13 Apr Välkommen hit!

IMG_0059

En hel veckas blogguppehåll, men nu är jag äntligen tillbaka och dessutom på en helt ny sida och med ett helt nytt utseende. Jag hoppas att ni ska uppskatta och gilla det lika mycket som jag! Tack vare min fantastiska man så har jag alltså fått en helt ny hemsida/blogg att jobba på och ingen är gladare än jag. Det är ju faktiskt snart 9 månader sedan som jag officiellt blev fru och bytte efternamn och om mindre än 2 månader så blir jag dessutom mamma för första gången. Livet är i ett spännande skede och då är det ju klart att bloggen måste följa med i utvecklingen. Tack älskade M för att du gjort detta möjligt!

Mycket händer på en vecka och denna vecka har känts extra händelserik och livsomvälvande så jag ska göra mitt bästa för att uppdatera er, men jag får nog göra det i omgångar om ni inte ska behöva få ögon som går i kors utav långa inlägg. Som en liten uppvärmning kan vi ju ta en liten uppdatering på graviditetsfronten och hur bebis utvecklas då jag faktiskt var till barnmorskan senast igår.

Vi befinner oss just nu i vecka 34 (33+2) och bebis ska nu vara så gott som färdig där inne. Det som är kvar är väl lite extra fett och förbättrade lungor, men skulle bebis bestämma sig för att komma ut redan nu så ska det inte vara någon större fara. Min egen viktuppgång ligger just nu på fina 15 kg och mer torde det väl bli. Kroppen som hittills rent fysiskt hållit ihop förvånansvärt bra (speciellt med tanke på min taskiga rygg) har nu brakat ihop totalt och det har resulterat heltidssjukskrivning (mer om detta i ett eget inlägg). Alla värden på bebis ser dock bra ut och det är en livlig rackare. Förutom ett väldigt lågt järnvärde så sköter min kropp graviditeten med bravur.

I psyket känner jag mig dock ”mycket” bättre, det går definitivt åt rätt håll om vi säger så även om det fortfarande finns saker att jobba på. Den största utmaningen nu blir att klara av en heltidssjukskrivning och en kropp som inte vill samarbeta. Jag är livrädd för att rastlösheten ska ta kol på mig, men förhoppningsvis finns det mindre saker jag kan sysselsätta mig med här hemma för att få tiden fram till bebis ankomst att gå.

Lite småfix återstår på sidan, men i det stora hela är den klar. Jag tycker att den blev så fin och jag hoppas att ni tycker som jag. Lämna gärna en kommentar om det är något ni saknar eller om ni bara vill säga något snällt! Puss!

Kommentera

06 Apr Horisontell

Förlåt för att jag varit så dålig på att svara på era kommentarer på sistone! Jag ska verkligen skärpa mig, för de är det bästa med den här bloggen, den fina responsen jag får från er! <3 Ni är guld värda som tar er tid att reflektera, komma med tips och råd och bara ge kärlek när det behövs. Tack för det fina ni!

Rådgivning med barnmorskan resulterade i ett nytt läkarbesök på fredag med rekommendation från BM att jag utökar min sjukskrivning ytterligare. Exakt hur mycket får vi väl se på fredag (ligger på 50 % idag). Enligt BM gör jag redan så gott jag kan då jag tränar på, försöker variera det statiska på jobbet och går hos sjukgymnast regelbundet. Det är tyvärr inte mycket mer att göra än att vila mer och försöka slippa undan det statiska som bilkörning och kontorsjobb medför.

Jag ska dock ta kontakt med sjukgymnast imorgon för att få låna en TENS-apparat och jag hoppas att den kan hjälpa till att dämpa smärtorna. Jag har bara hört positivt om den från andra håll så jag hoppas att den kan lindra mina smärtor med. Tills dess håller jag mig i horisontellt läge med några kortare promenader däremellan och så håller vi tummarna för att vila är bra medicin och min rygg snart vill samarbeta igen.

Kommentera

06 Apr Ryggen

Åh, vad jag blir frustrerad när min kropp och min hjärna inte är på samma nivå. Jag har ju varit väldigt förskonad från fysiska bekymmer under min graviditet hittills och har väl i mitt stilla sinne hoppats på att få fortsätta vara det graviditeten ut, men nu är jag inte riktigt lika säker. 

I en dryg månads tid nu har jag levt i någon slags förnekelsefas. Jag har liksom tänkt att om jag bara ignorerar och inte lägger så mycket vikt vid mina bekymmer så försvinner de nog med tiden. Men strax innan vår semesterresa fick jag krypa till korset lite och ta kontakt med en sjukgymnast på grund av min trasiga rygg. Han var dock inte så upplyftande och peppande utan meddelade i princip att jag bara kunde åka hem och börja räkna ner veckorna för att från och med då så skulle det nog bara bli värre (då var det 13 veckor kvar till BF). Inte det svar jag ville ha om vi säger så.

Envis som jag är, tänkte att det måste ju finnas något jag kan göra (träna, stretcha osv) för att underlätta och minska smärtan, så tog jag kontakt med en annan sjukgymnast som jobbar mycket med akupunktur då jag läst att detta kunde hjälpa. Han tog glatt emot mig, behandlade mig med nålar och vips så var jag smärtfri i över en vecka vilket var en sådan befrielse. Sedan vi kom hem från Thailand har jag gått till honom 2 ggr/v för behandling, men sakta men säkert har effekten avtagit och jag har fått mer och mer ont.

Den senaste veckan har varit ett rent helvete om jag ska vara ärlig. Det är en plåga att sätta mig i bilen, det är en plåga att vara på jobbet och mycket mer. Att sitta still funkar i max 10 minuter. Att stå upp funkar i max 10 minuter. Det enda som hjälper är att promenera runt sakta eller ligga raklång. Trots att jag bara jobbar 5 h/dag och är ledig fredagar så är jag helt knäckt när jag kommer hem. Resten av dagen är helt förstörd och redan vid 18-tiden går jag och lägger mig för att jag helt enkelt inte orkar hålla mig i upprätt läge längre.

Smärtan är en sak, men jag tror ändå att det är psyket som tar största smällen. Det är så sjukt frustrerande att inte klara av de saker man vill/är van. Jag vill ju jobba och jag vill ju orka göra saker när jag kommer hem. Nu orkar jag knappt med det ena av dem och det gör mig galen. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra just nu för att ”lösa situationen”, jag har därför vänt mig till min barnmorska för lite rådgivning. Får väl se vad hon säger och tycker att jag borde göra för att orka med den sista tiden med bebis i magen för såhär orkar jag nog inte ha det länge till är jag rädd.

Kommentera

03 Apr Farbror Doktorn

IMG_0313

Hos veterinären

Vilken helg det blev. Kantad av sjukhusbesök och krassliga familjemedlemmar. Fredagen var tänkt att bli en lugn dag med sovmorgon, besök hos sjukgymnasten, träning och en snabb plåtning med fina Carola. Men det blev istället fullständigt kaos.

Fem minuter innan jag skulle lämna hemmet börjar Shiro kaskadkräkas över hela nedervåningen, han blir alldeles vinglig och ligger bara och flämtar/är alldeles slö. Befarar självklart det värsta, att han ätit något giftigt och blivit allvarligt sjuk. Ringer vår veterinär som vill att vi kommer in med detsamma. De är rädd för att han tuggat i sig något som stoppar upp systemet och därför blir det röntgen ganska omgående när vi kommer in.

Röntgen visar inget vid första anblicken, men för säkerhetsskull vill man göra en till senare under dagen, med kontrastvätska i kroppen så man kan se om det är stopp någonstans. Kontrastvätska pumpas in och samtidigt görs en helbesiktning av vår pälsboll. Vi fick hjälp att titta på den irriterade tassen och raka/tvätta rent. Man kollar temp, tänder och klämmer och känner på vår fina kille. Vid det här laget är han inte alls lika slö och veterinären misstänker att han helt enkelt fått magsjuka.

Magsjuka är tydligen vanligt hos hundar den här årstiden då det tinar fram konstiga saker som legat i snön och gottat till sig en hel vinter. Hunden slickar i sig/äter något olämpligt och vips så blir magen inte så glad. Efter några timmar får vi i alla fall åka hem och vila upp oss och eftersom att jag var inbokad på träning/plåtning så åkte M tillbaka med Shiro till veterinären på eftermiddagen för en andra röntgen. Inte heller denna visade något stopp och ordinationen blev därför skonkost i en vecka och lite lugnande för magen.

På lördagen var det istället min tur att göra ett litet sjukhusbesök. Då jag tyckt att bebis rört sig väldigt lite i magen de senaste dagarna så valde vi att ringa in och kolla. Vi är ju bortskämda med en livlig bebis som dagligen utför diverse kung-fu/akrobatuppvisningar i magen så när den knappt gjort något väsen av sig alls på närmare 2 dygn så kändes det bäst att kolla upp. De vanliga sakerna som att äta/dricka något sött, vistas i bassäng, träna och andra saker hade inte gett någon effekt alls och därför blev jag nojig. På förlossningen tyckte de samma sak så vi fick komma in direkt och ta en CTG-kurva. Som tur var så såg allt bara fint ut och förhoppningsvis var det bara de senaste dagarnas kaos som fått bebis att lugna ner sig lite. Igår kväll var den igång som vanligt och jag kunde slappna av igen.
 
IMG_0331

En puss i parken efter veterinärbesök

IMG_0347

Trött tjockis och sjukling efter en hektisk dag

Kommentera

29 Mar Tiden

Dagarna har verkligen gått i ett sedan vi kom hem från utlandet. I morse kom jag på mig själv att sakna stunderna i solstolen då bebis levde rövare och jag hade tid att bara sitta där och njuta av rörelserna i magen. Visst handlar allt om prioriteringar, men jag har verkligen inte hittat samma lugn här hemma, inte samma avslappnade tillstånd att bara njuta av nuet och vad som faktiskt sker i min kropp just nu. 

Det är sådana här ”uppvaknanden” som skrämmer mig. Ska samhället verkligen se ut såhär? Ska min tid verkligen inte räcka till mer? Ska det vara så svårt att hitta avkoppling och njutning i vardagen? Är det verkligen såhär vi vill leva? En ständig jakt på mer tid och några få veckor av semester som vårt arbete belönar oss med för ett helt års hårt slit. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och jag vill jobba. Jag behöver jobba för att ha en ”mening” med vardagen och känna att jag gör nytta, men frågan är om jag vill slänga bort 2/3 av mitt arbetsföra liv på att jobba och sova?

För även om jag rent krasst har 8 timmar av dygnet kvar efter att jag har jobbat och sovit så går mycket av den tiden åt till att ordna för att tillvaron i övrigt ska flyta så smärtfritt som möjligt. Jag ska ta mig till och från arbetet, jag ska handla, laga mat, hålla hemmet under kontroll, ha egentid till träning och nöjen samt ha tid till familj och det vanliga livspusslet. Jag känner sällan att jag ligger i fas och jag gissar på att livet med barn inte kommer innebära någon större förbättring på den punkten.

Tycker du att det känns okej att jobba så mycket som du gör? Hade du hellre haft mer tid över till annat eller är du nöjd som det ser ut nu? Finns det någon här som valt att arbeta mindre, och om så är fallet, varför gjorde du det valet och känner du att det är värt det?

IMG_0253

Önskar att jag kunde vara lite mer som den här livsnjutaren

Kommentera

24 Mar Barnvagn

Det här med att köpa barnvagn har varit ett stort ångestmoment för mig. Jag har verkligen dragit på beslutet så länge det bara går, men som alltid när lilla familjen Holmgren är i farten så går det undan när det väl gäller. I förrgår var jag in och hämtade några kataloger från de barnvagnsmärken vi var intresserade av och igår efter middagen så bestämde vi oss lite hipp som happ att åka in till stan och ”provköra” de 2 modeller som vi benat ner det till.

Vi har punktat upp våra behov, vägt fördelar mot nackdelar och försökt hitta vagnar som passar våra behov. Det som varit viktigt för oss är en stabil vagn som lätt tar sig fram efter grusvägar och lite sämre underlag. Den ska vara smidig att fälla ihop och få in i bilen och den ska ha ett tillräckligt högt handtag för att vi båda (långa som vi är) ska kunna gå obehindrat med vagnen. Varukorgen fick gärna vara i stål då det är lättare att spola av när man varit ute efter leriga vägar.

Sagt och gjort. Efter ca 30 min i butiken och efter lite jämförande så slog vi till där och då. Bestämde allt på stående fot och gick därifrån ganska många tusenlappar fattigare, men med vetskapen om att en rejäl och bra vagn är på väg hem till oss snart.

Så vad blev det då? Jo, en grå Kronan Duo/S -16. En svensk vagn som är lätt och smidig, men med rejäla däck och chassi. En vagn som lätt tar sig fram i terrängen, men också är lätthanterlig i stadsmiljö. Tar lagom med plats i bilen och har många praktiska funktioner, en varukorg som går att packa tungt i tack vare sin stålbotten och stora svängbara (men låsbara) framdäck. En vagn som förhoppningsvis kan växa med vårt barn och hänga med i många år framöver.

1318_4122_2 1322_4133_2

Jag får väl komma med en utförligare recension av vår vagn när vi väl fått den och använt den ett tag. Allt som vi gått efter nu är ju saker vi kunnat läsa oss till via diverse recensioner och vår egna upplevelse av vagnen i butiken. Ska bli spännande att se om våra förhoppningar infrias. 

Kommentera

22 Mar Tisdag

Tisdag och vi är tillbaka i verkligheten igen. Eller åtminstone nästan. Jobbade första dagen på 2,5 v igår och det gick över förväntan. Idag har jag varit ledig och spenderat större delen av dagen på sjukhuset för att sedan avsluta med lite ärenden på stan. Nu har jag mellanlandat här hemma och lite senare ska jag iväg och fira min fina syster på hennes födelsedag.

Blev en stadstur även igår då jag hade ett besök hos sjukgymnasten inbokat + att vi löste vår bilproblematik för några dagar framöver. Passade även på att göra ett efterlängtat besök på gymmet. Körde ett benpass och avslutade med en bastu.

Jag är lite jetlaggad från resan än och redan vid 19-20-tiden så börjar jag klippa med ögonen. Trodde att det skulle vara lättare nu på hemvägen, men det kanske bara känns av mer för eftersom att jag haft så fullt upp sedan vi kom hem. Det ska bli skönt med lite påskledigt och tid att komma ikapp livet här hemma. Det finns ju som lite att göra när man varit borta i drygt 2 veckor.

IMG_9991

Första dagen i Thailand, blekare än blekast!

Kommentera

16 Mar Yoga by the pool

IMG_1177

Redan innan vi åkte hit föreställde jag mig hur härligt det skulle vara att kliva upp i ottan före alla andra och köra ett yoga-pass vid poolen. Träningsmattan fick därför följa med hit ner då den varken väger något eller tar mycket plats.

Nu har det inte blivit så mycket yoga som jag hoppades på, snarare ingen yoga alls. Förrän idag. Näst sista dagen. Men tillslut så fick jag till det. Jag hann dock inte upp först på morgonen, men det gjorde mindre.

Jag pluggade i mina hörlurar, rullade ut mattan och körde ett 40 min pass alldeles bredvid poolen. Solen sken, poolen porlade skönt och det var sjukt mycket jobbigare än jag tänkt mig. På gott och ont. Det märks att man legat på latsidan i två veckor, samtidigt är det skönt att man har semester och bara kan ta det hur lugnt som helst resten av dagen för att vila upp sig.

Kommentera

15 Mar 1 saken inhandlad

Någonstans i allt elände så känner jag att jag måste vända på detta. Hitta något positivt att fokusera på och som får mig att tänka framåt.

Jag har som många redan vet (kanske inte ni här på bloggen dock) ännu inte köpt en endaste pinal till vårt barn. Inte för att jag inte tycker att bebis ska ha några saker när den väl kommer till världen, men det hänger väl ihop med min inledande rädsla om att något skulle gå snett med graviditeten kombinerat med att det dröjt så lång tid att jag nu inte bara kan köpa något för köpandets skull. Det har nämligen gått så lång tid att det jag nu köper måste vara något speciellt. Kalla mig knäpp, men så funkar jag.

Innan vi åkte så var till och med psykologen på mig om att jag borde köpa någonting. Bara för att få spärren att lossna. Och nu efter allt det jobbiga med Hjalmar så kände jag att det banne mig får vara dags. Sagt och gjort. I några dagar nu har jag funderat på vad jag ska köpa till vår bebis och igår tryckte jag på ”beställ”. Så vad blev det då? Det blev en Grisbjörn från Maileg. Ni vet en sådan som Lotta på Bråkmakargatan har. Ett gosedjur i form av en gris. Den är smutsrosa, men jag är övertygad om att oavsett om vi får en flicka eller pojke så kommer den passa bra. Så en grisbjörn blev det alltså. Jag kanske är lite knäpp trots allt!

Kommentera

11 Mar Hua Hin

IMG_9990

Prick en vecka i värmen avklarad och prick en vecka kvar. Vi har alltså gjort halvtid på vår semester och ungefär lika många gånger som de dagar som passerat har jag tänkt att jag ska ge ifrån mig ett livstecken här, men alltid har det kommit något roligt i vägen. Men jag tänker inte ha dåligt samvete, jag är ju på semester och målet är ju att vila upp mig och ha det bra!

Saknaden efter allt och alla där hemma är inte överväldigande än, men jag känner av den stundvis. Jag vet dock att ju närmre hemresan vi kommer desto mer kommer jag sakna alla. Tur att två veckor går fort i det avseendet.

Vi varvar dagarna här borta med aktiviteter och icke-aktiviteter. Lite krasst kan man säga att vi gör något vettigt ungefär varannan dag och varannan dag så chillar vi. Men oavsett så åker vi ner till ”centrum” för handling och käk varje dag. Vi bor ju i ett hus i utkanten av Hua Hin och även om vi har alla möjligheter att laga all vår egen mat så kostar det tyvärr mer än att äta ute. Vi äter en rejäl frukost med bönor, bacon, ägg och mackor på förmiddagen. Har vi en lugn dag hemma vid poolen så äter vi nudlar eller något annat lätt till lunch och sedan middag ute. Befinner vi oss på stranden så blir lunchen där.

Vi tar oss fram med taxi/tuk tuk och bolaget som vi ringer skickar samma personer/bilar i princip varje gång så vi har våra grabbar som kör oss och vet var vi ska. Trafiken i Thailand överlag är fruktansvärd, men bolaget vi åker med verkar bara ha lugna och duktiga chaufförer så därför är man knappt orolig även om vi susar fram på motorvägen i en tuk tuk och är man orolig så beror det på medtrafikanterna. Vi har sett en hund bli påkörd och bevittnat en olycka och ingen av gångerna var speciellt kul. För hunden gick det mindre bra, men turligt nog så klarade sig vespaföraren i den andra olyckan med skrapsår.

Att vara gravid i Thailand är hittills inga problem. Självklart har mina fötter svullnat upp (men det har mer eller mindre alla andras gjort med). Sällskapet vi reser med är väldigt snälla med mig och låter mig ta allt i min takt och ork. För att ränna runt på stan/marknader i flera timmar är tyvärr inget alternativ, men det tror jag faktiskt ingen av de andra ha varit speciellt sugen på heller. Värmen gör en rätt så matt överlag och orken sinar fort. Därför syndar vi långsamt fram och har ingen panik med att ska se exakt allting.

Bebis i magen har haft några vilda dagar här på slutet och precis som en vän hemma i Svea trodde så håller nog den på att vända sig i magen för det har varit karate mest hela tiden i två dagar nu. Just nu är vi i vecka 28+4 och tredje trimestern är inledd. Det är alltså nu jag ska börja känna mig tyngre och tröttare igen, men än så länge har jag klarat mig. Även om det frestar på att ha en jättevild bebis i magen så är jag ändå glad att den ”lever om” för då vet jag att den mår bra typ. Hade den varit alldeles slö/loj hade jag nog oroat mig mer för att den blev påverkad av värmen.

Så mycket träning har det inte blivit under den senaste veckan, men jag har kört 2 pass vattengympa och 1 styrkepass på yogamattan vid poolen i alla fall. Igår fick jag även med mig 2 av grabbarna och 1 av tjejerna på min vattengympa och det var uppskattat från båda håll. Så nästa gång lät det som att även fler skulle ansluta. Kul!

Hemma är det mitt i natten nu, men vi ligger 6 timmar före och har alltså förmiddag. Idag har vi tagit sovmorgon då gårdagen inte slutade förrän vid 04.00 på natten. Kortspel och allsång var kvällens tema och då luften stod helt still exakt hela kvällen så avslutade vi dagen med ett gemensamt nattdopp i poolen.

IMG_0003

IMG_0022

Kommentera

29 Feb Hormonerna och Shiro

Jag har hittills i graviditeten inte känt av de här överflödiga hormonerna så värst. Jag har vänner och bekanta som fått överslag åt än det ena och än det andra hållet. Jag har hört talas om kvinnor som kastat tallrikar i rent vredesmod och de som gråter floder till reklam på tv. Jag har inte varit i närheten av något av de tillstånden på långa vägar, men igår hände det.

Jag tycker alltid att det är jobbigt att åka ifrån våra djur, det har alltid varit så och det blir inte bättre med tiden. Har alltid en tagg i bröstet när jag lämnar dem för att åka iväg (till och med om M är kvar hemma). Jag gillar att ha dem runt mig helt enkelt och att åka på semester har aldrig varit kul ur den synvinkeln. Men igår slog jag något slags rekord.

I princip från ingenstans så bröt jag ihop fullständigt över att vi ska lämna bort Shiro nu när vi åker på semester. Att han ska bo hos någon annan i 2 veckor, inte för att jag inte tror att han kommer ha det bra (för att förtydliga), för det vet jag. Hade ju aldrig lämnat honom till någon jag inte litar på, har fullt förtroende för våra hundvakter. Men ändå, tänk om han tror att vi överger honom, att vi inte kommer tillbaka? Hur ska jag förklara för honom att vi kommer hem igen!? DET bröt jag ihop över, hulkgrinade i närmare i kvart och M var så snäll och förstående. Strök mig i håret, sa tröstande ord och förklarade att han kommer ha det toppen fast vi är borta. ÄNDÅ så gör det ont i hjärtat på mig. Gissar på att jag lider mer av att lämna honom än vad han lider av att vara ifrån mig.

Förstår ju att det är hormonerna som spökar med mig, kan ju se själv att jag överreagerar, men känslan vill inte släppa ändå. Jag önskar på ett sätt att han var ”mer än en hund”, att vi typ kunde facetime:a med honom från Thailand så han förstår att vi saknar honom. Men jag får ju samtidigt vara realistisk, att han ”bara” är en hund. Att han kanske inte har samma tidsperspektiv och känsloregister som vi.

Jag tror att en stor anledning till att det rann över är för att han varit mer ”uppmärksam” på mig nu under tiden jag mått dåligt. Han som i vanliga fall kan ligga och sova i ett annat rum när jag påtar på i huset följer nu alltid med mig var jag än går. Han som tycker det är för varmt att sova i sängen/soffan, ligger nu tätt intill mig var och varannan natt tills jag somnat innan han hoppar ner och lägger sig på golvet. Och han som aldrig reagerat när jag åker hemifrån står nu i hallen och gnyr långa stunder trots att M är kvar hemma. Det är så fint att han ”tar hand” om mig på det sättet att det liksom gör det så svårt att lämna honom. Älskade älskade byracka! 

IMG_9533

IMG_9044.JPG

IMG_0055

IMG_8189

IMG_7311.JPG

IMG_6264.JPG

IMG_0419

Kommentera

28 Feb Slalom

IMG_9925

Ja, så fick jag äntligen susa ner för slalombacken en solig vinterdag! Iförd min mans underställ, ett par täckbyxor som inte går att stänga och en skidjacka som med nöd och näppe gick att dra upp dragkedjan på hängde jag med svägerska med familj i Bjästabacken idag. Värmde upp med den blivande 3-åringen i barnbacken innan vi gav oss ut i de större pisterna, kändes som lagom.

Att åka gick bra mycket bättre än jag förväntat mig. Räknade med att vara stelare i både höfter och knän och att jag skulle känna mig osmidig rent allmänt, men icke. Stundvis glömde jag, i vanlig ordning, bort att jag är gravid. Men alla ni oroare kan vara lugna, jag tog det lugnt och utsatte mig inte för några risker. Blev dock övertalad av Ms systerdotter att hänga med på ett åk i Toabacken (hade ingen aning om vad det innebar) och blev lite överrumplad när det visade sig vara en puckelpist. Haha! Här var det tur att man inte slarvat med knipövningarna vill jag lova!

Det blev allt som allt en härlig eftermiddag i backen, solen sken och temperaturen var perfekt! Endorfinerna rusade och nu behöver jag inte gråta floder om vintern skulle ha börjat ge upp för i år när vi återvänder från utlandet.

Räknar detta som helgens tredje träningspass och klappar mig själv på axeln lite. Har förutom en eftermiddag med slalom även hunnit med 2 styrkepass och en vända i simhallen den här veckan. Självklart åker träningskläder samt yogamatta med till Thailand och jag hoppas kunna träna lite lättare vid poolen på morgonkvisten. Räknar nämligen strongt med att jag är uppe först av alla pga icke existerande alkoholintag samt att min kropp verkar vara oförmögen att sova längre än till 7 nu förtiden.

Kommentera

26 Feb Sin vikt i guld

147b6469f2611e75d3ae3b539af6ef6e6077cfb99ce0532e71a7d95340a08afd

Han är väl värd sin vikt i guld min man. Tänk att jag är så lyckligt lottad att jag fick den bästa av de bästa! Häromdagen kom han hem med den finaste presenten av alla. Inte en sådan present som är inslagen i fint papper och kostar massor av pengar, utan en present från hjärtat. En sådan som inte går att värdera.

Vårt barn är beräknat till den 29:e maj, rättare sagt morsdag. Alla vet ju att barn sällan kommer när det är planerat, de kan ju faktisk dyka upp ca 2 veckor tidigt eller 2 veckor sent. Och utan att vi ens pratat om det eller diskuterat den första tiden hemma med vårt barn så kommer min kära make hem och meddelar att han nu ordnat som så att oavsett när vårt barn behagar att komma så är han hemma med oss 6 veckor.

Han har alltså lyckats göra en deal med sin arbetsplats (där semester ska ta hänsyn till många olika personer och där det oftast får trixas och jämkas för att alla ska få någorlunda som de vill) att oavsett när bebis behagar att dyka upp så får han förutom sina första 10 föräldradagar även ta 4 veckors semester direkt efter. Och för mig som mått lite upp och ner under graviditeten så är detta verkligen guld värt. Bara tanken om att vi kommer ha fullt delat ansvar för vår bebis i 6 veckors tid får mig att känna mig 20 kg lättare.

Inte det att jag inte tror att jag fixar det på egen hand, men för att jag vet att det kommer att underlätta den första tiden (som alla vet är lite besvärlig innan man fått några som helst rutiner). Att M dessutom får chansen att lära känna vår bebis lika väl som jag den första tiden tror jag också kommer att underlätta i det långa loppet. Det känns helt enkelt toppen att vi får vara en liten familj i vår egen bubbla helt ostört i hela 6 veckor om vi vill!

Kommentera

19 Feb 100 dagar

Finaste presenten från finaste mannen

Jag är fortfarande inte på topp, men i bättre skick än i början av veckan. Det kanske finns hopp trots allt. Skulle tro att jag förutom mitt allmänt låga tillstånd även haft en släng av någon förkylning som inte brutit ut då kroppen i sig var helt paj mån-ons. M kom dessutom hem med feber på onsdag så det är ju inte helt omöjligt att jag också haft något som spökat i kroppen. Jag har i alla fall en ny läkartid inbokad till veckan och då får jag se hur det blir med fortsatt sjukskrivning m.m. 

I magen lever bebis rövare mest hela tiden just nu. Är nu i v. 25+4 och idag är det exakt 100 dagar tills det är tänkt att den ska anlända. Vi börjar väl båda smått förstå att vi snart är en till i den här familjen och M sa senast idag att han längtar tills den är här. På något sätt har jag alltid en känsla av overklighet när jag tänker på bebisen. Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli, men framför allt vem den är. Men det ger sig väl!

Något vi båda tycker är svårt är det här med namn. Eftersom att vi valt att inte ta reda på om det är en pojke eller flicka så måste vi ju liksom ha en uppsättning av varje till hands och jag ser gärna att vi har minst 2 namn på varje kön då man kanske inte vet om det blir en Sture eller Bosse/Siv eller Agneta typ. Så kom gärna med namnförslag här i kommentarerna om ni har några fina namn ni kan tänka er att dela med er av! Svårast tycker vi att det är med pojknamn.

Kommentera

16 Feb Tom

Senaste dagarna har varit en psykisk kamp mot mig själv. Jag upplever för första gången att jag ”går åt fel håll” sedan den här sjukskrivningen tog sin början. Istället för att långsamt bli bättre så tycker jag att mitt allmäntillstånd de senaste dagarna blivit drastiskt sämre. Jag har haft panikångest-känningar, det allt för välbekanta trycket över bröstet och gråten som skvalpar i halsgropen vid minsta lilla motgång.

Jag har varit hemma helt de senaste två dagarna, men trots två lugna dagar med endast träning/motion och en kaffekopp med familjen på agendan så är jag helt knäckt när kvällen kommer. I dag bäddade jag ner mig i sängen redan strax efter 18. Min förhoppning om att jag skulle kunna jobba heltid fram till bebis kommer när vi återvänder från vår semester känns väldigt avlägsen just nu, men det är det sista jag tänker panika över. Mitt mål nu är att må bra och vara på banan tills bebis kommer.

Dagens höjdpunkter var en lång och lugn skogspromenad med min vapendragare pälsbollen på förmiddagen och mosters gullpojkes strykningar på bebismagen på eftermiddagen.

IMG_0691

IMG_0710

Kommentera