

Men varför ställa så höga krav på dig själv tänker ni? Behöver jag verkligen ha med allt det där på min agenda? Nä, det behöver jag inte! Men precis som jag skrev ovan så är det här saker jag VILL hinna med för att må bra. Men eftersom att jag inte hinner så gör istället det här ekorrhjulet att jag endast mår sämre och sämre, känner mig mer och mer stressad och därmed också känner mig som en dålig människa. Varför klarar inte jag av det som alla andra klarar?

För i dagens samhälle så visar vi endast upp det perfekta. Det som är tillräckligt bra för att skylta med inför allmänheten. Vi lägger upp bilder i sociala medier på lekande barn, goda middagar, lyckade renoveringar och snygga outfits. Vi poserar på gymmet och visar upp de senaste shoppingfynden samtidigt som vi bakar vårt eget bröd och endast äter ekologiskt.

Tolka mig inte fel, för jag gör precis likadant! Men när jag stannar upp och tänker efter så undrar jag vad faan jag håller på med? Att göra saker för att det får en att må bra är en sak, men att göra saker för att andra ska se hur ”bra” man mår, det är ju åt skogen! Jag önskar att jag hade en enkel lösning på problemet, men det har jag inte. Jag vet helt ärligt inte hur vi ska råda bot på den här ”perfektions-hetsen” som gör att allt fler människor mår psykiskt dåligt och inte klarar av att hantera sin vardag.

Varje dag kommer jag hem stressad. Stressad för att jag varit tvungen att jobba över en halvtimme-timme, insett på vägen hem att vi glömt att ta fram något ur frysen på morgonen och därmed blivit tvungen att svänga in på affären och handlat något snabblagat för att inte behöva svälta ihjäl innan maten står klar på bordet. Jag är redan sen till kvällens aktivitet, hunden är understimulerad och på hallgolvet ligger det högar av grus, tvättkorgen är full sedan flera dagar tillbaka och katten har kräkts på mattan.

Mitt liv är långt ifrån perfekt, men ändå visar jag upp en härlig fasad med hunden som springer fritt i skogen, gräsmattan som är nyklippt och vänner som kommer över och äter långfrukost på helgen. Aldrig har uttrycket ”fake it, ‘til you make it” passat bättre! Helt ärligt så önskade jag att vi kunde jobba 80 % istället för 100 %. För även om jag trivs på mitt jobb och tycker det är kul så vill jag också ha tid att leva och ta det lugnt. Men att jobba mindre innebär inte bara mindre pengar nu, det innebär också mindre pengar senare i livet, dvs när jag nått pensionsålder och vill kunna sätta guldkant på min tillvaro.

Så frågan är vad som är värt att offra? Vilket är priset vi vill betala? Eller är det hela systemet som är fel? UnderbaraClara har skrivit en del debattartiklar i ämnet tidigare och även om jag till en början tänkte att ”nä, så kan vi ju inte göra” så inser jag mer och mer att det kanske är enda lösningen! Läs gärna det här inlägget och här inlägget!

Kommentera