01 Nov Att fira 10 år

Mjo minsann. Det gör vi snart. Om en och en halv månad lite drygt. Den 22 december 2007 utspelade sig den här kvällen

 

Och sedan dess har det varit vi! Tio år känns dock i underkant, vi har ju spenderat hela vårt vuxna liv tillsammans och därför känns det som längre. Vi har upplevt alla stora livsomvälvande saker ihop och gått igenom livets alla faser tillsammans, förutom grundskoleåren då. Vi har flyttat ihop, skaffat katt, tappat allt, skaffat fler katter, byggt upp en ny tillvaro, pluggat, fått jobb, köpt hus, skaffat hund, gift oss och ”slutligen” fått barn tillsammans.

Och nu är det snart dags att fira. Vi är överlag väldigt dåliga på att fira vår dag. Har aldrig haft ett behov att göra en stor grej av det, huvudsaken har varit att vi varit tillsammans. Och vi gör ingen stor grej av det i år heller, men vi gör någonting. Barnvakt är bokad och i mitten av december checkar vi in på SPA-hotell och stannar från fredag-söndag. Vi ska göra precis det vi behöver. INGENTING. Vi ska svassa runt i morgonrock, sova halva dagen, läsa en bok, äta gott, se en film, basta och helt enkelt bara vara. Målet är att göra så lite som möjligt och jag ser fram emot det så mycket.

Det enda som är kvar att lösa är hundvakt. Så om det är någon som känner för att låna en familjevänlig hårig bjässe så är det bara att hojta till :)

Kommentera

12 Sep Skatfällor och hjärtkramper

Det finns få saker här i världen som gör mig mer förbannad än när någon är elak mot dem jag älskar. Därför har jag fullkomligt kokat av ilska de senaste två veckorna. Det började redan i somras när en av våra katter inte kom hem som han brukar och vi fann en stor ”hög” (fel ord, för det var liksom utspritt över ett större yta) med päls ute på gräsmattan. Jag var helt övertygad om att något rovdjur hade tagit honom och oroade ihjäl mig innan han slutligen kom hem många timmar senare.

Sedan har det där hänt ett par gånger till. Att vi kommit ut och funnit pälstussar på gården från katten. Har inte riktigt förstått hur det gått till förrän någon vecka sedan då vi hör ett elakt skattade/kraxande. Springer ut på gården och upp från marken flyger en hel hög med skator och så kommer katten springandes över gräsmattan i panik. Det är alltså skatorna som jävlas/mobbar honom. De flyger på honom i grupp och rycker pälstussar av honom, ibland har han till och med haft skorpor i pälsen för att de varit så närgångna. I söndags fick jag nog och kollade med min granne om han hade något bra förslag på hur vi kunde lösa problemet. Det visade sig att de också haft problem med dessa odjur och redan igår när jag kom hem från jobbet så stod två av våra grannar samt ena grannens pappa och byggde en skatfälla. Snacka om underbara grannar!

Idag hoppas jag på skatfångst och att de lär sig en läxa. Jag tycker ju verkligen om djur och önskar sällan livet ur andra djur (även fast jag inte är så förtjust i just fåglar exempelvis), men den här gången har de verkligen gått för långt. No one puts my baby in the corner!

De här sötnosarna kanske inte hjälpte till med fällan så mycket, men de charmade ju skiten ur oss andra iaf när de gick vägen fram hand i hand. Gud hjälpe oss om 15 år! Vad ska de då hitta på!

Om en inte fick hjärtkramp nog av sötchocken ovan så fick i alla fall mammahjärtat det av videon som min kära make gjort från han och Harrys eftermiddag igår. Oj oj som jag älskar de där pojkarna. Både den skäggige som redigerat/filmat, den fluffiga som alltid finns där och den lilla med det stora leendet. De förgyller mina dagar och får alltid mitt hjärta att klappa lite extra hårt!

 

Det här blev verkligen ett inlägg om allt. Ilska och hat. Sötchock och kärlek. Men allt som allt om de jag älskar allra mest! 

Kommentera

11 Jul Semester

Kändes konstigt att gå på semester i fredags. Fattade inte riktigt. Tyckte det kändes konstigt i söndags med, fick övertala mig själv att jag inte skulle upp och jobba på måndagen. Men lagom till måndagsmorgon var det som att hjärnan började fatta (fast jag först trodde att det var söndag igen).

Jag rivstartade semester iaf med att kidnappa min kära make. Mamma/mormor hade frågat efter att få låna Harry så då passade jag på och bokade in oss på Ulvöhotell utan att säga något till M. Så på söndagmorgon väckte jag honom med att säga att han var tvungen att kliva upp för jag hade en överraskning. Väskorna var redan packade och innan han fick veta var vi skulle åkte vi till mamma och lämnade av Harry.


Vi hade så tur med vädret! Strålande sol och en fantastisk dag på tumanhand. Vi köpte med oss lite plockmat till lunch och när vi kommit fram till Ulvön så gick vi upp på Lotsberget och åt vår mat med bästa utsikten. Shiro fick lite kvalitetstid med oss båda då han också fick följa med. Lugn och trygg som vanligt fixade han båtresan utan problem och ganska snabbt hittade han ro på hotellrummet med. Resten av dagen blev lugn med häng i gästhamnen och strosande och kvällen spenderade vi på rummet, tittandes på serier och ätandes på godis.

Vi vaknade till dis och dimma, men under båtresan på väg hem sprack det upp rejält och solen gassade gott. Alltid extra uppskattat att komma hem efter att ha varit borta. Att mamma med familj mötte upp oss hemma på gårdsplanen med Harry var guld värt! Som vi saknat vår lilla kille! Han hade haft det toppen dock, ätit glass och blivit bortskämd med mommas goda mat.

Kommentera

25 Jun Midsommarhelgen

Medan gubben tog en kvällspromenad i det fina vädret så packade jag ner mitt förkylda arsle i sängen med ett glas Coca Cola och inväntar bättre tider. Trots en ovälkommen förkylning så har helgen varit toppen (förutom att jag typ tagit tre bilder på hela helgen)!

Vi spenderade torsdagskvällen med diverse förberedelser inför midsommarfirande med Ms släkt. Jag gjorde en räkcheesecake och M gjorde en riktig sommartårta. På fredagsmorgon gjorde vi de sista förberedelserna och packade bilen innan vi rullade norrut och till Ava Havsbad. Vi hade turen att få låna Ms mormors husvagn så vi slapp trängas med de andra.

Lunchen intogs med heeeela tjocka släkten och några till. Lika trevlig som vanligt och lika galet som alltid. Harry diggade sillunch och åt både matjessill, gravad lax och räkcheesecake med stor aptit. Jordgubbarna däremot ratade han. Haha! Dagen och kvällen fortsatte i sällskapandets tecken och bortsett från ett litet besök på områdets restaurang så hängde vi mest på svärisarnas uteplats och förtält. H gick och la sig vid 19 i vanlig ordning och vi päron kom inte i säng förrän vid 2.30. Vi var därför väldigt tacksamma för att vår älskade pojke gav oss sovmorgon ända till kl 8 på lördagen.

Tanken var att vi skulle stanna till söndag, men regnet vräkte ner hela lördagen och lagom till Hs godnatt-tid började förtältet fyllas med vatten och vi bestämde oss för att ge upp. Lite hastigt och lustigt packade vi ihop vårt pick och pack och stuvade in hela familjen i bilen. H somnade halvvägs hem och när vi parkerade här hemma på gården var det bara att bära upp honom till sin säng där han snällt sov vidare. Själv var jag vid det här laget ganska medtagen av den annalkande förkylningen så vi packade bara upp kylvarorna innan vi kröp till kojs med lite lördagsmys och en serie.

Idag har vi hälsat på min pappa och varit på ett hemligt besök. Kanske får ni veta mer om det framöver, men just nu är det inte riktigt läge att skriva om det. Jag hoppas att ni haft en lika fin midsommarhelg som vi! Helger som denna får vår familj att växa sig lite starkare och komma lite närmre varandra. Det är nämligen när vi är iväg på små turer som denna som vi ser styrkan i OSS och får bekräftat hur jäkla bra vi har det. Min älskade lilla familj! <3 Min själsfrände till man och min perfekta son ackompanjerade med våra underbara husdjur.

Kommentera

17 Maj Själavård

IMG_0157

I måndags hade jag den bästa av eftermiddagar. En sådan som ger energi för hela veckan och som får mig att älska mitt liv lite extra. M jobbar dag den här veckan vilket känns som en evighet sedan sist (beror nog mest på att sist han hade dagvecka så var antingen han eller jag uppbokade varje kväll vilket innebar noll gemensamhet ändå). Så jag var redo med middag på bordet när han kom hem (om än en enkel sådan, hemstampe mose och korv + tillbehör) och då solen sken så härligt så ville M ut och prova sin nya kamera efter maten. Jag och H bestämde oss snabbt för att haka på. H fick åka i ryggsäcken och så bar det av till skogs.

IMG_0159

IMG_0161

IMG_0162

Shiro var lycklig, jag var lycklig, H var lycklig och M var lycklig. Jag älskar min lilla familj och att bara få några timmar med strosande i skogen tillsammans med dem alla gör underverk för själen. Lite spänning fick vi också på vår promenad då vi först stötte på en björnskit nere på vägen och sedan massvis med björnspår (både stora och små) uppe på skogen. Shiro som oftast håller sig på nära håll höll sig ovanligt nära och tur var väl det, för hade vi stött på mammabjörn och bebisbjörn så hade det kunnat bli lite väl spännande.

IMG_0163

IMG_0164

IMG_0154

M som testade kameran tog många härliga bilder som värmer mitt hjärta lite extra. Det är sällan både jag och H står i fokus när kameran är framme och även om jag inte är världens linslus så älskar jag att ha fina bilder på oss. Synd bara att alla tre (fyra) inte fick plats på någon annan än en dassig mobilbild.

IMG_0156

IMG_0166

Kommentera

18 Apr Att försöka hitta tillbaka

fullsizeoutput_169e

Efter gårdagens breakdown så var tårarna inte långt borta när det plötsligt knackade på ytterdörren och en fin vän stod utanför med en bukett tulpaner och en chokladkaka. Bara för att. Den ”lilla” gesten gjorde att jag fick ny energi och tog tag i högarna på köksbordet samt plockade bort påskriset. Jag var ju ”tvungen” att göra plats för blommorna och inte vill en ställa nya fina blommor på ett stökigt bord. När påskriset rök så gjorde även resterande påskpynt det och när bordet var städat var det ju lika bra att ta tag i diskbänken. Och leksakerna på golvet. Och leksakerna i vardagsrummet. Och rensa ur bebisleksakerna och bära upp dem på vinden. Och starta dammsugaren. Och diska hundskålarna. Och så hade jag helt plötsligt en ny nedervåning. Allt tack vare en bukett tulpaner. Och Roolf. Vår nya dammsugare!

fullsizeoutput_169f

Kommentera

14 Feb Alla <3-dag

IMG_4187

Mycket har vi hunnit med sedan jag sist gav ifrån mig ett livstecken här. Vi har umgåtts med fina vänner, haft småkusinerna (mina alltså) på besök, jag har opererats, varit på hockey med jobbet, börjat sticka en tröja, pottränat, använt bär-ryggsäcken, haft vänner på middag, åkt slalom och varit på röntgen. Bara för att nämna en del.

Men idag är det alla hjärtans dag och imorse lyfte jag över H till vår säng när han vaknade och sedan låg vi alla tre och drog oss länge innan vi slutligen klev upp. M jobbar sent idag så vi har haft mys på morgonen istället. Det blev amerikanska pannkakor till frukost till allas glädje. Harry åt 1,5 portion gröt, en halv burk fruktpuré och en pannkaka innan han slutligen var nöjd. Frukost är verkligen hans bästa måltid.

Nu har maken åkt på jobbet och H sover. I eftermiddag åker vi nog och hälsar på goda vänner en sväng. Och sent ikväll när M kommer hem från jobbet så ska vi ha filmmys med chips och godis (blev inget sådant i helgen då M var borta). Tydligen måste jag välja film (inte min starka sida) och jag har dessutom fått stränga order om att jag måste hålla mig vaken hela filmen med (verkligen inte min starka sida). Jag antar att en får offra sig lite när det är alla hjärtans dag! <3

Kommentera

05 Feb Godnatt, vi ses snart igen!

För några dagar sedan somnade en av de finaste människorna i mitt liv in. En person som funnits i mitt liv i över 20 år. En person som alltid tagit mig under sina vingar och helt villkorslöst och av egen fri vilja gett mig något jag aldrig haft. Jag är henne evigt tacksam och det hon gjort för mig kommer jag alltid att bära med mig, stort som smått, och alltid se upp till. Älskade mormor.

För många är det en självklarhet att ha en mormor. För mig var det en lång tid inget jag hade. Min riktiga mormor gick bort långt innan min egen mamma hann växa upp och av henne finns det bara berättade och diffusa minnen. Den mormor jag nu förlorat är en person som aldrig haft som skyldighet att se mig som sitt barnbarn, men som så länge jag kan minnas alltid undertecknat mina julklappar ”från mormor”.

Jag kommer alltid minnas övernattningarna med varm choklad, pannkaksbergen hon tvingade mig att äta upp och lättmjölken som hon alltid spetsade med vispgrädde (jag var ju på tok för mager) i tron om att jag inte skulle märka något. Att hon sedan den dagen vi lärde henne den engelska översättningen till ”Jag älskar dig”, viskat ”I lav jooo, I lav jooo” i mitt öra när jag ska åka därifrån. Hur hon deklarerade att ”grädda blodbröd det kan hon” och hur hon med självklarhet och en gnutta stolthet lärt mig både hur en gör rullrån och kokar palt. Hennes konstanta fuskade i ”500”, de otaliga middag vi ätit där efter skola och jobb och hur hon alltid kallade M för Micke-lilltroll med en spjuvrig blick. När hon skällde på mig och frågade om hon skulle behöva dö innan hon fick några barnbarnsbarn och hur hon sken upp när Harry varsamt tog hennes hand häromveckan när vi hälsade på.

Jag saknar dig redan så att det gör ont. Jag är så tacksam för de år jag fick dela med dig och för allt du gjort för mig. Vila i frid älskade mormor. Du fattas oss! 

IMG_4451

Kommentera

19 Dec Världens sötaste jultomte

img_3333

Alltså, den här ungen! Kan man annat än älska dubbelhakorna och äppelkinderna!? Vår finaste och gladaste prins Harry, som vi älskar dig! Du är det bästa av oss två, en guldkombo, oslagbar och underbar. Tänk att vi får ha just dig i vårt liv!

Årets julkort har förhoppningsvis nått sina mottagare och jag hoppas att det här smajlet kan glädja fler än oss!

Kommentera

07 Dec Lucka 7 – Vem skulle du vilja sända extra kärlek till idag?

6605faad3e2c81295c2124613b6379197d86afad26ea65e7f4c548e76ba796cd

Idag skulle jag vilja sända lite extra kärlek till min käre make. Klyshigt och kanske orättvist då det finns många andra att ge lite extra kärlek till, men när det kommer till kritan så finns det ju ingen som ställer upp så mycket för mig som han gör. Han vänder sig ut och in för att jag och familjen ska ha det bra och för att vi alla ska orka med sömnfattiga nätter och fullspäckade dagar. Han är värd all kärlek han kan få! <3

Detta är en del av Kajsons julkalender

Kommentera

14 Okt Att vara mamma till mitt barn

img_2548

Att vara mamma till Harry är inte på något sätt svårt eller jobbigt. Självklart påverkas även jag av nätter med lite sömn och griniga dagar, men de ljusa stunderna är så många fler och fyller mig med sådan energi att det andra känns oväsentligt. Sova kan jag göra en annan gång, snart är dagen här då han sover 18 h i sträck och är omöjlig att väcka.

Fortfarande får jag frågan om hur det känns att vara mamma och ännu har jag lika svårt att hitta ett spontant svar. Det är så många känslor och tankar som kommer med att vara mamma och det är svårt att sammanfatta dessa till en enda liten mening.

M sa häromdagen att han hade svårt att se sig själv som pappa (den bild han har av hur en pappa är), men såg det som självklart att Harry var hans son. Jag känner lite tvärtom. Att vara mamma (själva titeln kanske jag inte identifierar mig med ännu, men ansvaret och känslorna det för med sig) har jag inga problem med att ta till mig medan jag fortfarande kan överväldigas av tanken på att just Harry är vår. Bara vår och ingen annans, hälften mig och hälften dig.

Oavsett vilket så är det ingen lätt fråga att besvara och det är inte heller någon lätt känsla att bära. Att älska någon så högt och utan förstånd tar på krafterna och att hela tiden gå runt med en rädsla för att något ska hända eller tas ifrån en är dränerande. Ett enda tandlöst leende från den lilla människa han är fyller mig både med en obeskrivlig kärlek och en uttömmande rädsla. Det är som att hela tiden vara i konflikt med sig själv.

Jag är ganska duktig på att lämna Harry i händerna på andra och göra saker på egen hand och jag känner konstigt nog inte ett dugg dåligt samvete över det. Kanske beror det på att jag vet att när vi väl ses igen så kommer jag inte ha ögon för något annat än honom, han kommer få min totala uppmärksamhet, kärlek och tankekraft. Jag är också ganska duktig på att låta honom klara sig själv, men alltid finnas inom tryggt avstånd. Jag håller exempelvis hårt på att han ska somna i sin egen säng (oftast slutar det på senare tid med att han kommer över till vår säng någon gång under natten), men hela tiden finns jag där, bara någon meter bort. Tröstar och lägger handen på, viskar lugnande ord i örat och berättar hur mycket jag älskar honom. Jag håller en liten hand i min.

Jag vill att han ska veta att jag alltid finns där för honom, att jag aldrig lämnar honom, men jag vill också att han ska veta att han är stark och att han kan själv. Jag tror att det är viktigt med en balans. Än är han för liten för att förstå, för liten för att anpassa sig. Så länge han behöver min närhet kommer jag att ge den till honom, men alltid med en uppmuntran om att han klarar sig på egen hand om han vill. Om han vill.

Jag hoppas att jag kan ge honom styrkan att älska sig själv och tryggheten att lita på sitt eget omdöme. Jag kommer inte att vara någon perfekt mamma som gör allt rätt, men jag kommer alltid låta honom veta att jag älskar honom oavsett vad.

Kommentera

01 Jul Att vara mamma

IMG_1284

Den vanligaste frågan jag får nu sedan Harry kom är ”Hur känns det att vara mamma?”. Och jag vet aldrig vad jag ska svara. Det känns självklart bra, men svårt att identifiera sig med. På ett sätt känns det så himla naturligt och som att det alltid varit så, Harry är en sådan självklar del av vår familj. Det känns som att han alltid varit här. Samtidigt så upplever man allt för första gången och varje liten utveckling hos honom får en att bli stolt som en tupp.

Varje dag pratar vi om alla ”första gången” vi kommer att få uppleva de närmsta åren och det känns så stort och ärofyllt. Alla funderingar kring hur han kommer att bli, hur han kommer att utvecklas och vem han kommer att likna i både utseende och beteende. Det är så overkligt att han är en del av mig och en del av M. Barn är verkligen ett mirakel och det är så fantastiskt att få uppleva det.

Så svaret på frågan hur det känns att vara mamma får bli: läskigt, lätt, svårt, fantastiskt, skrämmande, magiskt, stort och alldeles, alldeles underbart! Han är verkligen min skatt och jag ska göra allt jag kan för att vara en bra mamma åt honom. Att ta hand om honom och älska honom med hela mitt hjärta!

Kommentera

05 Jun Harry Holmgren

IMG_0972

Låt mig presentera Harry Holmgren! Världens vackraste pojke (inte alls partisk)! Han föddes på onsdag den 1 juni kl. 09.03, är 50 cm lång och vägde vid födseln 3590 gram.

Den långa förlossningsberättelsen får jag ta en annan dag, men allt blev inte riktigt som planerat och därför föddes han med katastrofsnitt och jag råkade ut för en del komplikationer. Vi har därför varit kvar på sjukhuset lite längre än planerat, men igår fick vi äntligen komma hem. Harry är och har hela tiden varit en frisk pojke med god aptit på livet, han har passerat alla besiktningar utan anmärkning och är ett praktexemplar när det kommer till att äta och sova.

Just nu ligger fokus på återhämtning för min egen del och på att fortsätta vara världens finaste son för Harrys del. I allihopa har pappa M varit en klippa som stått stadigt när allt har stormat. Vet helt ärligt inte hur jag hade klarat mig utan den mannen, tänk vilken lycka att han är far till mitt barn! Han tar hand om mig, barn, hund och hem och har inte gjort någon grej av det alls. Han är allas vår hjälte och utan honom vill jag aldrig vara!

Kommentera

09 Maj Däckbyte och middag

IMG_0721

Alltså, hur fina människor har vi inte runt omkring oss då? Dom bästa helt klart! I lördags var en sådan dag när vi verkligen fick det bekräftat. Mitt på dagen åkte jag söderut mot Docksta för att få hjälp att lossa bultarna på våra vinterdäck (som satt lite väl hårt, M lyckades böja ett fälgkors när han skulle få upp dem), M fick stanna hemma och jobba med sovrummet. Väl på plats så blev det aktivitet värre än i ett Ferrari-stall vid Formel1. Jag lyfte inte många fingrar och på mindre än 20 minuter hade jag fått däcken bytta, luftkollade, inpackade och uppmärkta. Tusen tack till min kära kusin och farbror som hjälpte en stackars tjockis att få nya sulor på bilen!

Väl hemma igen så hann jag bara landa så knackade det på dörren och fina vänner från stan dök upp med en leverans med nybakta kanelbullar. Det blev en härlig stund på altanen med alldeles färska bullar och nykokt kaffe tillsammans med bebisgos och stryktipsande. De hann inte mer än åka innan det var dags för oss att röra oss vidare mot våra fina vänner i grannbyn som bjudit in oss på middag då de tyckte att vi skulle slippa tänka på den saken i allt renoveringskaos. Och vilken middag sedan. Årets första grillning med massor av goda tillbehör och en gudomlig äppelpaj till efterrätt. Även här var tjockisen mer än nöjd och åt för ett helt kompani vill jag lova!

Allt jag kan säga är bara TACK! Tack så jävla mycket för all hjälp vi fått i helgen. Tack för eldragning och fönsterputsning, för däckbyte och kanelbullar, för middag och för allmänt pepp från olika håll. Tack till alla er som på något sätt förgyllt vår helg och gjort den lite lättare! Utan er vore vi ingenting!

IMG_0723

Kommentera

05 Maj Att inte äga sin kropp och att älska någon man ännu inte mött

Jag börjar förstå nu vad barnmorskan menade förra veckan när hon sa att ”graviditeten är nog nio månader lång så att mamman ska hinna tröttna på att vara gravid och hitta styrkan att föda sitt barn”. 

Hittills har jag inte tyckt att det varit speciellt jobbigt att vara gravid. Trots mina krämpor så har jag kunnat se det härliga i graviditeten, njuta av min kula och att känna bebisens rörelser inuti min mage. Jag har inte känt något behov av att få ut mitt barn och återerövra min kropp förrän nu. Hittills har ”rädslan” över att få fullt ansvar över ett liv varit större än längtan att träffa vårt barn.

Den senaste veckan har dock börjat vända på allt. Min kropp känns 10 ggr större och otympligare än vad den gjorde för bara några dagar sedan trots att jag varken ökat i vikt eller omfång särskilt markant. Varje rörelse blir ett extra moment då kroppen tydligt spjärnar emot och sänder ut smärtsignaler i nästan varje förflyttning. Bebisen i magen har blivit tydligt tyngre och det märks framförallt på nätterna då jag ska sova. Minsta lilla förflyttning kräver en ommöblering även i min mage och att ligga på rygg tar andan ur mig då tyngden i magen får hjälp av gravitationen.

Det finns inte många centimeter kvar att röra sig på för bebis nu och det resulterar i att diverse kroppsdelar spjärnas ut lite här och var. Hittills har det mest varit hälar/fötter som varit kännbara, men senast igår kände jag helt plötsligt en liten arm under mina fingrar när jag strök över magen. Bebis blir mer och mer verklig för mig och känslorna det för med sig får mig att nyfiket längta efter den lilla krabat som bor i min kropp.

Självklart finns en nervositet för förlossningen där, men samtidigt en förväntan över att se hur min kropp och min knopp hanterar situationen. Jag är inställd på att genomgå det mest smärtsamma och energikrävande momentet i mitt liv, mitt allra första maratonlopp. Jag är beredd på att det kommer att kosta mig blod, svett och tårar, men jag vet också att även om den dagen/dagarna kommer att kännas som en evighet så kommer det bara vara en bråkdel av det liv vi ska dela sedan och det kommer att vara värt det.

För även om jag ännu har svårt att koppla samman att det liv som lever i min mage, det som hela tiden gör sig påmint med sparkar och rörelser, faktiskt är en riktig bebis, så vet jag redan nu att jag kommer att älska den mer än något annat när den väl bestämmer sig för att komma ut. Det livet är en kombination av mig och den bästa människan på jorden, min man, och det säger ju sig själv att det måste bli en oslagbar kombination.

Så även om längtan hittills inte varit den starkaste så smyger den sig på mer och mer för varje dag. Att viljan över att återvinna min egen kropp också blir starkare och starkare bidrar självklart en del. Men nervositeten över att möta en person man redan älskar, men aldrig tidigare träffat kommer nog finnas där hela vägen.

Kommentera