27 Sep Ockupera mera

Kommer ni ihåg att jag var upp till Sollefteå med några vänner och ockuperade BB i maj? Nu är det dags igen. Just nu sitter jag nämligen på ockupationen i Sollefteå och ska faktiskt sova här inatt.

När en själv fått barn och dessutom haft en förlossning som inte hade gått väl om vi inte haft nära till BB så känner en verkligen med de som bor här och som förlorat sin trygghet. Jag lider verkligen med dem som måste sitta och åka över 20 mil på icke tillförlitliga vägar, delvis utan mobiltäckning. De som måste sätta sin tro till att förlossningen kommer att förlöpa normalt och att om den inte skulle göra det, att ambulansen hinner möta upp dem.

Med den förlossning jag har i bagaget så hade jag aldrig vågat skaffa ett till barn om vi hade haft lika långt till BB som de i Sollefteå har. Det är liksom inte ens självklart att jag vågar skaffa ett barn till trots närheten till BB. Därför passar jag på att dra mitt strå till stacken när jag ändå ska till Sollefteå i andra ärenden.

Kommentera

04 Sep Att amma

IMG_2086

Jag älskar dig till månen och tillbaka min skatt! <3

Sedan en vecka tillbaka så ammar jag inte Harry alls. OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT! Missförstå mig rätt. Jag tycker det är en jättebra och praktisk grej att vi kvinnor är utrustade med matstationer till våra bebisar, men sanningen att säga så har jag inte alls gillat att vara en matfabrik. Jag har aldrig upplevt det mysigt att amma. Praktiskt ja, lättsamt ja, men inte mysigt eller njutningsfullt.

Amningen har fyllt en funktion, att göra mitt barn mätt och ganska snart så upptäckte vi att han inte blev riktigt nöjd på det käk jag haft att erbjuda. Vi började därför stödja upp med ersättning något enstaka mål här och där och fick genast en bebis som var mer tillfreds med livet. Sedan har jag/vi successivt ökat på mängden ersättning, men ändå fortsatt amma i samma utsträckning. Tills att jag helt enkelt fick nog av att hålla på att ävlas med både och. Och jag är så lättad över mitt eget beslut om att sluta helt med amningen.

Hur det än är så ligger samvetet där och gnager. Att jag borde försökt mer, att jag borde fortsatt kämpa, men när hela ens liv styrs av att man har en bebis som måste äta med 45 min-1 h mellanrum då är det inte kul någonstans. Att amma det sista man gör innan man åker iväg till stan, amma i bilen det första man gör när man kommer fram, stressa runt och uträtta ärenden bara för att hinna tillbaka till bilen och kunna amma igen innan man ska åka hemåt och slutligen amma igen så snart man kommit innanför dörren här hemma är inte praktiskt eller roligt för någon av oss.

Nu har jag en bebis som äter var tredje till var fjärde timme och det är sådan skillnad. Både rent praktiskt, men också i hans humör. Han är en glad och tillfreds bebis nästan jämt och jag behöver aldrig gå och oroa mig för att han inte får i sig tillräckligt med mat. Men ändå höjs det på ögonbrynen och vissa blir förvånade över att jag inte längre ammar. Jag känner ofta att jag måste försvara varför jag slutat när jag egentligen inte tycker att det spelar någon roll. Jag mår bättre och då mår också min bebis bättre. Många som undrat tror att man ”tappar kontakten” med sin bebis när man inte längre ammar. Att närheten och de mysiga stunderna försvinner, men det upplever jag inte alls. H sover på mitt bröst precis som förut och han älskar att vara nära som alla bebisar gör.

Jag beundrar verkligen de mammor som tycker att amning är mysigt, de som fortsätter att amma sina barn läänge. Men jag är inte en av dom, jag får näst intill panikkänslor av att tänka på amningen nu. Stundvis var det så ångestfyllt och jag satt bokstavligt talat och grät samtidigt som jag ammade och det är faktiskt inte okej. Alla har rätt att göra som de vill/måste med utfodringen av sina bebisar utan att bli skuldbelagda. Det är så jäkla lätt att klandra sig själv när det inte funkar och jag tycker att vi mammor ska bli bättre på att prata om amningens baksidor, för även om fördelarna många gånger väger över så finns det också nackdelar som gör att många av oss mår psykiskt dåligt och härdar ut längre än vi borde.

Personligen har jag bara ammat mitt barn i knappt 3 månader, men jag kan säga redan nu att det var 2 månader för länge. 

 

Kommentera

29 Jun Förlossningsberättelse

IMG_0972

Här kommer då den långa versionen av Harrys förlossning. Jag ber på förhand om ursäkt över information som kan upplevas som känslig så är du päckelmagad/snart ska föda själv kan du sluta läsa nu. Denna historia skriver jag mest för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och analysera och se förloppet igen med ett annat perspektiv. Jag tror också att det är viktigt att jag får ner det på pränt inför framtida barn/förlossning då detta nog är något jag kommer att behöva bearbeta innan jag kan vara redo att ens fundera på ett syskon till Harry.

Allt började redan på måndagen (30/5) egentligen. Vi hade tid hos BM för en sista koll då BF var dagen innan (söndag den 29/5). Jag hade noll känningar av någon förlossning, inga sammandragningar/förvärkar eller what so ever. BM erbjöd sig att se efter hur det stod till därnere och kunde snabbt konstatera att trots mina uteblivna förvärkar så var jag öppen 3-4 cm och tappen var utplånad till 50%. Bad henne då göra en hinnsvepning vilket hon gjorde och bara någon timme efter vi varit där började jag få regelbundna värkar. Värkarna kom med ca 3-4 min mellanrum men var fullt hanterbara, de ökade dock inte i styrka eller intensitet utan höll sig jämna under hela dagen. Framåt kvällen pratande vi med förlossningen som tyckte att vi skulle komma in för en koll, men väl där så avtog allt i princip och vi valde att åka hem och invänta att det skulle dra igång igen.

Halva tisdagen gick och jag hade knappt några känningar alls. Vi renoverade på här hemma och efter lunch så drog värkarna igång igen. Denna gång mycket kraftigare, men inte lika ofta. Nu hade jag en värk på 15 minuter och det varken ökade i styrka eller intensitet nu heller utan fortsatte i samma anda hela dagen och natten. Vaknade flera gånger under natten av onda värkar, men de kom fortfarande inte tätare.

Strax innan 6 på onsdagsmorgon så vaknade jag av en kraftig värk och kände som ett ”knäpp” inombords. Förstod ganska snabbt att det nog var vattnet som gick så reste mig ur sängen fort som attan och vips så stod jag i en pöl av fostervatten. Ingen tvekan om saken, nu var förlossningen igång på allvar. Ganska direkt märkte jag hur värkarna tilltog, de kom både starkare och mer ofta. Väldigt ofta. Vi ringde in till förlossningen ganska omgående och de rådde oss att äta frukost och ta en dusch innan vi kom in, men bara 20 minuter senare (mitt i den tilltänkta frukosten) så hade jag endast 1,5 min mellan värkarna och de var så kraftiga att jag inte kunde sitta ner utan fick stå och hålla mig i bordsskivan för att ”orka med” dom. Vi bestämde oss då för att åka in direkt.

Vi skrevs in på förlossningen kl 7.15. Då vattnet hade gått ville de inte undersöka hur öppen jag var, men de såg på mig att värkarna var rejäla och kom väldigt ofta så fick börja med lustgasen relativt omgående. De satte också en CTG-kurva på mig och bebis såg ut att må finfint därinne. Fina hjärtljud runt 140 slag/minuten. Runt 8.30 hade jag redan ”maxdos” på lustgasen och kände själv att jag behövde mer smärtlindring, blev erbjuden EDA och tackade ja till det. I samband med att den skulle sättas så plockades CTG’n bort från mig och jag fick gå på toaletten medan de förberedde EDAn. De började sedan med att kolla hur öppen jag var (7-8 cm) och sätta en elektrod på bebis huvud för att kunna mäta hjärtljuden. Vid det här laget hade jag varit bortkopplad från CTGn i drygt 10 minuter och när elektroden kom på plats så har bebis hjärtljud gått ner till 70 slag/minut (vad jag förstått i efterhand så räknas spädbarn som hjärtstopp vid en puls på 60 slag/minut).

Från och med nu är mina minnen ganska diffusa och jag var ganska påverkad av både smärta och lustgas, men helt plötsligt är det ca 10 pers i rummet. De vänder mig på sidan i ett försök att få upp hjärtljuden, när det inte hjälper nämnvärt får jag bricanyl för att stanna av värkarbetet så att bebis kan få andrum och mer syre. Detta hjälper lite, men långt ifrån tillfredsställande. Överläkaren tillkallas och beslut om katastrofsnitt tas då de saknar historik på hur hjärtljuden sett ut under tiden jag varit bortkopplad från CTGn.

Om det gick fort innan, så är det ingenting emot vad det gör nu. Jag blir överflyttad till en annan säng och sedan bär det av. Själv förstår jag knappt vad som händer, det enda jag hör är M som hänger med bakom och säger att han är där (guld värt för jag såg honom inte). Vid det här laget så gråter jag hejdlöst av rädsla och det enda jag kan tänka är att nu dör mitt barn. En sköterska springer före och öppnar dörrar och trycker dit hissen medan BM och några andra sköterskor springer genom korridorerna med sängen jag ligger i. Inne i hissen hinner BM säga några lugnande ord till mig, men jag fortsätter att gråta hejdlöst.

Väl nere på operation så avbryter de ett planerat kejsarsnitt och samtidigt som narkosläkaren försöker få mig att lugna ner mig och andas i masken så ser jag hur de tvättar rent min mage och förbereder för snitt. Sedan blir allt svart. Nästa gång jag öppnar ögonen är när jag rullas in på uppvaket. De som rullar dit mig säger inte mycket mer än ”det blev en pojke”. Sedan lämnas jag själv och orden snurrar i mitt huvud. ”En pojke, en pojke” är allt jag kan tänka. Betyder det att han lever? Att mitt barn är friskt? Och var är han och M i så fall?

Under tiden jag var sövd så får M vänta utanför operationssalen. Han får byta om till gröna operationskläder och tillsammans med en barnläkare och sköterska inväntar de att snittet görs, maskiner med andningshjälp och liknande är påslagna och redo. Prick 10 minuter efter att läkaren tryckte på ”katastrofknappen” (som den så vackert kallas) plockar de ut Harry ur min mage. Han skriker redan när de lägger snittet och väl ute är det en frisk och fin pojke som andas själv från första stund. Barnläkaren meddelar sköterskan att hon kan stänga av maskinerna och fyra minuter efter att Harry gjort entré i den stora vida världen så ligger han i Ms famn. I efterhand har man inte hittat någon förklaring till varför hans hjärtljud gick ner, han låg helt perfekt i magen och hade ingen navelsträng eller liknande runt halsen. BM uppskattade att om förlossningen fått fortgå så hade han varit ute den vanliga vägen max 1,5 h senare. 

Klockan är nu 10 och jag har svårt att förstå vad som precis har hänt, allt känns som en avlägsen dröm och det enda jag vet helt säkert är att jag har väldigt ont i min mage. Jag säger till en sköterska att jag har ont och får smärtstillande, men smärtan bara tilltar. Jag säger till igen, får mer smärtstillande, men det gör bara mer ont i min mage. Efter en tredje dos smärtstillande vill de inte ge mig mer och nu gråter jag av smärtan. Min BM rings dit för rådgivning och väl där tar hon beslutet att jag ska få följa med upp på BB istället för att ligga där nere själv. M och mitt barn väntar ju däruppe + att läkarna som var med vid förlossningen är där och kan ta beslut om mer smärtlindring.

Väl uppe på avdelningen rullas jag in på vårt rum. Och där i en fåtölj i hörnet sitter M med vårt barn i famnen. Så snart min säng står parkerad så lägger M Harry på mitt bröst och det är den finaste pojke jag någonsin skådat. Jag har fortfarande svårt att ta in att det är mitt barn, att mitt barn lever och att det mår bra. Han är så lugn och fin, han säger nästan ingenting utan söker bara efter bröstet och börjar suga direkt. En annan BM kommer in för att undersöka min mage då jag har så ont (det var fullt på förlossningen den här dagen och vår BM som varit med under förlossningen hade fullt upp med en annan förlossning). Hon börjar klämma på min mage och jag kvider av smärta. Hon trycker hårdare och nu börjar det sippra ut blod ur mig.

Och nu går det fort igen. Inom loppet av en minut så är det återigen 10 pers i rummet inkl läkaren och överläkaren som närvarade vid snittet. Harry tas snabbt från mitt bröst och M sitter återigen med honom i famnen. Det konstateras att min livmoder ”slappat” och att den fylls med blod i raketfart. Enda sättet att stoppa blödningen är att tömma den på blod och få den att dra ihop sig. Nu hänger två personer över min mage och jag vet att jag skriker, det låter dock mer som något slags avgrundsvrål och smärtan jag upplevde nu är ingenting i närheten av något jag känt tidigare. Jag är vid det här laget helt övertygad om att de krossar varje inre organ i min kropp och att jag kommer att dö. Det gör så satans ont och det enda jag kan tänka är att nu orkar jag inte mer!

Jag vet faktiskt inte hur lång tid det tar innan de slutar ”plåga” mig, jag vet ju att de inte gjorde det för att vara elak, men just där och då ville jag bara be alla dra åt fanders. Att sluta framkalla denna outhärdliga smärta och bara låta mig vara ifred med min man och mitt barn. Jag vet ju dock att det var nödvändigt och att om de inte plågat mig så kunde det ha slutat riktigt illa. Jag har vid det här laget tappat över 1,3 liter blod och kommer senare få fylla på med ett par påsar blod (tack alla blodgivare!) för att bli människa igen.

Efter all dramatik ordnar de i alla fall så att vi får byta rum och flytta in i ett undersökningsrum. BB är fullt den här dagen och egentligen finns det ingen plats för M att få stanna, men tack vare den fina personalen så får han vara kvar med mig och Harry i två nätter. Det var verkligen guld värt då jag var helt sängliggande de närmsta dygnen. Först på fredagen lyckades jag komma på fötter och det på mycket svajiga ben. Det var en underbar känsla att äntligen kunna vara med under Harrys blöjbyten samt att ta den första duschen på flera dygn.

Vi har blivit mycket väl omhändertagna i efterhand och jag är väldigt imponerad av vår sjukvård. Under våra dagar på sjukhuset hade vi uppföljningssamtal med alla inblandade. 4 gånger fick vi sitta ner och gå igenom förloppet tillsammans med överläkare, läkare, barnläkare och barnmorska. Vi hade även ett mer ingående utskrivningssamtal innan vi åkte hem och har blivit erbjuden samtalshjälp i efterhand. Utöver samtalshjälpen så har jag varit in på sjukhuset på koll en gång i veckan i efterhand samt att vi ska dit igen i början av juli för att gå igenom förlossningen igen tillsammans med läkaren.

Det blev några extra dagar på sjukhuset och på lördagen fick vi äntligen komma hem och kunde börja njuta av att vara en familj. En overklig känsla att få lämna sjukhuset, men allt har verkligen fungerat över förväntan och det har fallit sig väldigt naturligt att bli förälder. Harry är en naturlig del av vår familj och jag kan faktiskt inte förstå att han bara funnits i 4 veckor. Känns som att han alltid varit här på något konstigt sätt!

Kommentera

05 Jun Harry Holmgren

IMG_0972

Låt mig presentera Harry Holmgren! Världens vackraste pojke (inte alls partisk)! Han föddes på onsdag den 1 juni kl. 09.03, är 50 cm lång och vägde vid födseln 3590 gram.

Den långa förlossningsberättelsen får jag ta en annan dag, men allt blev inte riktigt som planerat och därför föddes han med katastrofsnitt och jag råkade ut för en del komplikationer. Vi har därför varit kvar på sjukhuset lite längre än planerat, men igår fick vi äntligen komma hem. Harry är och har hela tiden varit en frisk pojke med god aptit på livet, han har passerat alla besiktningar utan anmärkning och är ett praktexemplar när det kommer till att äta och sova.

Just nu ligger fokus på återhämtning för min egen del och på att fortsätta vara världens finaste son för Harrys del. I allihopa har pappa M varit en klippa som stått stadigt när allt har stormat. Vet helt ärligt inte hur jag hade klarat mig utan den mannen, tänk vilken lycka att han är far till mitt barn! Han tar hand om mig, barn, hund och hem och har inte gjort någon grej av det alls. Han är allas vår hjälte och utan honom vill jag aldrig vara!

Kommentera

31 Maj Noll energi

De senaste dagarna har verkligen min energi lyst med sin frånvaro. Jag orkar ingenting. Ligga och stirra i taket är den enda aktiviteten som tycks tilltala mig just nu. Jag orkar inte med hushållssysslorna, renoveringen, hunden, pyssel, människor (M undantaget som tur är), serier/filmer eller något annat som kräver någon slags koncentration. Jag är slut som artist, men tänker nog låta mig själv vara det ett tag. Man kan inte vara på topp jämt. Bebis lyser med sin frånvaro med, men det kanske är lika bra när jag mår så här!

Kommentera

29 Maj Sömnlös

Vet inte hur många nätter jag legat sömnlös den här graviditeten. Jag förstår att det är kroppens sätt att förbereda sig på vad som komma skall, men det är ändå lite frustrerande att gå och lägga sig sent och vara så sjukt trött bara för att några timmar senare vakna och vara superpigg. Jag vet ju rent logiskt att jag omöjligt fått tillräckligt många timmars sömn för att hålla mig alert en hel dag när jag somnat runt tolvslaget och vaknar vid halv fyra. 

Vår lördag var lugn fast ändå inte. Började dagen med lite picknick tillsammans med goda vänner (sista sociala grejen på ett tag) och påhejande av löptränande innan det bar av till stan för det sista inköpet till sovrummet (i renoveringsväg), biltvätt, överlämnande av lite IKEA-inköp och en sen lunch. Väl hemma igen påtade M på i sovrummet medan jag tog en powernap. Sedan försökte vi gemensamt lösa problematiken med vår ”lönndörr”, men det gick mindre bra och tillslut ringde vi pappa och blev turligt nog inbjudna på middag. 

Det var nog precis vad vi behövde, komma hemifrån, god mat och dessutom fick Shiro hänga på och premiäråka nya bilen. Hela familjen var mer än nöjda och väl hemma igen så fixade M dörren i ett litet nafs (nåja, några timmar fick han allt klura, men bra blev det). Jag själv tog mig i kragen och packade den där jäkla BB-väskan som alla ”tjatar” om och blir helt bestört när det konstateras att den fortfarande inte är packad, men nu är det gjort och det är fritt fram för bebis att komma närväl hen känner fört! Nästan iaf! För min del får det gärna dröja några dagar till för sovrummet är så nära att bli klart nu att jag helst av allt lägger sista handen på det innan krabaten där inne tittar ut, men samtidigt är det så ”lite” kvar nu att det inte skulle vara någon katastrof om det händer snart. Tiden lär utvisa helt enkelt! Det är ju trots allt dagen D idag!

Kommentera

27 Maj Att stänga in sig!

IMG_0331

Jag vet inte vad det beror på, men på sistone så har jag känt ett allt större behov av att vara för mig själv. Kanske  är det på grund av bebis som snart är här och att det då kommer att bli väldigt svårt att vara för mig själv. Jag är ju både en ensamvarg och ett socialt monster i vanliga fall. Jag behöver liksom både och. Jag behöver ensamma skogspromenader med mig själv lika mycket som jag behöver sociala sammanhang och umgänge med vänner.

Sedan jag gick hem från jobbet har det inte varit brist på den senare varan och det är jag på ett sätt väldigt tacksam för. Det har snarare blivit väldigt mycket av det sociala då alla vet att jag är hemma och förutsätter att man då har tid till att ses. Jättetrevligt och jättesmickrande att så många vill umgås med mig och jag vill absolut inte låta som att jag klagar. Men jag tror på något sätt att jag nått toppen på min sociala bägare nu. Behovet av ensamheten och återhämtningen har tagit över och jag vill helst av allt bara låsa dörren, stänga av telefonen och komma ut någon gång till hösten.

Så jag tror faktiskt att det är precis vad jag ska göra (dock inte ända till hösten, för det vet både du och jag att jag aldrig skulle klara), men för en tid. Det kanske bara behövs ett par dagar, eller en vecka, men oavsett vilket så tänker jag inte ta emot besök eller besöka någon förutom familjen den närmsta tiden och jag hoppas att min omgivning har överseende med det. Det kommer bli nog med besök när bebis är ute ändå så fram tills dess blir det fokus på familjetid!

Kommentera

26 Maj Sista BM-besöket

13052531_1265005473526941_1628227228_o

Igår var vi som sagt till barnmorskan. Det kan ha varit det sista besöket, men om jag ska lyssna på min kropp så tror jag även att vi kommer hinna med besöket som vi har inbokat på måndag (inga tecken alls på att bebis vill ut än). Skulle inte bebis ha kommit efter det så blir det specialistmödravården som tar över så oavsett så är besöket på måndag det sista med vår underbara barnmorska.

Vår bebis växer och beter sig precis som den ska i alla fall. Mina värden är bra och bortsett från att jag samlat väldigt mycket vätska de senaste 3 veckorna (gått upp 5 kg på 2 veckor) så mår jag bra. BM sa att det är svårt att tro att jag är så nära BF för vid det här laget brukar man vara trött, sliten och less medan jag inte känner av något av det.

Om jag ska summera den här graviditeten (för nu tror jag inte att det kommer hända så mycket mer nytt) så kan jag säga att den har varit omvälvande, spännande, påfrestande men ändå lättsam och allt som jag förväntat mig och lite därtill. Jag kanske ska säga att det har varit en berg och dal-bana precis som jag kanske förväntat mig, men samtidigt helt oväntad. Det är något unikt att vara gravid och kroppen och psyket agerar både logiskt och inte vilket gör en förvirrad, stundtals frustrerad men också väldigt fascinerad.

Jag har under de här nio månaderna hunnit med: trötthet jag inte trodde var möjlig, sömnlöshet, en sällan skådad viktuppgång (+23 kg i dagsläget), tappad matlust, enorm matlust, förstoppning, graviditetsdepression, ryggont från helvetet, absolut inget ryggont alls (vilket aldrig händer i vanliga fall), förvånande träningsresultat (positiva), hemorrojder, läckande bröst, svullna elefantfötter (och vader/händer) och en enormt mäktig lyckokänsla av något som rör på sig och lever inuti min kropp. Det har varit toppar och dalar, glädje och sorg. Det enda två saker som jag mer eller mindre förväntat mig, men som aldrig riktigt infunnit sig är det inledande illamåendet och de enorma humörsvängningarna. Visst har mitt humör kanske varit mer instabilt än vanligt, men jag har inte drabbats av ologiska gråtattacker eller plötsliga vredesutbrott (inte fler än vanligt iaf).

Jag har överlag känt mig ”mindre gravid” än jag innan hade förväntat mig. Det är lite som när man var yngre (runt 20) och tänkte att alla som var runt 30 var så jäkla gamla, men när man själv är där så är det ändå precis som vanligt. Jag har nog haft en föreställning om hur påfrestande det ska vara rent fysiskt att vara gravid som inte riktigt har uppfyllts. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hålla igång träningen så länge som jag gjorde (senaste 3 veckorna har jag inte tränat aktivt, men det har mest berott på tidsbrist i och med renoveringen) och jag trodde inte att jag skulle vara så här rörlig och kapabel till att göra saker när jag var fullgången i graviditeten. Jag har liksom sett framför mig att den sista månaden har man inget annat val än att ligga raklång i soffan och titta på tv. MEN jag är väldigt glad och tacksam för att mina föreställningar inte har infriats, att jag har fått känna mig ”som vanligt” in i det sista.

Jag glömmer fortfarande bort att jag är gravid ibland och kan förvånas över min stora mage när jag vaknar på morgonen. Men en sak är säker, jag kommer att sakna kulan när den väl är borta. Det är en otroligt mysig känsla av att känna sitt barns rörelser på insidan av sin kropp, att aldrig känna sig ensam och att alltid ha någon att prata med när du egentligen är själv.

Kommentera

20 Maj Oj vilken torsdag!

Vår torsdag blev verkligen över förväntan på alla punkter trots att vi fick stryka vår IKEA-tripp, men det var vi bara glada för i efterhand. När vi satt och åt lunch fick vi nämligen ett väldigt efterlängtat meddelande, vår nya bil hade kommit och var klar för avhämtning. Förstå lyckan när vi väntat sedan början av januari och dessutom inte förväntat oss att få den förrän början av juni.

Vi gjorde snabbt klart alla bestyr här på hemmaplan och rullade sedan in till stan för att hämta vår nya pärla. Och vilken pärla sedan! Wow! Jag kan inte fatta att det här är vår bil och att vi ska få glida runt så här fint framöver. Bebis kommer bli alldeles för bortskämd! Det är en BMW 520d xDrive med sportpaket och automatlåda.

IMG_0866

Efter att vi hämtat bilen så var vi och beställde mattan till sovrummet på Elitvaror och köpte färg till väggar och tak på Harjus. Idag var pappa och hämtade taklisterna åt oss så nu saknar vi endast golvsockeln och fönsterfodren (och mattan som kommer på tisdag) för att kunna färdigställa allt. Nu ska vi bara hitta tiden för att göra klart all målning vilket är lättare sagt än gjort då M jobbar hela helgen och jag är borta hela lördagen. Men på söndagkväll kan vi förhoppningsvis sätta igång och måla.

På kvällen igår hade vi vårt fibermöte tillsammans med kommunen och det gick verkligen över förväntan. Vi hade räknat med ett 30-tal deltagare, hoppats på ett 50-tal och det kom slutligen närmare 100 personer vilket överträffade alla våra drömmar! Wow! Vad kul det var! Vi fick panikbrygga mer kaffe, ta fram alla stolar och bord och trots detta hade vi personer som stod längst bak i lokalen. Det hade vi aldrig vågat hoppas på! Så nu har vi fullt upp framöver med att följa upp alla intresseanmälningar och jobba vidare med att få fiber till vårt område! Jag däckade rätt fort när vi väl kom hem vill jag lova och även idag har jag varit alldeles mosig i huvudet efter gårdagens alla bravader!

Kommentera

17 Maj Storhandling

IMG_0844

Igår hade vi ett möte i stan med vår fiberförening och kommunen på förmiddagen. Efter mötet skjutsade jag M till jobbet och så passade jag på att åka och storhandla på Kvantum. M köpte nämligen ett sådant där rabatthäfte av någon idrottsförening i förra veckan och bara genom att handla en gång på Kvantum har jag nu sparat in kostnaden för häftet och lite till. Sånt gillar vi!

Det var också välbehövligt att fylla upp kyl och frys här hemma då dessa ekat tomma i närmare en vecka nu. Har handlat lite extra i hopp om att jag ska finna inspirationen att göra lite storkok inför bebis ankomst. Vi får väl se hur det går med den saken, men ambitionen finns i alla fall. Om inte annat är jag nöjd med att vi har kommande 2 veckors middagar inhandlade så att det i alla fall blir enkelt att laga mat varje dag.

Kommentera

12 Maj Tusen tack!

IMG_0631

Tusen, tusen tack för alla fina kommentarer på mitt inlägg om barn! Det är skönt att höra att det finns massor med fördelar med att skaffa barn också och jag fnissade gott åt era beskrivningar! 

Här hemma rullar dagarna på med en väldigt fart och just nu är det endast 17 dagar kvar till beräknad förlossning. Precis som de flesta av de jag pratar med påtalar så kan det verkligen braka lös när som helst nu, men jag har ju alltid haft en känsla och en tanke om att det kommer dra över tiden. Vet inte varför egentligen, men det bara känns som så.

Min kropp är dessutom allmänt dålig på att ”förbereda” sig tycker jag. Många jag pratat med har sammandragningar och olika symptom månader i förväg. Själv känner jag ingenting annorlunda. Det var bara för någon vecka sedan som jag på riktigt fick uppleva en sammandragning och det här med vad förvärkar egentligen är är fortfarande mer eller mindre ett mysterium för mig.

Jag försöker variera mina dagar så gott det går för att hålla ryggen så glad som möjligt. Röra på mig lagom, vila lagom, fixa&trixa lagom osv. Det funkar väl helt okej ändå måste jag säga. De dagar jag får så där fruktansvärt ont att jag bara vill gråta så är det ofta för att jag gjort saker jag kanske inte borde eller kämpat på lite för länge. Vissa dagar säger kroppen ifrån ändå (som i söndags) och det är väl då den stora frustrationen kommer. Dagar när jag tycker att jag borde må bra, men inte gör det.

Kommentera

11 Maj Att glömma av sig

Det här med att inte blogga på en hel dag när man gjort det i princip varje dag i några veckor kanske inte var så smart av mig. Insåg först idag när jag började få lite stillsamma funderingar kring hur det var med mig att jag faktiskt är höggravid och kan föda ett barn närsomhelst. Det vet ju de flesta om så det är kanske inte konstigt att man börjar fundera om man varit osynlig i sociala medier ett tag.

Men inget barn i sikte än så länge så ni kan vara lugna ett tag till. Istället har jag haft fullt upp med att göra lite samhällsnytta. Vi har ju dragit igång ett litet fiberprojekt här i närområdet och ska tillsammans med kommunen ha informationsmöte i nästa vecka för att jaga intressenter till en fiberutbyggnad i just vårt område. Det har inneburit att de senaste dygnet har handlat om att få ut flyers i över 400 brevlådor och ännu är vi inte riktigt klara.

Kommentera

11 Maj Att ångra sina barn

13062574_1265002246860597_1334435591_o

Foto: Carola Harnesk

Om jag skulle ha fått en 10-krona för varje gång jag hört ”vänta bara till du har barn” under mina år som barnlös och nu som gravid så skulle jag vara miljonär vid det här laget. Om jag skulle ha lyssnat på allas förmaningar om hur det är att ha barn så skulle jag aldrig ha kommit på tanken att skaffa några egna. För om man ska tro på allmänheten så är barn Guds straff till människan, det mest fruktansvärda du kan ge dig själv och din partner, något som förstör er relation och något som slukar all din tid och ork. 

För när man väl har barn så ska man inte tro att man:

  • Kan leva något i närheten av ett ”vanligt” liv som man gjorde förr, man kommer måsta ändra på allt.
  • Får sova någonting. Du kommer vara en vandrande zombie för resten av ditt liv. Barn är mutanter och behöver ingen sömn.
  • Kommer få en lugn stund. Skrik och grin är ett permanent tillstånd som aldrig går över eller tar en paus.
  • Någonsin får känna sig fräsch igen. Kräk, bajs och intorkade matrester är numera en extra kroppsdel som du inte blir av med.
  • Kommer få någonting som i närheten liknar ”egentid”. Bara för att barnet lämnat insidan av din kropp så kommer det att sitta fast på utsidan för all evighet.
  • Får sitta ner igen. Barn måste konstant jagas efter och eftersom att de aldrig sover så kommer du inte heller få ta det lugnt.
  • Kan lämna husets fyra väggar. Barn är helt omöjliga att ta utanför hemmets vrå och du kommer därmed vara inlåst för resten av ditt liv.
  • Kommer ha tid över för sin partner. Er relation kommer att dö och inom några år så kommer ni gå skilda vägar.
  • Kommer att få träffa sina vänner igen. Med barn i hemmet så kommer du varken orka träffa dina vänner igen eller kunna bjuda hem någon då hemmet är ett konstant kaos.
  • Någonsin kommer att se bra ut igen. Din kropp är förstörd och sladdrig och påsarna under ögonen går inte bort ens med det dyraste sminket.

Om jag skulle ha lyssnat på alla er runt omkring mig som har barn utan något som helst eget folkvett så skulle jag lätt tro att ni alla ångrar att ni skaffade barn. Att ni önskar ert gamla liv tillbaka och att era barn inte längre fanns. Nu är jag, som tur är, en ganska vettig människa med en egen slutledningsförmåga och en realistisk världsbild som kan se mellan raderna och tänka lite logiskt. Jag kan förstå att om barn nu vore så hemskt som alla får det att låta så skulle folk inte skaffa mer än ett. Då skulle inte heller fortplantningen fortsätta och människorasen skulle sakta men säkert dö ut.

Jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det inte är någon dans på rosor att skaffa barn. Det kommer att vara vakna nätter, onda magar, kräk och bajs överallt. Det kommer att vara frustration, trötthet, gråt och ilska. Det kommer att vara en livsomställning och livet kommer aldrig mer att bli sig likt, men måste det verkligen vara något negativt?

Det tråkigaste med allt det här gnällandet över hur illa det är att ha barn är dock inte att det verkar finnas miljontals av oälskade barn där ute (för det tvivlar jag faktiskt på att det gör), utan det är att alla ni som är så himla snabba med att framhäva nackdelarna med att ha barn tar ifrån oss som längtar efter barn glädjen. Glädjen över att få ett barn som är sitt eget, glädjen över att få någon ny i sitt liv att älska och skämma bort, glädjen över att bli en till i familjen.

Istället får ni oss att bara tänka på nackdelarna och inte se fördelarna. För någon slags ljuspunkt med att skaffa barn finns det, men jag kan förstå att det är svårt att se detta när man är mitt uppe i småbarnsåren och det ofta känns som att nackdelarna överväger fördelarna. Jag förstår att man ibland behöver gnälla av sig och få ut sin frustration över hur jobbigt det är att ha barn. Jag förstår också att man vill förbereda den blivande föräldern på att det inte är någon ”walk in the park” att skaffa barn.

Men snälla, tänk efter en gång extra nästa gång du träffar någon som ännu inte har barn och som längtar. Ta inte glädjen ifrån dem, försök se ljuspunkterna (även om det är svårt) och låt personen själv få uppleva föräldralivet utan massa förutbestämda fakta och absoluta sanningar. Låt dem själva bilda sin egen uppfattning om hur det är att ha barn. De flesta av oss är faktiskt tillräckligt vettiga för att förstå att det inte bara är rosa fluffiga moln som kommer med barn, vi har förmodligen tänkt till både en och två gånger innan vi tog beslutet att fortplanta oss och vi har nog redan vägt fördelar mot nackdelar och kommit fram till att även om det kommer att bli tufft så kommer det att vara värt det.

Så för att väga upp för alla nackdelar som jag hört om att skaffa barn så kan ni väl vara gulliga och lämna en kommentar om vad som faktiskt är det bästa med att skaffa barn! Det skulle nämligen vara skönt att höra att det finns några ljuspunkter också!

Kommentera

08 Maj Gråtfärdig av frustration

Nä, jag ger upp. Jag tänker inte låtsas att jag njuter av situationen längre. Att jag under hela graviditeten har saknat ”min egen” kropp är väl ingen nyhet, men nu vill jag inte vara med längre. Jag är så frustrerad över att inte kunna röra mig normalt, att inte kunna göra de saker som faller mig in eller som jag vill orka. Jag är trött på att ha konstant värk och jag är urless på att vara beroende av andra. Jag vill klara mig själv och jag vill kunna röra mig i alla riktningar. Jag vill kunna vara på språng i flera timmar utan att det ska kännas som att jag kommer att kollapsa av trötthet och smärta.

Jag hatar det faktum att det enda jag kan bidra till här hemma är urtrista hushållssysslor (och knappt det). Jag hatar att jag inte kan avlasta M mer med sovrummet och jag hatar att min ork går från 100 till 0 på 30 minuter så fort jag tar mig för något. Jag slits mellan viljan att ha vårt barn kvar i magen några ynka veckor till för att hinna klart här hemma och att inget hellre önska än att ha min kropp tillbaka.

Jag önskar så att jag bara kunde slå med ett trollspö, att maj är förbi, sovrummet är klart och vår lilla knodd är här och vi kan njuta av 6 lediga veckor tillsammans. Jag måste bara övertala mig själv att vi snart kommer att vara där bara jag härdar ut lite till, men det är så jäkla svårt nu.

Kommentera

05 Maj Att inte äga sin kropp och att älska någon man ännu inte mött

Jag börjar förstå nu vad barnmorskan menade förra veckan när hon sa att ”graviditeten är nog nio månader lång så att mamman ska hinna tröttna på att vara gravid och hitta styrkan att föda sitt barn”. 

Hittills har jag inte tyckt att det varit speciellt jobbigt att vara gravid. Trots mina krämpor så har jag kunnat se det härliga i graviditeten, njuta av min kula och att känna bebisens rörelser inuti min mage. Jag har inte känt något behov av att få ut mitt barn och återerövra min kropp förrän nu. Hittills har ”rädslan” över att få fullt ansvar över ett liv varit större än längtan att träffa vårt barn.

Den senaste veckan har dock börjat vända på allt. Min kropp känns 10 ggr större och otympligare än vad den gjorde för bara några dagar sedan trots att jag varken ökat i vikt eller omfång särskilt markant. Varje rörelse blir ett extra moment då kroppen tydligt spjärnar emot och sänder ut smärtsignaler i nästan varje förflyttning. Bebisen i magen har blivit tydligt tyngre och det märks framförallt på nätterna då jag ska sova. Minsta lilla förflyttning kräver en ommöblering även i min mage och att ligga på rygg tar andan ur mig då tyngden i magen får hjälp av gravitationen.

Det finns inte många centimeter kvar att röra sig på för bebis nu och det resulterar i att diverse kroppsdelar spjärnas ut lite här och var. Hittills har det mest varit hälar/fötter som varit kännbara, men senast igår kände jag helt plötsligt en liten arm under mina fingrar när jag strök över magen. Bebis blir mer och mer verklig för mig och känslorna det för med sig får mig att nyfiket längta efter den lilla krabat som bor i min kropp.

Självklart finns en nervositet för förlossningen där, men samtidigt en förväntan över att se hur min kropp och min knopp hanterar situationen. Jag är inställd på att genomgå det mest smärtsamma och energikrävande momentet i mitt liv, mitt allra första maratonlopp. Jag är beredd på att det kommer att kosta mig blod, svett och tårar, men jag vet också att även om den dagen/dagarna kommer att kännas som en evighet så kommer det bara vara en bråkdel av det liv vi ska dela sedan och det kommer att vara värt det.

För även om jag ännu har svårt att koppla samman att det liv som lever i min mage, det som hela tiden gör sig påmint med sparkar och rörelser, faktiskt är en riktig bebis, så vet jag redan nu att jag kommer att älska den mer än något annat när den väl bestämmer sig för att komma ut. Det livet är en kombination av mig och den bästa människan på jorden, min man, och det säger ju sig själv att det måste bli en oslagbar kombination.

Så även om längtan hittills inte varit den starkaste så smyger den sig på mer och mer för varje dag. Att viljan över att återvinna min egen kropp också blir starkare och starkare bidrar självklart en del. Men nervositeten över att möta en person man redan älskar, men aldrig tidigare träffat kommer nog finnas där hela vägen.

Kommentera