16 feb Tom

Senaste dagarna har varit en psykisk kamp mot mig själv. Jag upplever för första gången att jag ”går åt fel håll” sedan den här sjukskrivningen tog sin början. Istället för att långsamt bli bättre så tycker jag att mitt allmäntillstånd de senaste dagarna blivit drastiskt sämre. Jag har haft panikångest-känningar, det allt för välbekanta trycket över bröstet och gråten som skvalpar i halsgropen vid minsta lilla motgång.

Jag har varit hemma helt de senaste två dagarna, men trots två lugna dagar med endast träning/motion och en kaffekopp med familjen på agendan så är jag helt knäckt när kvällen kommer. I dag bäddade jag ner mig i sängen redan strax efter 18. Min förhoppning om att jag skulle kunna jobba heltid fram till bebis kommer när vi återvänder från vår semester känns väldigt avlägsen just nu, men det är det sista jag tänker panika över. Mitt mål nu är att må bra och vara på banan tills bebis kommer.

Dagens höjdpunkter var en lång och lugn skogspromenad med min vapendragare pälsbollen på förmiddagen och mosters gullpojkes strykningar på bebismagen på eftermiddagen.

IMG_0691

IMG_0710

Kommentera

06 feb Vecka 24

Brukar hålla mig borta från datorn så mycket jag kan på helgen, därav brukar det bli ganska tyst här då, men ikväll blev jag oväntat gräsänkling och kan med gott samvete mysa ner mig i soffan med både duntäcke och dator för att kika ikapp lite Youtubers och läsa lite bloggar.

Graviditeten då, jo den flyter på. Vecka 23+5 idag. Har fått många frågor och funderingar idag då jag varit på pysselträff med scrap-föreningen här i Örnsköldsvik så tänkte att jag kanske kunde göra en liten uppdatering här med. Jag mår fortfarande oförtjänt bra. Inga större krämpor förutom att min kära ischias som jäklats med mig hela veckan, men det gör den ju ofta i vanliga fall med. Ryggen har jag ju vanligtvis stora problem med, men den har jag varit ganska förskonad ifrån under hela graviditeten turligt nog, men det kommer väl kanske ikapp på slutet.

Eftersom att kroppen funkar så bra fysiskt så fortsätter jag träna på som vanligt. Har blivit längdskidor, promenader och styrketräning denna vecka. Hade hoppats på att hinna med ett Aqua-pass också, men tidsbrist gjorde att jag fick prioritera bort det. Och veckan som kommer blir det inte heller någon Aqua då jag åker bort på fredag, får ta igen det veckan därpå.

Fördelen med att vara sjukskriven 50% är att jag nu hinner med många av mina träningspass dagtid. Jag är ju ingen kvällsträningsmänniska, presterar inte alls lika bra då som mitt på dagen. Hade jag haft möjlighet att gå ifrån mitt jobb för att träna dagtid hade jag gjort det och istället jobbat längre dagar, men närmsta gym från mitt jobb ligger 3 mil bort så det är liksom inget alternativ. Men sjukskrivningen och det faktum att jag bara jobbar förmiddagar gör att jag nu under en period får chansen att träna på dagtid och den chansen missar jag inte.

IMG_9702

Tjockis på gymmet i torsdags

Kommentera

31 jan Thailand

Jag tror inte ens att jag har berättat för er att vi åker till Thailand om en dryg månad. Men det gör vi och jag har knappt fattat det själv faktiskt! Största anledningen till att jag inte pratat så mycket om Thailand är ju eftersom att vi samma veva som vi bokat resan fick veta att vi väntade barn. Det har liksom aldrig varit någon självklarhet för oss att vi ska kunna åka utan det har ju hela tiden berott på hur jag kommer att må och vad barnmorska/läkare har att säga.

Det är nämligen så att vi reser till Thailand när jag är i vecka 28 och och hem när jag är i vecka 30. Det innebär att jag behöver intyg från läkaren för att få flyga hem. Men förra veckan träffade jag läkaren och den här veckan träffade vi barnmorskan och båda två har gett klartecken och vi kommer att få åka. Förutsatt att inget annat oväntat inträffar då, men det kan det ju alltid göra. Det känns i alla fall skönt att graviditeten inte sätter stopp för våra semesterplaner och att vi äntligen ska komma oss iväg till Thailand.

Vi åker med ett gäng kompisar och kommer vara borta drygt 2 veckor. Den 3 mars drar vi iväg och nedräkningen är i full gång. Vi har hyrt ett hus i Hua Hin och kommer förmodligen inte göra några större utsvävningar därifrån, men några utflykter och dagsturer ska vi säkert hinna med. Det känns väldigt skönt att vi har eget hus med pool och air condition i alla fall, med tanke på att det är så varmt där nere så här års. Det gör ju att jag lätt kan välja att stanna hemma en dag om jag inte orkar hänga med på stranden eller på utflykt, men jag hoppas ju självklart att jag ska kunna uppleva så mycket som möjligt när vi väl är där!

Kommentera

26 jan Skidor

I helgen som var så drog vår blivande granne L upp skidspår nere på vår sjö. Jag efterlyste nämligen ett flackt längdskidspår på Facebook för någon vecka sedan då jag inte alls kan åka längdskidor och dessutom inte vill riskera att falla i någon monsterbacke nu när jag är gravid. Något sådant skidspår fanns inte att finna och då kom L med den briljanta idén att dra upp ett här nere på vår sjö. Sagt och gjort så lånade han i helgen en spårgrej och drog två superfina klassiska skidspår runt hela sjön.

Så igår kunde jag och Shiro inviga spåren då jag hämtat upp längdskidorna hemma hos pappa efter jobbet. Det var en magisk tur i fantastiskt väder, bara en stund innan solen försvann bakom trädtopparna. Jag skulle uppskatta att spåret är ca 2 km långt. Min telefon dog nämligen ca 1/3 runt sjön och då stod den på 0,7 km. Det var alldeles lagom för mig så är total nybörjare och dessutom inte i mitt livs bästa form. Det var lite bitigt i kinderna och Shiro vad dödsslut efter ett varv (han plumsade i djupsnön exakt hela tiden och gjorde många och långa utsvävningar så han hade nog sprungit det dubbla när vi kom runt) annars hade det kanske blivit ett varv till, men det tar vi en annan dag. Perfekt sätt att aktivera både matte och hund!

IMG_9580

IMG_9582

IMG_9579

Kommentera

22 jan Mina djur

IMG_0008

Mina djur har alltid varit en stor del av mig och den jag är. Jag har älskat alla typer av djur sedan jag var riktigt liten. Jag har drömt om att jobba som veterinär, hästskötare, djurparksskötare och mycket mer när jag var mindre. Jag har haft den fantastiska turen att få ha katter, fiskar, hundar, hästar, marsvin, kaniner, råttor, grisar, ankor och höns runt omkring mig när jag växte upp. Mina föräldrar (både biologiska och bonus) gillar också djur och när jag var riktigt liten hade vi även mjölkkor.

Jag är uppvuxen på landet och djur har alltid varit en stor del av mitt liv. Idag är jag själv vuxen, jag bor återigen på landet och vi har i dagsläget tre fantastiska husdjur. Om jag fick bestämma allt här hemma hade vi förmodligen haft en hel farm med djur även nu, men ibland kanske det är bra att M har lite att säga till om här hemma också för det hade säkert lätt gått överstyr.

Jag har en väldigt nära relation med alla våra tre husdjur och jag måste erkänna att jag oroar mig en del för hur de relationerna kommer att utvecklas den dagen vi blir föräldrar. Hur kommer de att påverkas av den nya familjesituationen och kommer jag kunna ge dem allt de behöver och förtjänar även när jag har barn att ta hand om? Shiro, Billy och Hjalmar betyder allt för mig och utan dem hade vår familj inte varit vad den är. Jag behöver dem i mitt liv för att må bra och det sista jag vill är att dem ska hamna i skymundan.

För att hylla mina fina djur lite så kommer jag tillägna varsitt inlägg till dem här på bloggen under de kommande veckorna (sprider ut det lite så att ni som inte är så förtjusta i djur inte blir uttröttade). Och ni som är djurälskare som jag och också blivit föräldrar får gärna peppa mig lite så att jag ser att det säkert kommer att gå utmärkt att vara både mamma och matte. 

IMG_6814

IMG_8217

Kommentera

19 jan Eftertankar och bakgrund

Jag vill börja med att tacka för responsen på det här inlägget. Både den jag fått här på bloggen, men även via andra sociala medier samt sms. Jag kan väl konstatera att några känner igen sig och håller med mig, att jag känner min kropp bäst. Och att några håller med delvis, men tycker det är dumt att utsätta mitt barn för onödiga risker. Jag förstår vad ni vill säga och jag uppskattar er omtanke.

Jag vill inte heller utsätta mitt barn för onödiga risker, men oavsett vad jag gör så utsätter jag barnet för risker. Det är lika stor sannolikhet att jag halkar och ramlar på magen när jag går över gårdsplanen här hemma som när jag åker slalom. Jag lovar att jag är lika försiktig oavsett aktivitet, men jag kan inte eliminera alla risker. Då skulle jag bli tvingad att låsa in mig själv i ett vadderat rum de kommande månaderna och det är inte heller ett alternativ. Jag är också av uppfattningen att om jag mår bra så mår barnet bra och tyvärr så mår inte jag bra när jag känner mig begränsad eller blir hindrad i min vardag.

Jag går redan hos en specialist psykolog på grund av min graviditet. Jag är sjukskriven 50 % på grund av stress. Jag har summa summarum inte mått speciellt bra psykiskt under hösten, men jag har fått bra hjälp och är på god väg åt rätt håll. Anledningen till att jag går hos en psykolog för tillfället handlar i stora drag om att min kropp och min hjärna inte vill koppla samman att vi faktiskt ska ha ett barn. Tro mig, det här barnet är efterlängtat och planerat och vi är så jäkla lyckligt lottade som fått den här chansen, men saker i mitt förflutna och min tidigare sjukdomshistoria gör att min hjärna gärna vill tro att det inte finns något barn (trots uppenbara bevis).

Och jag tror att en stor anledning till att min hjärna har svårt att förstå handlar mycket om att jag mycket starkt ogillar känslan av att inte ha kontroll och att jag inte får bestämma själv över min egen kropp. Det i kombination med alla måsten, borden och får ej som följer med graviditeten gör att min hjärna och mitt psyke sparkar bakut fullständigt. Jag behöver få känna att jag äger min kropp. Och oavsett om jag tar beslutet att åka slalom eller inte så vill jag att beslutet ska vara just MITT, baserat på mina egna tankar och värderingar och inte på grund av några borden eller får ej.

Jag hoppas att ni förstår mina tankegångar och hur jag resonerar. Jag hoppas också att ni förstår att den sista som skulle förlåta sig själv om något hände med det här barnet (oavsett vad) är jag själv. Jag tar inte onödiga risker och jag gör inte saker utan eftertanke. Jag är väl medveten om vad som är bra och dåligt, men vissa saker handlar om överlevnad och det hoppas jag att ni kan respektera. 

Kommentera

15 jan Att vara gravid

Okej. Här kommer mitt första inlägg som kommer ägnas helt och hållet till den pågående graviditeten. Och tyvärr kommer det inte vara ett inlägg som är helt översvallat av lycka och gulligull. För även om jag älskar att jag är gravid och att vi ska bli föräldrar så finns det många saker med själva graviditeten som jag inte uppskattar.

Jag borde självklart tacka och hylla min kropp för att den sköter den här graviditeten med bravur, jag har ju hittills inte haft en enda krämpa (förutom den där gången jag gick en långpromenad med Shiro på 1,5 h på blank-is, då stelnade höfterna ihop lite), jag har inte mått illa och jag har kunnat leva mitt liv ganska precis som vanligt. Men det är här problematiken också kommer in.

Min kropp tillåter mig att leva mitt liv som vanligt, men människor runt omkring mig (allt från arbetskamrater, vänner, familj till helt okända människor) har ibland svårt att acceptera att jag känner min kropp bäst. Aktiviteter som vanligtvis ingår i min vardag såsom träning, bära ved, skotta snö, gå långpromenader med Shiro osv får jag allt för ofta kommentarer kring, ”Ska du verkligen?” ”Tänk på bebisen” ”Passa på att vila nu” ”Ska du inte ta det lite lugnare?” osv.

Jag förstår att alla dessa kommentarer är välmenande och fyllda av kärlek, men de får mig att känna mig SJUK. Inte gravid. Och jag hatar att vara sjuk, jag hatar att folk tycker synd om mig och jag hatar att inte klara mig själv. Jag behöver få bära in en vedsäck när M inte är hemma och jag behöver få åka på gymmet och köra på som vanligt för att orka med andra saker. Det är sådan jag är. Jag är värdelös på att ta det lugnt och jag älskar att göra nytta.

Sedan förstår även jag att jag måste tänka till, men jag hoppas också att folk kan förstå att jag har koll på vad som är bra och inte. Att jag kanske inte packar vedsäcken lika full eller att jag tar mindre snö på skoveln än i vanliga fall. Att jag inte försöker slå personbästa på gymmet och att jag går så långt jag orkar med min hund. Det är en balansgång, men jag lyssnar på min kropp och när den säger ifrån så sätter jag mig ner och vilar. Jag lovar.

Just nu vill jag inget hellre än att ge mig ut i slalombacken och åka lite (så snart jag piggat på mig dvs), men så fort jag nämner det för någon så höjs ögonbrynen direkt. Och jag lovar att ingen hade sagt något om det var längdskidor jag tänkt ge mig ut på, men då kan jag tyvärr berätta att jag ramlar betydligt fler gånger då jag åker längdskidor än slalom för jag är så ovan att åka längd. Slalom är ett mycket säkrare alternativ för mig då jag stått på slalomskidor i princip varenda vinter sedan jag var 4 år.

Att vara gravid är ingen sjukdom. Det är ett övergående tillstånd där du behöver lyssna på din kropp lite mer än vanligt. Det är också en tid då du fysiskt kanske inte kan förvänta dig att bli bättre på något utan där du får nöja dig med att hålla dig på samma nivå som du var när du gick in i graviditeten. Det är också en tid där du ska vara lite mer eftertänksam för vilka rörelser du utsätter din kropp (framförallt ditt bäcken) för, men det är INTE en tid då du med gott samvete kan sitta i soffan i 9 månader och käka godis. För är det någon gång kroppen kommer straffa dig så är det om du struntar i den. 

Alla är vi olika och vissa personer har en kropp som inte är lika snäll med dem när de är gravida, men så länge man mår bra och inte lider av fysisk aktivitet under graviditeten så bör man faktiskt ta tillvara på den gåvan och återgälda kroppen med lite kärlek i form av rörelse och träning. Det kommer att gynna dig när graviditeten är över och det är dags för kroppen att hitta tillbaka till sin ursprungliga form. 

Fotnot. Jag är just nu i vecka 21 (20+4) och jag mår bättre än någonsin rent fysiskt. De senaste 2 veckorna har jag varit på gymmet 3 gånger, jag har cyklat 1 mil, jag har skottat vår uppfart 2 gånger (á 45 min/gång), jag har gått relativt korta promenader med min hund varje dag (mest pga kylan faktiskt) men ca 2-3 gånger har det blivit promenader på runt en timme. Jag har inte tränat ihjäl mig, men jag har inte suttit på arslet heller. Springa är det enda jag undviker för tillfället och det är för att skona mitt bäcken, istället cyklar jag (inomhus alltså) och det funkar kanon. Och allt det här tänker jag fortsätta med så länge det känns bra och jag kommer förmodligen att åka slalom också (helst av allt skulle jag vilja ta en tur till fjälls) bara jag har någon som vill åka med mig.

IMG_9442

Jag och kulan på gymmet

Kommentera

12 jan Ny bil

Då har vi alltså bestämt oss för vad vår nästa bil kommer att bli. Den är beställd och leveransen kommer att ske framåt sommaren, lagom till bebis kommer. På ett vis blev vårt bilval lite impulsartat, fast ändå noga genomtänkt. Vi har ju varit i bilbytartankar ett tag nu och har varit väldigt klara med vad vi vill få ut av vår nya bil. Vi har vägt fördelar mot nackdelar och det enda som återstått har egentligen bara varit att provköra lite olika modeller och faktiskt bestämma oss.

Men vi har inte haft någon panik då vi inte tänkt byta bil förrän till sommaren (vi köpte ju vår nuvarande för bara drygt ett år sedan). Det är ju när bebis kommer som vi behöver mer utrymme så därför har det inte varit någon brådska. Men innan helgen här så fick vi nys på ett grymt erbjudande på en bil vi inte ens vågat ha i åtanke då det egentligen är en väldigt dyr bil. Men med hjälp av rätt kontakter, lite tur och lite snabba beslut så är det nu bestämt att vi kommer rulla fram i en sprillans ny BMW 520 xDrive framåt sommaren. Det är ju några månaders väntetid innan vi får den, men den som väntar på något gott!

Vi var i alla fall och provkörde en 520 i fredags och den var som en dröm att köra trots det taskiga väglaget som råder. Komfort och väghållning är magisk och sedan är den ju grymt snygg också. Vi har mycket att se fram emot i vår! Thailand, bebis och ny bil. Livet är snällt mot oss just nu!

Nya pärlan

10402764_10203531788268705_7060338364935183147_n

Nuvarande pärlan

Kommentera

11 jan Lax och semlan

IMG_9426

Det finns ingen mat som ser så god ut som lax och potatis. Att det sedan är väldigt gott är bara en bonus. Till middag idag blev det kokt potatis med mormor Lordys lax med citronsås. L är Ms mormor och hon är grym på att laga mat. Som tur är har jag fått ta del av några av hennes bästa recept i en receptpärm som Ms mamma knåpat ihop. En riktig skatt!

Eftersom att M har jobbat kväll så har jag fått laga mat och äta själv. Inte alls lika kul, men efter 45 minuter snöskottning så satt det fint med en rejäl portion mat. Och nu har ju min favoritsäsong också kommit igång. Nämligen semla-säsongen! Jag ÄLSKAR semlor. Jag har säkert berättat det förut. Vanligt fikabröd tackar jag oftast nej till då det inte är något jag suktar efter. Kalla mig konstig, men jag gillar helt enkelt inte sliskigt fikabröd. Men semlor däremot, de kan jag bara inte motstå och jag har en liten rädsla för att det kan spåra ur i samband med graviditeten. Jag som hittills inte haft några cravings är rädd för att detta kan bli det jag faller dit på för ikväll är det nämligen dags för årets första SEMLA! Mums!

IMG_9429

IMG_9432

Ett ”vanligt” år så äter jag mellan 10-20 semlor under ca 1,5 månad. Övriga året fikar jag knappt… Haha!

Kommentera

28 Dec Julslut

Så var julen över och allt som hör den till. Vi har haft en bra jul även om det i vanlig ordning blir mycket flängande. Det är tröttsamt och lite jobbigt att ständigt vara på språng, speciellt när man inte mår hundra. Men samtidigt vill man ju träffa alla.

Får kanske dra bebis-kortet fullt ut nästa jul och vara hemma helt och hållet. Så får folk komma till oss istället. Nackdelen med det är att man måste ha all mat/fika plus att det bör vara hyfsat städat och respektabelt. Allt har sina för och nackdelar.

Har ni haft en bra jul? Har ni några planer för nyår? Här tar vi dagen som den kommer och exakt vad eller hur vi firar är inte det viktigaste. Huvudsaken är att vi är tillsammans och att det blir något gott att äta.

Kommentera

18 Dec Ett plus ett lika med tre och bloggens framtid

Oj vad jag har funderat fram och tillbaka om huruvida jag ska skriva detta eller inte. Men jag tror ändå att jag har kommit till ett beslut om att det är det mest ”vettiga”. Bloggen blir liksom halv om jag inte delar med mig av mig själv på ett ärligt sätt. Speciellt inte när det största man får uppleva i livet är på väg att hända.

Som ni kanske redan listat ut av rubriken så väntar vi alltså tillökning i vår lilla familj. Ett litet majbarn (mer troligt ett junibarn faktiskt) tänker göra entré i vår lilla värld och vi är självklart överlyckliga. Att bli förälder känns som det största man kommer att uppleva i livet och speciellt när det är för första gången. Vi längtar och ser med spänning fram emot vår nya tillvaro.

Så nu undrar ni säkert varför jag ens tvekat att berätta om det här. Ja, anledningarna är många och förklaringarna lika så. Det är absolut ingen hemlighet att vi ska få barn, snarare tvärtom. De allra flesta i vår bekantskapskrets är redan informerade sedan länge. Men mitt behov av att dela med mig av mina personliga upplevelser och de mest privata i sociala medier har trubbats av rejält. Vi har valt att inte gå ut med den här informationen varken på Facebook, Instagram eller något annat socialt medie av den enda anledningen att vi inte känner för det. De som vi vill ska veta vet redan och resterande får säkert veta inom sinom tid.

Jag har till och med övervägt att stänga ner bloggen stundtals för att jag inte orkar hålla den offentlig. Att den är offentlig bromsar mig när jag skriver och behovet av att skriva ner mina tankar och känslor på riktigt (utan någon fasad eller låtsad verklighet) har bara ökat på slutet. Jag har ett behov av att skriva, men jag inte ett behov av att skriva för allmänheten. Syftet med mitt skrivande har ändrats och exakt varför det har hänt vet jag inte.

Jag har funderat på många alternativ. Tanken att skriva en webbaserad dagbok bara för mig själv har varit en idé, för jag gillar att bloggen gör det lätt för mig att kolla tillbaka i mitt liv närhelst jag önskar. Jag har tänkt tanken på en låst blogg där bara de personer jag vill dela med mig till kommer att få tillträde (även om jag alltid varit allergisk mot andra som gjort så). Och jag har funderat kring att behålla bloggen precis som den är. För precis som min man så klokt sa, bloggen har ju alltid varit ett bra sätt för mig att ventilera och få ordning på mina tankar.

Jag kan inte säga att jag har kommit fram till ett bra beslut eller en hållbar lösning. Alla alternativ har sina för och nackdelar och än har jag inte kunnat avgöra vilken del som väger tyngst. Tills vidare kommer jag fortsätta dela med mig av mitt liv här, men jag vet inte i vilken utsträckning eller hur ofta.

Nu antar jag att det finns en del som är nyfikna på graviditeten i sig och nu när jag väl tagit beslutet att skriva om det här får jag väl bjuda på en liten uppdatering också. 

Just nu är vi i v. 17. Jag mår ”alldeles för bra” för att vara gravid. Mina ”jobbiga” symptom höll i sig i 5 dagar och bestod endast av lite illamående när jag inte ätit på några timmar. I övrigt mår jag prima och min hjärna har därför haft svårt att förstå att jag faktiskt är gravid. Det enda som har påverkat mig nämnvärt under de senaste månaderna är tröttheten, men den är en kombination av mycket (som jag skrivit om tidigare, och även här). Min sjukskrivning beror inte på graviditeten i sig utan på grund av en stressreaktion som delvis förvärras på grund av mitt nuvarande tillstånd. Jag ligger just nu under utredning för hur vi ska gå vidare med mitt hälsotillstånd och jag kommer att fortsätta att jobba 50 % så länge det känns bra.

I veckan har vi varit på ultraljud och tittat till den lilla filuren i min mage. Allt såg fint ut och det var en vild krabat (förmodligen min egenskap) utan lokalsinne (definitivt M’s egenskap). Jag tror att vi båda fortfarande har en stor känsla av overklighet, men sakta men säkert och desto mer vi pratar och funderar kring saken så landar verkligheten på oss mer och mer. Det är ett planerat och efterlängtat barn och vi ser fram emot att få utöka vår familj med ännu en medlem.

Jag har svårt att avgöra om katterna förstår att något är på gång. Billy sover på min mage varje kväll, men det har han alltid gjort och det verkar inte störa honom nämnvärt att han numera oftast glider av den lilla kulan och hamnar på sidan om istället. Hjalmar är gosigare än någonsin, men det beror nog inte på graviditeten utan på att harmonin i vår flock är bättre nu än tidigare. Shiro förstår definitivt att det är något för han lyssnar på mig bättre än någonsin när jag ber honom att lugna ner sig. Han snusar och buffar mycket på magen och får han chansen så ligger han blickstilla med huvudet på magen och ”lyssnar”.

Att det kommer bli en omställning för oss alla är vi övertygade om, men vi kunde nog inte varit mer redo än vad vi är. 2016 kommer att bli ett bra år!

Kommentera