05 Maj Att inte äga sin kropp och att älska någon man ännu inte mött

Jag börjar förstå nu vad barnmorskan menade förra veckan när hon sa att ”graviditeten är nog nio månader lång så att mamman ska hinna tröttna på att vara gravid och hitta styrkan att föda sitt barn”. 

Hittills har jag inte tyckt att det varit speciellt jobbigt att vara gravid. Trots mina krämpor så har jag kunnat se det härliga i graviditeten, njuta av min kula och att känna bebisens rörelser inuti min mage. Jag har inte känt något behov av att få ut mitt barn och återerövra min kropp förrän nu. Hittills har ”rädslan” över att få fullt ansvar över ett liv varit större än längtan att träffa vårt barn.

Den senaste veckan har dock börjat vända på allt. Min kropp känns 10 ggr större och otympligare än vad den gjorde för bara några dagar sedan trots att jag varken ökat i vikt eller omfång särskilt markant. Varje rörelse blir ett extra moment då kroppen tydligt spjärnar emot och sänder ut smärtsignaler i nästan varje förflyttning. Bebisen i magen har blivit tydligt tyngre och det märks framförallt på nätterna då jag ska sova. Minsta lilla förflyttning kräver en ommöblering även i min mage och att ligga på rygg tar andan ur mig då tyngden i magen får hjälp av gravitationen.

Det finns inte många centimeter kvar att röra sig på för bebis nu och det resulterar i att diverse kroppsdelar spjärnas ut lite här och var. Hittills har det mest varit hälar/fötter som varit kännbara, men senast igår kände jag helt plötsligt en liten arm under mina fingrar när jag strök över magen. Bebis blir mer och mer verklig för mig och känslorna det för med sig får mig att nyfiket längta efter den lilla krabat som bor i min kropp.

Självklart finns en nervositet för förlossningen där, men samtidigt en förväntan över att se hur min kropp och min knopp hanterar situationen. Jag är inställd på att genomgå det mest smärtsamma och energikrävande momentet i mitt liv, mitt allra första maratonlopp. Jag är beredd på att det kommer att kosta mig blod, svett och tårar, men jag vet också att även om den dagen/dagarna kommer att kännas som en evighet så kommer det bara vara en bråkdel av det liv vi ska dela sedan och det kommer att vara värt det.

För även om jag ännu har svårt att koppla samman att det liv som lever i min mage, det som hela tiden gör sig påmint med sparkar och rörelser, faktiskt är en riktig bebis, så vet jag redan nu att jag kommer att älska den mer än något annat när den väl bestämmer sig för att komma ut. Det livet är en kombination av mig och den bästa människan på jorden, min man, och det säger ju sig själv att det måste bli en oslagbar kombination.

Så även om längtan hittills inte varit den starkaste så smyger den sig på mer och mer för varje dag. Att viljan över att återvinna min egen kropp också blir starkare och starkare bidrar självklart en del. Men nervositeten över att möta en person man redan älskar, men aldrig tidigare träffat kommer nog finnas där hela vägen.

Kommentera

26 Apr Min man

12182405_10206253892799617_9010209988830310667_o

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det min mans födelsedag! Hipp hipp hurra för världens bästa make, vän och blivande pappa! Förstår ni vilken lycka att få dela sitt liv med sin bästa vän och största supporter? Att varje dag känna sig uppskattad och älskad för den man är, att aldrig behöva dölja sitt rätta jag och att alltid ha ett stöd i ryggen.

Jag vet att jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Jag älskar Michael så jävla mycket att ord inte räcker till. Vi är nu inne på vårt 9:e år tillsammans och jag får fortfarande fjärilar i magen när vi ligger och fnissar tillsammans i sängen efter en lång dag. Snart 9 år tillsammans, snart 7 år sedan vi förlovade oss, snart 1 år sedan vi gifte oss och nu bara 1 månad kvar tills vi blir föräldrar för första gången! Det finns ingen annan som jag skulle önska som far till mitt barn, jag är så glad för att jag får dela det här ”äventyret” tillsammans med Michael. Och jag ser fram emot många fler lyckliga år tillsammans!

Om ni orkar med lite mer hyllning till min man så kan ni läsa mitt tal på vårt bröllop här. En dag jag aldrig kommer att glömma och som jag önskar att jag kunde uppleva om och om igen! Snart har vi ännu en sådan dag i vår minnesbank och jag kunde inte vara lyckligare! 

Kommentera

17 Mar Obetalbart

IMG_0145

Bästa A <3

Tänk att vi har så många fina människor runt omkring oss som ställer upp för oss när vi är borta. Shiro har det fantastiskt hos min barndomsvän och min mamma under tiden vi är här och katterna har haft det bästa sällskapet under hela tiden. Men sedan vi nåddes av beskedet att Hjalmar fått somna in (kommer förmodligen ett uppdaterat inlägg om just det längre fram när vi kommit hem och fått klarhet i alla detaljer) har jag mått så dåligt över att Billy varit själv hemma (vi har av flera anledningar inte velat flytta på Billy utan våra kattvakter har istället varit hemma hos oss under tiden vi varit borta).

Men då kommer våra räddande änglar och rycker in. Grannen har varit där och myst extra, J tog extra tid av sin lediga söndag för honom och vår bästa A kommer och räddar hela veckan. Flera timmar per dag har han spenderat i soffan tillsammans med vår mysprins, han har uppdaterat oss med filmer och bilder på vår lilla fluffboll där han beter sig som vi är vana att se honom. Billy är en ganska skygg katt för människor han inte känner, men A litar han på och just därför är det så tacksamt att han vill ta sig tiden att mysa med vår tissetass.

Ikväll börjar vi resan hemåt och just nu vill jag bara hem till Shiro och Billy, jag vill mysa ner hela familjen i vår dubbelsäng och borra in min näsa i deras päls. Vi är inte hemma förrän fredagseftermiddag och dit känns det just nu som en evighet tills. Det kommer vara en lättnad att äntligen komma hem, men jag tror också att det är då den stora sorgen kommer att slå in så det är med blandade känslor vi lämnar vår semester.

Kommentera

10 Feb Hjalmar

37311_443438050198_5846606_n

Hjalmar, Hjalle, Schmaragmar, Hjalle-balle, Hjalle med tillfällig balle, Hjalle utan balle, Hjalle-busen. Även här har kärt barn många namn. Hjalmar är vårt första gemensamma husdjur. Han flyttade in med oss bara tre veckor efter att vi gått och blivit sambos. Han är född den 27 maj 2008 och blir därmed 8 år senare i vår.

Han är den som varit med om allt vi varit med om och han är liksom en hörnsten i vår familj. De som känner oss, känner Hjalmar. Han är en sådan naturlig del av vår familj och han har till och med fått en låt eller två skriven om sig. Den som slog störst var nog ”Hjalmars hus”. Tyvärr kan jag inte hitta åt den nu, men gör jag det så lovar jag att dela med mig av den.

För att beskriva Hjalmars personlighet så brukar jag jämföra honom med en sur gammal gubbe som mest går runt och muttrar. För lite så är han. Hjalmar är liksom aldrig riktigt nöjd om inte saker sker exakt på de sätt som han tycker är bäst och han tycker väldigt mycket ska ni veta. På många sätt är han precis som ”en katt ska vara”, fast ändå inte. Han är självständig, orädd och smart, det man brukar säga om att katter inte har ägare utan tjänare stämmer väldigt bra in på Hjalmars livsfilosofi. Det är han som är kungen här hemma och han fjäskar bara för oss när han vill ha något.

MEN han är också väldigt lojal mot oss och hans tillit till vårt omdöme är obeskrivligt. Han litar på oss till 150 % oavsett vilken situation vi befinner oss i. Det är svårt att förklara utan exempel, men säg att jag står ute på gatan med Hjalmar i famnen och helt plötsligt kommer en stor hund springandes rakt emot oss i syfte att jaga Hjalmar. Där skulle en ”vanlig” katt sprattla, klösa och bita sig fri från sin ägare eftersom att den känner en stor fara närma sig och vill komma undan. Hjalmar skulle lugnt stanna kvar och lita på att vi löste situationen. Han skulle säkert fräsa åt hunden, men mycket mer skulle han inte bemöda sig att göra.

Jag tror att branden har en stor del i denna tillit till oss att göra. Det var första gången vi ställdes inför ett trauma tillsammans och han litade på oss hela vägen igenom. Han befann sig utomhus när branden startade och ambulanspersonalen försökte fånga in honom utan att lyckas, men när vi kom flög han upp i famnen och där stannade han kvar kvällen igenom. Vi hade aldrig någon bur att stoppa i honom utan han fick hänga med i bilar och på församlingshemmet osv och hela tiden satt han trygg i vår famn utan minsta instinkt till att fly från alla främmande situationer.

När Hjalmar var liten och ”ensambarn” så följde han med oss överallt. Han åkte med i bilen när vi for och handlade, han följde med på söndagsmiddag hos Ms föräldrar och han promenerade genom stan med oss hem till Ms mormor. Han hängde liksom på överallt och det gillar han att göra än idag. När vi bodde mitt i samhället kunde det dock ställa till problem eftersom att han gärna gick med oss till affären, apoteket osv. Men tillslut lärde han sig att vänta utanför istället för att försöka följa med in vilket underlättar en del. Ska vi iväg långt får vi dock stänga in honom hemma först, men han följer gärna med på långpromenader med Shiro.

När vi bodde i stan hände det ofta att M cyklade med Hjalmar hängandes under armen. Han ogillar att åka cykelkorg, men håller man i honom under armen har han inga problem med att hänga på. Och när vi går promenader så är han vettig nog att kliva ner i diket så snart han hör en bil komma. Sedan sitter han där tills bilen passerat innan han traskar vidare.

Hjalmar är väldigt bestämd och noggrann med vilka personer han tycker om och inte. Han är ingen fjäskare som skulle krypa upp i vilken famn som helst för lite gos, men när han väl bestämt sig för att gilla en person så är man hans vän för alltid. Han tycker också om barn och är väldigt intresserad av bebisar, men blir det för stojigt så går han därifrån. En bra egenskap kan jag tycka då barn lätt kan ”gå över gränsen” för vad som är okej och inte när det kommer till djur. Hjalmar har nog aldrig i hela sitt liv använt klorna på vare sig oss eller någon annan utan han morrar lite till missnöje och sedan går han undan.

Trots att Hjalmar är kastrerad sedan 6 månaders ålder så är han väldigt rang-hög. Något som ställde till med lite problem när vi flyttade till huset. Här bor det nämligen 8 katter på 4 hus (och bara hankatter) och rangordningen var väldigt utpräglad innan vi flyttade in. Det blev några slagsmål och mindre skador innan de satt sin ordning och så länge ingen katt går över revirgränserna så är det lugnt och stillsamt. Billy är ju turligt nog väldigt rang-låg och lägger sig bara ner på rygg när det kommer en grannkatt så Hjalmar får ha sitt herravälde i fred här hemma på gården.

Hjalmar är den katt som påverkas mest av mitt mående. När jag är sjuk eller låg så viker han sällan från min sida. Då ska han hålla koll och vara nära. Han visar sällan kärlek eller omtanke till de han håller av, men i en ”krissituation” kan du alltid lita på att han är där. När vår Max blev påkörd och skadad så satt Hjalmar bredvid honom på gräsmattan och vaktade honom mot de andra katterna som försökte komma nära, men väl inomhus sket han fullständigt i Max. Ett ganska talande exempel för hur han är.

2012-02-08-1

20120508-131322.jpg

20120331-161627.jpg

20120325-090838.jpg

090531-Hjalle

Hjalle1

2011-05-15

2011-03-31-8

2011-01-07-4

2011-03-30-14

Kommentera

29 Jan 29 januari 2009

090129-branden

Idag är det exakt 7 år sedan vi förlorade vårt första gemensamma hem i en totalbrand. Det var en kall torsdagkväll strax efter 18, Modo hade hemmamatch och jag och M var på väg ut för att äta middag på O’learys eftersom att jag skulle åka ner till Sundsvall för att jobba 7 dagar i rad dagen därpå. Vi hade haft tvättdag och överallt i vår lägenhet hängde det kläder på tork.

Jag hade börjat klä på mig ytterkläderna och M satt vid sin dator och höll på föra över pengar till vårt matkonto. Precis innan jag ska ta på mig skorna hör jag sirener på avstånd som närmar sig i ett rask tempo. Nyfikenheten tar mig till vardagsrummet och precis när jag hänger mig över soffan för att titta ut kommer den första brandbilen körandes upp för San Francisco-backarna och svänger upp på vår gata. Kollar gatan upp för att se var de är påväg, men till min förvåning stannar de precis utanför vårt hus. ”M nu stannar de utanför vårt hus”, ”Nu springer de in genom vår port”.

Ungefär precis där så bankar det på vår dörr. Det är grannen längst upp. Han halvt skrattar fram att det brinner i hans lägenhet, ”det brinner som faaan, ni måste gå ut”. Tar på mig skor och går ut och kollar, ser bara en liten rökpelare från taket och går in igen för att packa min handväska. Vi ska ju faktiskt ut och äta. Då bankar det igen på vår dörr och den här gången är det räddningstjänsten. ”Ni måste ut, NU”. Först där började jag väl inse allvaret. Vi slängde på oss våra ytterkläder och mötte upp våra grannar på andra sidan gatan. Polisen kom, media kom, halva stan kom. Det var människor överallt och efter 15 minuter så brann det på 3 av 4 våningar. 

Den 29 januari 2009 är en dag jag aldrig kommer att glömma, jag minns hela den kvällen i detaljnivå. Det är dagen som vände på det mesta och ställde hela vår tillvaro på ända. Den dagen resulterade i en tre år lång sjukdomsperiod där jag dagligen tampades med psykisk ohälsa och sviterna från att ha varit för ambitiös och inte lyssnat på min egen kropp när ett trauma som detta inträffade. Den dagen resulterade i utbrändhet, depression, panikångest, agorafobi och en ytterst stor rädsla för att vara själv och att vara ifrån M.

Idag står vi här, 7 år senare. Vi har kämpat oss tillbaka, slutfört utbildningar och fått bra jobb. Vi har köpt hus och skaffat hund. Vi har sagt ja till varandra inför släkt och vänner på dagen 6 år efter att vi bytte ringar med varandra och nu väntar vi vårt första barn. Den 29 januari 2009 var det jag, M och Hjalmar som utgjorde den här familjen, idag är även Billy och Shiro en del av den och snart kommer det ytterligare en skrutt och förgyller vår vardag. Livet leker och jag är precis där jag vill vara i livet. Vi vände det här skeppet och vi gjorde det jäkligt bra, vi står enade och starka precis som vi gjort från dag ett. Jag är så stolt över oss och den resa vi gjort under dessa år.

En extra liten hyllning vill jag skänka mina vänner som har funnits där hela vägen. Ni som följt mig på denna resa och ni som alltid trott på mig. Jag är er evigt tacksamma för ert stöd och er pepp. Utan er och M hade jag aldrig varit där jag är idag. 

Och för er som kanske har glömt hur det var då kan läsa inläggen jag skrev samma kväll och dagarna därpå här, här, här och här.

Kommentera

28 Jan Att falla fritt

Jag har varit lite off ett par dagar. Det har sina skäl, men jag är inte riktigt redo att dela med mig om vad än. Ni kommer nog få veta inom sinom tid, men jag fick ett rejält uppvaknande häromdagen, mattan drogs undan under mina fötter och känslan av att falla fritt som i en dröm svepte in över mig. Jag fick ett inte så positivt besked och jag blev lite tagen på sängen.

För att lugna oroliga läsare/vänner så vill jag poängtera att bebis mår bra och att jag än en gång fått bevisat för mig vilken fantastisk man jag får dela mitt liv med. När jag ringde honom med gråten i halsen släppte han allt han hade och åkte direkt hem från jobbet. Faktum var att vi svängde in på gårdsplanen i exakt samma minut. Efter att ha landat lite i allt här hemma packade vi fikaväskan och gick ut i det fina vädret med Shiro.

Det blev en fin tur ner till sjön och Shiro fick springa av sig på isen medan vi satte oss vid grillplatsen och drack kaffe och njöt av solens strålar som försvann ner bakom berget. Min älskade lilla familj! Vilken tur jag har som fick just er!

IMG_9783

IMG_9796

Om ni klickar upp bilden så ser ni en tokglad Shiro mitt i ett av sina hattefnatt hopp, obeskrivlig glädje!

IMG_9826

IMG_9845

Kommentera

27 Jan Billy

IMG_4057

Busingen, Billy-bus, Fluffbollen, Lurven, Mysprinsen m.m, kärt barn har många namn.

Billy (vårt kära mellanbarn) är en Norsk skogkatt som blir 5 år den 15 april. Han är min allra första ”raskatt”, innan har jag bara haft bondkatter. Jag har faktiskt ingen aning om han är som en typisk skogskatt eller om han är alldeles unik, men en sak vet jag säkert; den dagen jag måste skiljas från Billy så kommer det att vara som att förlora en av mina kroppsdelar. Och jag överdriver nog inte ens lite. Än idag är han min lilla bebis och mattes mysprins. Jag har aldrig någonsin träffat en katt som är så tillgiven som han. Den som påstår att en katt är en katt och inget mer har aldrig träffat en Billy-katt (inte en Hjalmar-katt för den delen heller).

Billy är som sagt väldigt olik de katter jag haft tidigare. Om det beror på rasen eller hans personlighet vet jag inte, men när vi hämtade hem Billy så var han rädd för ganska mycket. Jag tror att det är lite typiskt för skogskatter att vara lite skygga. Han var frivillig innekatt i 1,5 år innan han vågade gå ut. När han började gå ut så gick han bara ut på nätterna. Sedan vi flyttat ut på landet så har han utvecklats enormt och numer är han ute 75 % av dygnet, även nu på vintern. Han är den enda katten i byn som är utomhus hela dagen när det är -25 grader.

För andra som bara hälsar på oss så upplevs nog Billy som en väldigt skygg katt, han visar sig sällan när vi har folk hemma och han är sjukligt rädd för barn. Är det barn i huset ser man honom inte alls. Då ligger han och trycker någonstans. Jag förstår ju själv att han inte låter som den bästa katten någonsin, men faktum är ju att det är precis det han är.

När det bara är vi i familjen hemma så är han den tryggaste katten någonsin istället. Han litar blint på både mig och M inom husets fyra väggar. Han har noll flyktinstinkt när han sover så länge han är nära oss. Han sover som en stock och vaknar inte om man flyttar på honom eller ”knölar ihop” honom. Han är den mest morgontrötta i familjen och han sover alltid i sängen. Allt som oftast sover han raklång i min armhåla, med huvudet på min axel, kroppen tätt emot min och ena framtassen över mitt bröst. Ibland vaknar jag av att jag ligger på honom, men han verkar inte bry sig nämnvärt och än har jag inte lyckats skada honom på något sätt. Han älskar när jag borrar ner min näsa i hans nacke och andas ut, det är som att värmen från luften i mina lungor får honom att känna sig trygg, han blir nämligen som en säck potatis då. Bara sjunker ihop liksom.

Han pratar väldigt mycket med oss och ofta har vi långa konversationer bara han och jag här hemmavid då han alltid svarar en. Han älskar pälsvård och plockar man fram hans borste så fläker han ut sig på rygg med alla fyra tassar i vädret. Han får sällan tovor, men ibland klumpar pälsen ihop sig i ”armhålan” och då får man utan protest klippa bort pälsen. Han accepterar att bli både duschad och badad. Han ser inte ut att njuta direkt, men han står tålmodigt kvar tills man är klar. Vi försöker dock att inte bada honom så ofta, max en gång per år om det inte är akut.

Shiro älskar Billy och Billy är så tålmodig med sin ”lillebror”. När Shiro var yngre hände det att han bar Billy i nackskinnet, Billy protesterade lite halvlamt, men gjorde ingen större affär av det utan hängde tålmodigt kvar tills Shiro släppte ner honom igen. Ofta på morgonen så ligger de och myser på köksgolvet medan jag äter frukost. Billy tvättar ofta Shiro i öronen och i ansiktet, Shiro ligger ofta stilla och tar emot rengöringen och skulle han någon gång försöka busa istället för att ligga still så tar Billy tag i honom med alla fyra tassar runt hela huvudet och håller fast honom. Det ser så roligt ut!

Husse säger att Billy är lite överviktig, men matte påstår att det mest är päls. Sedan har Billy ganska korta ben till sin relativt stora kropp vilket gör att det ser ut som att hela bukpartiet i princip släpar i backen nu på vintern när han är som mest pälsig. Vi håller dock koll på Billys vikt noga då vi inte vill att han ska blir för tung och få problem med sina leder eller liknande. Men han är en stor katt och väger runt 6 kg oavsett.

Man har ju hört talas om hundar som är ”enmanshundar” och jag skulle nog vilja påstå att Billy är en ”enfamiljskatt”. Han är 150% trygg i vår närvaro, men han har lite problem med människor han inte känner till 100%. Det är på ett sätt synd för det är få som får se Billys riktiga personlighet, men för mig är det viktigast att han är trygg med oss och att han inte lider av det. Även om Billy är livrädd för barn så är jag inte det minsta orolig för att han kommer ha svårt för vår kommande bebis. Jag var orolig innan vi skaffade Shiro, men det gick så fruktansvärt bra (innan Shiro var han livrädd för hundar också) och idag är de bästa kompisar. Billy är den enda katten som kan gå över gräsmattan utan Shiro jagar honom. Billy litar på mig och M och oavsett vad vi kommer hem med för ny familjemedlem så vet jag att han kommer att acceptera och älska den utan problem och det känns skönt!

Billy när han var ute tidigare idag

2011-07-17-6

2011-10-10-3

2011-07-17-2

2011-08-07-22

IMG_6599

5

6

2013-05-03

IMG_8853

IMG_8862

IMG_8900

IMG_8964

IMG_9261

Kommentera

22 Jan Mina djur

IMG_0008

Mina djur har alltid varit en stor del av mig och den jag är. Jag har älskat alla typer av djur sedan jag var riktigt liten. Jag har drömt om att jobba som veterinär, hästskötare, djurparksskötare och mycket mer när jag var mindre. Jag har haft den fantastiska turen att få ha katter, fiskar, hundar, hästar, marsvin, kaniner, råttor, grisar, ankor och höns runt omkring mig när jag växte upp. Mina föräldrar (både biologiska och bonus) gillar också djur och när jag var riktigt liten hade vi även mjölkkor.

Jag är uppvuxen på landet och djur har alltid varit en stor del av mitt liv. Idag är jag själv vuxen, jag bor återigen på landet och vi har i dagsläget tre fantastiska husdjur. Om jag fick bestämma allt här hemma hade vi förmodligen haft en hel farm med djur även nu, men ibland kanske det är bra att M har lite att säga till om här hemma också för det hade säkert lätt gått överstyr.

Jag har en väldigt nära relation med alla våra tre husdjur och jag måste erkänna att jag oroar mig en del för hur de relationerna kommer att utvecklas den dagen vi blir föräldrar. Hur kommer de att påverkas av den nya familjesituationen och kommer jag kunna ge dem allt de behöver och förtjänar även när jag har barn att ta hand om? Shiro, Billy och Hjalmar betyder allt för mig och utan dem hade vår familj inte varit vad den är. Jag behöver dem i mitt liv för att må bra och det sista jag vill är att dem ska hamna i skymundan.

För att hylla mina fina djur lite så kommer jag tillägna varsitt inlägg till dem här på bloggen under de kommande veckorna (sprider ut det lite så att ni som inte är så förtjusta i djur inte blir uttröttade). Och ni som är djurälskare som jag och också blivit föräldrar får gärna peppa mig lite så att jag ser att det säkert kommer att gå utmärkt att vara både mamma och matte. 

IMG_6814

IMG_8217

Kommentera

10 Nov En kvarts panik

Huga. Gårdagen fortsatte inte i något jättepositivt flow. På väg hem fick jag en känsla av att det måste ha hänt en olycka då jag inte mötte en bil på närmare 1,5 mil (vilket aldrig någonsin hänt tidigare). Min känsla bekräftades av M’s mamma som ringde och frågade om jag var ok. Det var nämligen en olycka bara strax innan vår infart. M hade hon däremot inte fått tag i.

Därefter följde 15 minuter av oro. För när jag svängde in på vår gård så stod inte M’s bil där. Han gick fortfarande inte att nå och när jag åkte mot platsen för olyckan gick det bara att se 2 bilar (första uppgifterna som kom var att det var 3 bilar inblandade). Pulsen steg och jag stannade på en rastplats och pratade med en av räddningskillarna som jobbade, han lugnade mig genom att meddela att en bil av vår typ INTE varit inblandad i olyckan.

Ytterligare 5 minuter gick innan M slutligen ringde upp mig och även om jag redan då visste att han inte var skadad på något sätt så släppte all nervositet och jag grät en skvätt av tacksamhet för att han var välbehållen. Stackaren hade blivit fast i ett möte precis när han skulle gå från jobbet, hade mobilen på ljudlös och när han väl kom därifrån 45 min senare så hade han oräkneliga missade samtal från både mig och sin mor. Inte lätt för honom att veta att det skett en olycka precis när han borde ha varit på väg hem!

Slutet gott allting gott! Jag är i alla fall lite extra tacksam för min fina man idag. Även om han aldrig var i någon fara. Men händelser som denna ger en tankeställare och får en att hålla lite extra hårt i de man älskar!

Bild 3

Kommentera

29 Okt Ett smakprov

6605faad3e2c81295c2124613b6379197d86afad26ea65e7f4c548e76ba796cd

I går fick vi våra efterlängtade bröllopsbilder. Vår fotograf är alldeles förträfflig och en av de bästa i sitt slag, han har nämligen förmågan att osynlig som en vessla snirkla sig in och obemärkt smälla av massor av bilder som ingen hinner reflektera över. Resultatet sedan är ju bara fantastiskt!

Bröllop gör han vanligtvis inte, om han inte känner för det. Och tur är det väl för oss att han hade feeling och ville föreviga vår dag! Över 200 bilder levererade han igår och jag skulle kunna sitta och titta på dem en evighet. Hela dagen spelas upp igen och jag är så tacksam för allt fina människor vi har runt omkring oss!

Tack Jonas Forsberg för de fantastiska bilderna!

147b6469f2611e75d3ae3b539af6ef6e6077cfb99ce0532e71a7d95340a08afd

Bild 4

Kommentera

16 Okt Pappa x2

Min pappa han dyker upp lite överallt han. Lite som gubben i lådan. I går när jag kom hem från jobbet så stod han uppe på nocken av vårt förrådstak och monterade fast nockplåten (som vi hittills saknat sedan vi bytte taket där). Och idag när jag kom på jobbet så står han på en skylift utanför fönstret. Haha. Skrattade gott då jag lagt upp en bild på Instagram (sofie.holmgren) igår när pappa var på taket, så fick lov att lägga upp ännu en bild idag.

Gubben i lådan eller inte så är han i alla fall världens bästa pappa! Och jag är så glad som har honom i mitt liv!

Kommentera

15 Okt Bio

Ikväll ska jag och M gå på bio. Själva. Jag vet inte när det hände senast. Har det hänt? Jo, det har det har det säkert, i våra ungdomsår eller nåt. Nu lät det som att vi är runt 90 bast, men riktigt så illa är det inte.

Vad ska vi då se? Jo självklart Martian med Matt Damon. M har velat gå och se den någon vecka nu och nu när vi båda är på benen igen så passar vi på. Själv ser jag mest fram emot godis från Hemmakväll och en mysig dejt med min man, men jag är helt övertygad om att filmen kommer att vara sevärd.

Kommentera

13 Sep Hallstaberget

Gud vilken bra bröllopspresent detta var! Just nu sitter jag i sängen på hotellrummet och har precis lagt senaste Millenium-boken åt sidan och ska alldeles strax bege oss ner till SPA-avdelningen igen.

Vi kom hit vid 15-tiden igår, checkade in i vår svit, drack ett glas bubbel som stod framdukat tillsammans med en fruktbricka och fyllde sedan upp jacuzzin och tog oss ett bad. Efter att vi bubblat klart här på rummet tog vi på oss badrockarna och gick ner till SPA-avdelningen och fördrev några timmar i diverse bastus ackompanjerat med något kallt att dricka.

Därefter gick vi tillbaka till vår svit, gjorde oss i ordning för kvällen och gick upp till restaurangen där vi avnjöt en trerätters bestående av löjromstoast, hängmörad biff och en ostbricka för min del och en chokladterrin för M’s del. Vi satt länge och pratade om allt mellan himmel och jord och när restaurangen började bli tom på folk gick vi ner till vår svit igen och kollade på serier.

Nu på morgonen har vi fått sova ut och sedan blev vi serverade frukost på rummet. Som jag nämnde tidigare så ska vi nu bege oss ner till SPA-avdelningen igen innan vi checkar ut från hotellet vid 15-tiden. Då blir det att hämta upp Shiro och sedan åka till svärisarna och käka middag. Tänk vilken härlig helg vi fick!

Kommentera

04 Sep Avsked

2010-04-26-Vilmer

I dag säger vi hej då till Vilmer. Efter en lång tid av ohälsa har vi tagit det jobbiga beslutet att låta honom somna in. Det känns fruktansvärt att säga hej då till en familjemedlem, en individ som varit en del av vår familj i över 6 år.

Vilmer är en fantastisk katt på alla sätt och vis. Det finns ingen mysigare och mer kelig katt än honom. Han skulle lätt kunna bli ompysslad dygnet runt. Tyvärr har han ingen ro att lägga sig ner när man myser med honom utan måste trampa runt, men det är charmigt det med. Vi har hoppats och försökt så länge nu för att han ska må bättre, men istället har han bara blivit sämre. Tillslut kan man inte fortsätta att vara egoistisk och låta det fortgå bara för att det är jobbigt att säga farväl.

Hela den här veckan har varit en fruktansvärd ”nedräkning” mot idag och känslorna har legat utanpå kroppen. Samtidigt som man bara vill att dagen ska vara över så vill man att den aldrig ska ta slut. Ja, det är ingen lätt dag, men konstigt vore väl annars.

Jag är ledig i dag och tar vara på varje stund tillsammans med fina V. Resten av helgen är helt oplanerad och jag tänker spendera den med min lilla familj. 

2012-05-08-22

(Aug.) Jag fyllde år och firade det med att ha en tjejfest här hemma

Här får jag plats!

Vink vink

2011-06-03-3

2011-06-03-17

2011-02-03-3

2011-01-07-4

IMG_4539

2011-06-23-Vilmer-3

2011-02-03-3

IMG_6227

2011-01-12-Vilmer-51

IMG_6395

IMG_6389

2011-01-07-4

Kommentera

28 Aug Att bevara gnistan

Det finns ett fenomen när det kommer till relationer som jag bara inte kan få någon rätsida på. Något som stör mig och som får mig att vilja bli någon slags ”love-guru” och sprida kärlek över jordklotet så att alla får må bra och vara lyckliga. 

Under hela mitt och M’s förhållande (vi är ändå inne på 8:e året nu) så har vi hört ALLA ”skräckhistorier” och framtida scenarion som alla kommer att resultera i att vi slutar älska och går ifrån varandra. Jag förstår verkligen inte varför så många människor ska vara som olyckskorpar och bara se en mörk framtid i en relation.

Jag försöker förstå och på något sätt tycker jag synd om dessa människor för de kan aldrig ha fått uppleva den relation som jag har till min man. Den kärlek jag upplevt och upplever än idag måste de ha missat eller inte hittat än.

Jag vill absolut inte låta präktig och säga att vi har det bättre än andra. För vi har också toppar och dalar. Det är inte alltid guld och gröna skogar, men jag kan helt ärligt säga att 98% av tiden som vi är tillsammans så har vi det bra, för att inte säga, riktigt bra!

Och hela vårt förhållande så har vi fått höra ”vänta bara tills den där nykärheten lägger sig”, ” vänta bara tills 3-årskrisen kommer”, ”vänta bara tills ni köper hus och ska renovera”, ”vänta bara tills ni gift er och hamnar i slentrian” och ”vänta bara tills ni fått barn”. ”Vänta bara” och ”vänta bara”! Jag är så urbota less på det uttrycket och den framställningen av ett förhållande. Varför kan man inte bara få leva här och nu och vara lycklig över det man har? Är det så jävla illa att vara nöjd över sin tillvaro och sin relation?

Uppenbarligen så har vi någonting som andra stör sig på, något som de kanske saknar och önskar att de hade själva. Kanske är det bara ren avundsjuka. Jag vill i alla fall hoppas det för jag vill inte tro att mänskligheten är så missunnsam och olycksbådande.

Vad är det då som vi har som många andra saknar? Jag tror faktiskt inte att det är så svårt. Det är liksom ingen magisk formel som gör att vi har det bra. Det är inte heller tur och det är inte heller en slump. Vi har det bra på grund av att vi har en sund relation. En relation där vi:

  • Respekterar och stöttar varandra. Istället för att känna avundsjuka och missunnsamhet mot den andre när den ska iväg och göra något roligt på egen hand så är vi glad för varandras skull. Vi ser det t ex som en självklarhet att skjutsa och hämta varandra om den andra varit ut med vänner.
  • Vi ger varandra utrymme. Utrymme att ha egentid, väntid, jobbtid eller vad man nu kan tänkas behöva för tid. 
  • Vi delar lika på bördorna hemmavid. Det är ingen av oss som älskar hushållssysslor och vi är båda lika trötta när vi kommer hem efter en lång dag på jobbet. Istället för att bråka om vem som ska göra vad så tar vi istället egna initiativ till att underlätta och se till att vi båda kan ta det lugnt och slappna av med gott samvete på kvällen. Ställer jag mig och lagar mat så tar M ut Shiro på en promenad. Slänger jag in en tvätt så går M ut med soporna osv. Inget tjafs, inget bråk. Vi bara gör. Ge och ta. 
  • Vi pussas varje dag och går ALDRIG och lägger oss osams. Är det något som gnager reder vi ut det innan vi lägger oss för annars är bara nästa dag förstörd med. Och vi ger varandra närhet även om tiden är knapp eller orken har sinat. Att hålla om varandra en stund innan man somnar orkar alla och närhet är den viktigaste ingrediensen för ett lyckligt förhållande. Det är till och med bevisat!
  • Vi anstränger oss för varandra för att vi tycker om att se den andra lycklig. Jag kanske inte älskar allt M drar igång och jag kanske hellre hade stannat hemma i soffan den där kvällen som hans gammelmormors faster (?) fyllde 78 år, men jag vet att det är viktigt för honom och jag följer med utan protest eller sura miner. Precis på samma sätt som att han, utan protester, följer med mig ut på en långpromenad en kall vintereftermiddag fast han egentligen inte kan tänka sig något tråkigare än att gå långsamt efter en trist väg.

Allt handlar om att ge och ta, visa respekt och uppskattning. Att aldrig ta varandra för givet och alltid förankra sina beslut hos den andre oavsett om man vet att det inte är någon fara. Men för att visa för varandra att man respekterar den andre och månar om dennes åsikter. Vi ger varandra goda råd, men vi ber också om goda råd. För ingen av oss är perfekt, men tillsammans är vi oslagbara!
 

Kommentera