12 Sep Skatfällor och hjärtkramper

Det finns få saker här i världen som gör mig mer förbannad än när någon är elak mot dem jag älskar. Därför har jag fullkomligt kokat av ilska de senaste två veckorna. Det började redan i somras när en av våra katter inte kom hem som han brukar och vi fann en stor ”hög” (fel ord, för det var liksom utspritt över ett större yta) med päls ute på gräsmattan. Jag var helt övertygad om att något rovdjur hade tagit honom och oroade ihjäl mig innan han slutligen kom hem många timmar senare.

Sedan har det där hänt ett par gånger till. Att vi kommit ut och funnit pälstussar på gården från katten. Har inte riktigt förstått hur det gått till förrän någon vecka sedan då vi hör ett elakt skattade/kraxande. Springer ut på gården och upp från marken flyger en hel hög med skator och så kommer katten springandes över gräsmattan i panik. Det är alltså skatorna som jävlas/mobbar honom. De flyger på honom i grupp och rycker pälstussar av honom, ibland har han till och med haft skorpor i pälsen för att de varit så närgångna. I söndags fick jag nog och kollade med min granne om han hade något bra förslag på hur vi kunde lösa problemet. Det visade sig att de också haft problem med dessa odjur och redan igår när jag kom hem från jobbet så stod två av våra grannar samt ena grannens pappa och byggde en skatfälla. Snacka om underbara grannar!

Idag hoppas jag på skatfångst och att de lär sig en läxa. Jag tycker ju verkligen om djur och önskar sällan livet ur andra djur (även fast jag inte är så förtjust i just fåglar exempelvis), men den här gången har de verkligen gått för långt. No one puts my baby in the corner!

De här sötnosarna kanske inte hjälpte till med fällan så mycket, men de charmade ju skiten ur oss andra iaf när de gick vägen fram hand i hand. Gud hjälpe oss om 15 år! Vad ska de då hitta på!

Om en inte fick hjärtkramp nog av sötchocken ovan så fick i alla fall mammahjärtat det av videon som min kära make gjort från han och Harrys eftermiddag igår. Oj oj som jag älskar de där pojkarna. Både den skäggige som redigerat/filmat, den fluffiga som alltid finns där och den lilla med det stora leendet. De förgyller mina dagar och får alltid mitt hjärta att klappa lite extra hårt!

 

Det här blev verkligen ett inlägg om allt. Ilska och hat. Sötchock och kärlek. Men allt som allt om de jag älskar allra mest! 

Kommentera

19 Jun Underbara helg

Fredagsutflykten blev promenad genom byn

Åh, vilken bra helg vi haft! Jag har njutit till fullo av att vara hemma med mina fem grabbar (M, H, Shiro, Billy och Milou). Vädret har till större delen varit fint med undantag för lite småskurar och blåst. Det har blivit mycket tid utomhus och få saker ger mig lika mycket energi.

Fredagskväll fick jag och H för oss själva då M var iväg på sommaravslutning med jobbet. Vi tog oss en promenad genom byn efter middagen och Harry briljerade med att äta grus och göra en kullerbytta ner i ett dike. När vi kom in lekte han med Milou en stund och plötsligt blev det fasligt tyst. Milou fick väl nog av leken och bestämde sig för att gå upp och på något vänster lyckades lilleman pillra upp trappgrinden och följa efter. Ibland är de lite för snabba de små liven! Pju! Efter att H lagt sig gjorde jag det enda rätta, dvs avmaskade katter och hund, rakade bort en tova på Billy-bus, gulligullade i största allmänhet med mina pälsbollar och däckade kl. 22 av ren och skär utmattning efter min första hela arbetsvecka.

Lördagen fick vi delvis också för oss själva då M passade på att måla på kontoret lite och ta en lunch med en polare. Jag och H spenderade dagen med lek i sandlådan och att inviga hans lilla plaskpool. Succé var ordet! Utöver det hann jag med en vända med trimmern utomhus och så hjälptes vi åt att städa och tvätta inomhus. Gav mina pallkragar lite kärlek med och där växer det som tusan vill jag lova!

På söndag (som var en ytterst produktiv dag) fick vi trevligt besök av E och hennes K (som är jämgammal med H) på förmiddagen. Pojkarna röjde loss en stund och vi vuxna drack kaffe och diskuterade livet i allmänhet. Precis lagom till att M skulle gå ut och klippa gräsmattan så kom världens regnskur och han svidade om till målarkläder istället. När regnet dragit förbi knallade jag och H ner till grannen för att kika på grisarna och de nya hönsen. Efter middagen tog vi en tur bort till bästa vännerna för en kopp kaffe och chill i deras studsmatta innan vi rullade hemåt och stoppade lilleman i säng. Medan maken klippte gräsmattan så rastade jag hund och katt (Milou får än så länge bara gå ut i selen, efter midsommar har vi tänkt att han ska få börja gå ut själv) och efter det tog vi tag i det projekt som hängt över mig ända sedan i höstas: plocka ner stängslet.

ÅH VAD JAG ÄR GLAD ATT DET ÄR BORTGJORT! Den lättnad jag kände igår kväll när vi gick in och la oss efter 3 h utomhusjobb är obeskrivlig. Vår tomt har fått ett helt nytt liv. När stängslet var nerplockat, uppdelat, ihoprullat och undanställt så passade maken på att gräva ner elkabeln vi drog till förrådet förra året (eller var det förrförra året) och jag tog trimmern och rejsade runt för att få bort det värsta gräset där stängslet varit. SÅÅÅÅ SKÖNT! Jag var helt ärligt 10 kg lättare när jag la mig i sängen igår kväll. Bästa var också att vi high-fivade varandra efter varje avklarat jobbigt moment. Är inte det teamwork så säg!?

Kommentera

15 Jun Milou

I torsdags flyttade det in en liten kille hos oss. Eller så liten är han inte, men otroligt söt. Han heter Milou och är en helig birma. Han har bott i lägenhet i stan ett tag, men ska få provbo på landet lite nu och förhoppningsvis kommer han trivas och stanna hos oss.

Maken till orädd och snäll katt har jag inte varit med om. Han knallade bara rätt in hos oss och gick husesyn direkt medan vi tog en kopp kaffe med hans husse och matte. Shiro och Billy var ute när han kom för att han skulle få bekanta sig med omgivningen först. Sedan tog vi in dem en i taget och han var lite avvaktande mot Shiro, men det är ju inte så konstigt då han inte är van hundar sedan tidigare. Shiro som dessutom ääääääälskar katter ville ju gärna fram och hälsa direkt (vilket vi inte tillät, Milou fick hälsa själv när han kände sig mogen). Billy däremot sprang rätt in och fram till Milou för att hälsa (Billy är extremt rang-låg) och sedan satt de en halvmeter ifrån varandra och jamade lite innan Billy bestämde sig för att det var matdags och gick sin iväg. Väldigt odramatisk inflytt måste jag säga.

Nu har en vecka gått sedan han flyttade in och det blir mer och mer harmoniskt hemmavid. Det är självklart en omställning för alla när det kommer in en ny individ i flocken och även om Milou förstås haft det tuffast med en helt ny familj att anpassa sig till och lära känna så tar det en stund innan alla hittat sin plats i den nya konstellationen. Det känns dock som att bitarna börjar falla på plats ordentligt nu och vi ser en trygghet och ett lugn hos Milou som inte fanns där i början.

Eftersom att han varit innekatt tidigare så kommer vi ta det lugnt och försiktigt med utevistelser ett bra tag. Han har fått vara ut med oss i sitt koppel några gånger och han stormtrivs verkligen utomhus (vilket han varit mycket tidigare vet jag). Även där är han modig och kavat, går runt huset som att han alltid bott där och när han utforskat klart så kryper han in i en buske och lägger sig och sover. När han tröttnar på att vara ute så går han självmant in på altanen. Väldigt lättsamt må jag säga!

Redan kompisar! <3

Kommentera

19 Dec Snöfri jul

img_3485

Tyvärr ser vi ut att få en snöfri jul. Den lilla snö vi hade regnade bort igår och resten av veckan har endast plusgrader och regn på prognosen. SÅ TRÅKIGT!! Bilden ovan är från i fredags då vi fortfarande hade lite snö. Hela familjen på promenad i vanlig ordning (bortsett från pappan som jobbade). Billy lärde sig snabbt av Hjalmar att följa med på promenad och det är bara när vi går till skogs han blir lite för feg för att följa.

Igår högg vi årets julgran och imorgon eller på onsdag ska vi klä den har jag tänkt. Överlag var det en helt underbar dag! Älskar dagar där vi är hela familjen i naturen (okej, Billy fick stanna hemma). Harry fick premiäråka fyrhjuling och Shiro fick springa av sig rejält och inget gör mitt mattehjärta lyckligare än att se han skutta fram bland träden.

Kommentera

13 Maj Mina pälsklingar

Det är få saker här i livet som gör mig så glad som våra husdjur. De ger verkligen ovillkorligt av sin kärlek och kräver inte mycket tillbaka. Visst har vi stunder där vi inte är de bästa vänner (typ som häromdagen), men överlag så ger de så mycket mer än vad de tar! Jag lider verkligen med er som inte kan ha djur pga allergier, boendesituationer och annat.

När jag inte mår bra, oavsett om det är en vanlig förkylning eller psykiskt så är djuren de som först känner av det och som pockar på min uppmärksamhet. Ibland kan det nästan vara irriterande då de promt ska vara uppe i mig hela tiden när jag inte mår bra, men samtidigt så är det en trygghet att ha dem nära. Shiro blir alltid extra ”gnällig” och allmänt onöjd med tillvaron när jag inte mår bra, han ska i princip sitta fast i mig för att vara nöjd, men jag vet att han gör det av omtanke så därför står jag oftast ut även om det ibland är påfrestande. Billy ska helst sova ovanpå mig (det gör han iofs jämt) och häromdagen när jag hade huvudvärk med migränkänningar så såg det ut så här större delen av dagen. Var jag än försökte vila så var det någon som skulle vara nära.

IMG_0767

IMG_0773

Kommentera

17 Mar Obetalbart

IMG_0145

Bästa A <3

Tänk att vi har så många fina människor runt omkring oss som ställer upp för oss när vi är borta. Shiro har det fantastiskt hos min barndomsvän och min mamma under tiden vi är här och katterna har haft det bästa sällskapet under hela tiden. Men sedan vi nåddes av beskedet att Hjalmar fått somna in (kommer förmodligen ett uppdaterat inlägg om just det längre fram när vi kommit hem och fått klarhet i alla detaljer) har jag mått så dåligt över att Billy varit själv hemma (vi har av flera anledningar inte velat flytta på Billy utan våra kattvakter har istället varit hemma hos oss under tiden vi varit borta).

Men då kommer våra räddande änglar och rycker in. Grannen har varit där och myst extra, J tog extra tid av sin lediga söndag för honom och vår bästa A kommer och räddar hela veckan. Flera timmar per dag har han spenderat i soffan tillsammans med vår mysprins, han har uppdaterat oss med filmer och bilder på vår lilla fluffboll där han beter sig som vi är vana att se honom. Billy är en ganska skygg katt för människor han inte känner, men A litar han på och just därför är det så tacksamt att han vill ta sig tiden att mysa med vår tissetass.

Ikväll börjar vi resan hemåt och just nu vill jag bara hem till Shiro och Billy, jag vill mysa ner hela familjen i vår dubbelsäng och borra in min näsa i deras päls. Vi är inte hemma förrän fredagseftermiddag och dit känns det just nu som en evighet tills. Det kommer vara en lättnad att äntligen komma hem, men jag tror också att det är då den stora sorgen kommer att slå in så det är med blandade känslor vi lämnar vår semester.

Kommentera

13 Mar Det ofattbara

IMG_0447

Hur säger man hej då utan att vara närvarande? Hur tar man avsked av en familjemedlem från andra sidan jordklotet och hur ska man förbereda sig på tomheten som väntar där hemma?

Hjalmar finns inte hos oss längre, han har fått somna in. Han blev tvungen att lämna oss när vi inte hade möjligheten att vara där och säga farväl. Jag har fortfarande inte förstått och kommer förmodligen inte göra det heller förrän vi är hemma igen. Hjärtat värker av saknad, men också av det dåliga samvetet att inte ha funnits där. För Hjalmars del spelar det längre ingen roll, men stackars älskade Billy är lämnad helt själv utan någon av oss närvarande, vad ska han tänka, tror han att vi alla lämnat honom nu?

Tårarna forsar ner för mina kinder trots att jag försöker koppla bort. Försöker leva här och nu och ta sorgen när vi kommer hem, när det finns tid och möjlighet att förstå på riktigt, men det är svårt. Hjalmar har varit en del av vår familj sedan den bildades. I nästan 8 år har han funnits hos oss och han var och förblir vår första bebis. Han har gått igenom allt som vi gått igenom, brand, flytt, nya familjemedlemmar, huset och nu senast graviditeten. Vårt barn får han aldrig lära känna och det gör ont för jag vet att han skulle vara den mest beskyddande och uppmärksamma ”storebror” vårt barn kunnat få.

För er är han bara en katt. För oss en älskad familjemedlem som inte går att ersätta. Jag kan inte förstå att han lämnat oss ensamma kvar, hur ska vardagen nu bli?

Kommentera

10 Feb Hjalmar

37311_443438050198_5846606_n

Hjalmar, Hjalle, Schmaragmar, Hjalle-balle, Hjalle med tillfällig balle, Hjalle utan balle, Hjalle-busen. Även här har kärt barn många namn. Hjalmar är vårt första gemensamma husdjur. Han flyttade in med oss bara tre veckor efter att vi gått och blivit sambos. Han är född den 27 maj 2008 och blir därmed 8 år senare i vår.

Han är den som varit med om allt vi varit med om och han är liksom en hörnsten i vår familj. De som känner oss, känner Hjalmar. Han är en sådan naturlig del av vår familj och han har till och med fått en låt eller två skriven om sig. Den som slog störst var nog ”Hjalmars hus”. Tyvärr kan jag inte hitta åt den nu, men gör jag det så lovar jag att dela med mig av den.

För att beskriva Hjalmars personlighet så brukar jag jämföra honom med en sur gammal gubbe som mest går runt och muttrar. För lite så är han. Hjalmar är liksom aldrig riktigt nöjd om inte saker sker exakt på de sätt som han tycker är bäst och han tycker väldigt mycket ska ni veta. På många sätt är han precis som ”en katt ska vara”, fast ändå inte. Han är självständig, orädd och smart, det man brukar säga om att katter inte har ägare utan tjänare stämmer väldigt bra in på Hjalmars livsfilosofi. Det är han som är kungen här hemma och han fjäskar bara för oss när han vill ha något.

MEN han är också väldigt lojal mot oss och hans tillit till vårt omdöme är obeskrivligt. Han litar på oss till 150 % oavsett vilken situation vi befinner oss i. Det är svårt att förklara utan exempel, men säg att jag står ute på gatan med Hjalmar i famnen och helt plötsligt kommer en stor hund springandes rakt emot oss i syfte att jaga Hjalmar. Där skulle en ”vanlig” katt sprattla, klösa och bita sig fri från sin ägare eftersom att den känner en stor fara närma sig och vill komma undan. Hjalmar skulle lugnt stanna kvar och lita på att vi löste situationen. Han skulle säkert fräsa åt hunden, men mycket mer skulle han inte bemöda sig att göra.

Jag tror att branden har en stor del i denna tillit till oss att göra. Det var första gången vi ställdes inför ett trauma tillsammans och han litade på oss hela vägen igenom. Han befann sig utomhus när branden startade och ambulanspersonalen försökte fånga in honom utan att lyckas, men när vi kom flög han upp i famnen och där stannade han kvar kvällen igenom. Vi hade aldrig någon bur att stoppa i honom utan han fick hänga med i bilar och på församlingshemmet osv och hela tiden satt han trygg i vår famn utan minsta instinkt till att fly från alla främmande situationer.

När Hjalmar var liten och ”ensambarn” så följde han med oss överallt. Han åkte med i bilen när vi for och handlade, han följde med på söndagsmiddag hos Ms föräldrar och han promenerade genom stan med oss hem till Ms mormor. Han hängde liksom på överallt och det gillar han att göra än idag. När vi bodde mitt i samhället kunde det dock ställa till problem eftersom att han gärna gick med oss till affären, apoteket osv. Men tillslut lärde han sig att vänta utanför istället för att försöka följa med in vilket underlättar en del. Ska vi iväg långt får vi dock stänga in honom hemma först, men han följer gärna med på långpromenader med Shiro.

När vi bodde i stan hände det ofta att M cyklade med Hjalmar hängandes under armen. Han ogillar att åka cykelkorg, men håller man i honom under armen har han inga problem med att hänga på. Och när vi går promenader så är han vettig nog att kliva ner i diket så snart han hör en bil komma. Sedan sitter han där tills bilen passerat innan han traskar vidare.

Hjalmar är väldigt bestämd och noggrann med vilka personer han tycker om och inte. Han är ingen fjäskare som skulle krypa upp i vilken famn som helst för lite gos, men när han väl bestämt sig för att gilla en person så är man hans vän för alltid. Han tycker också om barn och är väldigt intresserad av bebisar, men blir det för stojigt så går han därifrån. En bra egenskap kan jag tycka då barn lätt kan ”gå över gränsen” för vad som är okej och inte när det kommer till djur. Hjalmar har nog aldrig i hela sitt liv använt klorna på vare sig oss eller någon annan utan han morrar lite till missnöje och sedan går han undan.

Trots att Hjalmar är kastrerad sedan 6 månaders ålder så är han väldigt rang-hög. Något som ställde till med lite problem när vi flyttade till huset. Här bor det nämligen 8 katter på 4 hus (och bara hankatter) och rangordningen var väldigt utpräglad innan vi flyttade in. Det blev några slagsmål och mindre skador innan de satt sin ordning och så länge ingen katt går över revirgränserna så är det lugnt och stillsamt. Billy är ju turligt nog väldigt rang-låg och lägger sig bara ner på rygg när det kommer en grannkatt så Hjalmar får ha sitt herravälde i fred här hemma på gården.

Hjalmar är den katt som påverkas mest av mitt mående. När jag är sjuk eller låg så viker han sällan från min sida. Då ska han hålla koll och vara nära. Han visar sällan kärlek eller omtanke till de han håller av, men i en ”krissituation” kan du alltid lita på att han är där. När vår Max blev påkörd och skadad så satt Hjalmar bredvid honom på gräsmattan och vaktade honom mot de andra katterna som försökte komma nära, men väl inomhus sket han fullständigt i Max. Ett ganska talande exempel för hur han är.

2012-02-08-1

20120508-131322.jpg

20120331-161627.jpg

20120325-090838.jpg

090531-Hjalle

Hjalle1

2011-05-15

2011-03-31-8

2011-01-07-4

2011-03-30-14

Kommentera

27 Jan Billy

IMG_4057

Busingen, Billy-bus, Fluffbollen, Lurven, Mysprinsen m.m, kärt barn har många namn.

Billy (vårt kära mellanbarn) är en Norsk skogkatt som blir 5 år den 15 april. Han är min allra första ”raskatt”, innan har jag bara haft bondkatter. Jag har faktiskt ingen aning om han är som en typisk skogskatt eller om han är alldeles unik, men en sak vet jag säkert; den dagen jag måste skiljas från Billy så kommer det att vara som att förlora en av mina kroppsdelar. Och jag överdriver nog inte ens lite. Än idag är han min lilla bebis och mattes mysprins. Jag har aldrig någonsin träffat en katt som är så tillgiven som han. Den som påstår att en katt är en katt och inget mer har aldrig träffat en Billy-katt (inte en Hjalmar-katt för den delen heller).

Billy är som sagt väldigt olik de katter jag haft tidigare. Om det beror på rasen eller hans personlighet vet jag inte, men när vi hämtade hem Billy så var han rädd för ganska mycket. Jag tror att det är lite typiskt för skogskatter att vara lite skygga. Han var frivillig innekatt i 1,5 år innan han vågade gå ut. När han började gå ut så gick han bara ut på nätterna. Sedan vi flyttat ut på landet så har han utvecklats enormt och numer är han ute 75 % av dygnet, även nu på vintern. Han är den enda katten i byn som är utomhus hela dagen när det är -25 grader.

För andra som bara hälsar på oss så upplevs nog Billy som en väldigt skygg katt, han visar sig sällan när vi har folk hemma och han är sjukligt rädd för barn. Är det barn i huset ser man honom inte alls. Då ligger han och trycker någonstans. Jag förstår ju själv att han inte låter som den bästa katten någonsin, men faktum är ju att det är precis det han är.

När det bara är vi i familjen hemma så är han den tryggaste katten någonsin istället. Han litar blint på både mig och M inom husets fyra väggar. Han har noll flyktinstinkt när han sover så länge han är nära oss. Han sover som en stock och vaknar inte om man flyttar på honom eller ”knölar ihop” honom. Han är den mest morgontrötta i familjen och han sover alltid i sängen. Allt som oftast sover han raklång i min armhåla, med huvudet på min axel, kroppen tätt emot min och ena framtassen över mitt bröst. Ibland vaknar jag av att jag ligger på honom, men han verkar inte bry sig nämnvärt och än har jag inte lyckats skada honom på något sätt. Han älskar när jag borrar ner min näsa i hans nacke och andas ut, det är som att värmen från luften i mina lungor får honom att känna sig trygg, han blir nämligen som en säck potatis då. Bara sjunker ihop liksom.

Han pratar väldigt mycket med oss och ofta har vi långa konversationer bara han och jag här hemmavid då han alltid svarar en. Han älskar pälsvård och plockar man fram hans borste så fläker han ut sig på rygg med alla fyra tassar i vädret. Han får sällan tovor, men ibland klumpar pälsen ihop sig i ”armhålan” och då får man utan protest klippa bort pälsen. Han accepterar att bli både duschad och badad. Han ser inte ut att njuta direkt, men han står tålmodigt kvar tills man är klar. Vi försöker dock att inte bada honom så ofta, max en gång per år om det inte är akut.

Shiro älskar Billy och Billy är så tålmodig med sin ”lillebror”. När Shiro var yngre hände det att han bar Billy i nackskinnet, Billy protesterade lite halvlamt, men gjorde ingen större affär av det utan hängde tålmodigt kvar tills Shiro släppte ner honom igen. Ofta på morgonen så ligger de och myser på köksgolvet medan jag äter frukost. Billy tvättar ofta Shiro i öronen och i ansiktet, Shiro ligger ofta stilla och tar emot rengöringen och skulle han någon gång försöka busa istället för att ligga still så tar Billy tag i honom med alla fyra tassar runt hela huvudet och håller fast honom. Det ser så roligt ut!

Husse säger att Billy är lite överviktig, men matte påstår att det mest är päls. Sedan har Billy ganska korta ben till sin relativt stora kropp vilket gör att det ser ut som att hela bukpartiet i princip släpar i backen nu på vintern när han är som mest pälsig. Vi håller dock koll på Billys vikt noga då vi inte vill att han ska blir för tung och få problem med sina leder eller liknande. Men han är en stor katt och väger runt 6 kg oavsett.

Man har ju hört talas om hundar som är ”enmanshundar” och jag skulle nog vilja påstå att Billy är en ”enfamiljskatt”. Han är 150% trygg i vår närvaro, men han har lite problem med människor han inte känner till 100%. Det är på ett sätt synd för det är få som får se Billys riktiga personlighet, men för mig är det viktigast att han är trygg med oss och att han inte lider av det. Även om Billy är livrädd för barn så är jag inte det minsta orolig för att han kommer ha svårt för vår kommande bebis. Jag var orolig innan vi skaffade Shiro, men det gick så fruktansvärt bra (innan Shiro var han livrädd för hundar också) och idag är de bästa kompisar. Billy är den enda katten som kan gå över gräsmattan utan Shiro jagar honom. Billy litar på mig och M och oavsett vad vi kommer hem med för ny familjemedlem så vet jag att han kommer att acceptera och älska den utan problem och det känns skönt!

Billy när han var ute tidigare idag

2011-07-17-6

2011-10-10-3

2011-07-17-2

2011-08-07-22

IMG_6599

5

6

2013-05-03

IMG_8853

IMG_8862

IMG_8900

IMG_8964

IMG_9261

Kommentera

22 Jan Mina djur

IMG_0008

Mina djur har alltid varit en stor del av mig och den jag är. Jag har älskat alla typer av djur sedan jag var riktigt liten. Jag har drömt om att jobba som veterinär, hästskötare, djurparksskötare och mycket mer när jag var mindre. Jag har haft den fantastiska turen att få ha katter, fiskar, hundar, hästar, marsvin, kaniner, råttor, grisar, ankor och höns runt omkring mig när jag växte upp. Mina föräldrar (både biologiska och bonus) gillar också djur och när jag var riktigt liten hade vi även mjölkkor.

Jag är uppvuxen på landet och djur har alltid varit en stor del av mitt liv. Idag är jag själv vuxen, jag bor återigen på landet och vi har i dagsläget tre fantastiska husdjur. Om jag fick bestämma allt här hemma hade vi förmodligen haft en hel farm med djur även nu, men ibland kanske det är bra att M har lite att säga till om här hemma också för det hade säkert lätt gått överstyr.

Jag har en väldigt nära relation med alla våra tre husdjur och jag måste erkänna att jag oroar mig en del för hur de relationerna kommer att utvecklas den dagen vi blir föräldrar. Hur kommer de att påverkas av den nya familjesituationen och kommer jag kunna ge dem allt de behöver och förtjänar även när jag har barn att ta hand om? Shiro, Billy och Hjalmar betyder allt för mig och utan dem hade vår familj inte varit vad den är. Jag behöver dem i mitt liv för att må bra och det sista jag vill är att dem ska hamna i skymundan.

För att hylla mina fina djur lite så kommer jag tillägna varsitt inlägg till dem här på bloggen under de kommande veckorna (sprider ut det lite så att ni som inte är så förtjusta i djur inte blir uttröttade). Och ni som är djurälskare som jag och också blivit föräldrar får gärna peppa mig lite så att jag ser att det säkert kommer att gå utmärkt att vara både mamma och matte. 

IMG_6814

IMG_8217

Kommentera

29 Dec Raketer

La ut detta på min Facebook igår och tänkte att det är värt att dela även här! Det kan nämligen inte påpekas för många gånger.

Hej alla vänner! Så här i nyårstider så skulle jag vilja be er om en tjänst. Om ni/era barn promt måste skjuta raketer/smällare så gör snälla inte det förrän på nyårskvällen. Gör det inte heller om ni har egna djur i närheten. Hundar, katter, hästar, smådjur och vilda djur mår otroligt dåligt av skotten och smällarna som de utsätts för i tider som dessa. Många hundar springer bort och hittas kanske alldeles för sent (nu kommer kylan och det krävs inte mycket för att en liten hund ska fara illa på kort tid). Jag har turen att ha en hund som INTE är skotträdd, men det betyder inte att han inte kan bli. En enda smäll vid fel tillfälle kan vända allt och göra att vi får kämpa resten av hans liv med rädslan.
Vi väljer därför att sända upp UFO-ballonger på nyårsafton istället för raketer och jag lovar att det är minst lika fint som alla färgglada raketer. Tänk en gång extra och skona våra stackars familjemedlemmar som inte kan tala för sig själva från onödigt lidande. Tack på förhand!

Kommentera

30 Nov Stockholm

Så var vi hemma igen efter en härlig helg i huvudstaden. Jättekul att komma iväg och framförallt att få träffa min bror med sambo, men jisses så skönt att komma hem till lugnet i Norrland. Jag tror att alla 5 i bilen pustade ut rejält när vi checkat ut från hotellet och äntligen tagit oss ut genom tullarna igen. Resan hem är ju alltid lite dryg, men därmed också extra skönt när man parkerar bilen på gården.

Vi åkte ner i fredagsmorse för en helhelg med familjen. Resan var för att fira vår bonusmamma på hennes födelsedag och för att hälsa på min lillebror och hans sambo i deras nya lya. De har ju bott i Linköping i många år, men nu valt att bosätta sig lite närmre hem. Under helgen har vi ätit gott på restaurang, hängt hemma hos brorsan, besök Mall of Scandinavia och varit på Sweden International Horse Show på Friends Arena. En fullspäckad helg helt enkelt, men väldigt trevlig!

Katterna har varit hemma under grannarnas uppsyn och Shiro har bott hos schäferkompisen Lea. Så himla tacksam för att vi har så fina vänner runt omkring oss att allt med djuren löser sig så bra. Det är ju inte bara att åka iväg när man har husdjur, men hittills har det sällan varit några problem och det är jag så himla glad för. Nu är jag dock taggad för en vinter hemmavid och det tror jag minsann resten av lilla familjen är med.

Kommentera

18 Nov En nysning

Både igår och idag har jag känt en matthet i kroppen som är svår att ignorera. Jag nyser stup i kvarten, sitter med hurven i mig och känner mig allmänt eländig. Jag hoppas verkligen inte att jag blir sjuk på riktigt för det har jag varken tid eller lust med. Jag har nog lite energi som det är så en förkylning skulle nog däcka mig fullständigt.

Försöker tänka positivt och ignorera sjukdomskänslorna så gott det går. Får väl se om jag lyckas lura kroppen! I övrig rullar livet på i vanlig ordning. Vardagarna är mest jobb, träning, mat och sömn. Helgerna försöker jag hålla så obokade som möjligt, men det går väl sådär. Tror vi är uppbokade mer eller mindre varje helg fram till jul nu. Tur det bara är 37 dagar kvar till julafton och någon veckas välbehövlig ledighet!

Billy har gjort illa ett ben, vet inte hur. Han haltar och protesterar vilt när man klämmer på det. Förhoppningsvis är det bara en stukning eller så, hittar nämligen inget sår eller ytliga tecken på skada. M sa att han verkade halta lite mindre idag så jag hoppas det stämmer och att det är på väg åt rätt håll. I så fall kanske vi slipper veterinären. Lilla vännen har ju aldrig varit hos veterinären mer än när han kastrerades och öronmärktes. 

Tjockkorven!

Kommentera

14 Sep Fullsatt

Det blev några stopp innan vi väl var hemma igen igår. Första stoppet hos min mamma för att hämta Shiro. Det andra hos min pappa för att säga hej och kramas lite. Det tredje hos M’s föräldrar för att äta middag. Alla stoppen var minst lika trevliga, men vi blev inte så långvariga någonstans.

Först och främst var Shiro knäckt efter ett dygn borta (det tar ju fruktansvärt på krafterna med alla nygamla intryck, en annan familj att anpassa sig efter och nya hundar i kvarteret att kolla upp). För det andra var både jag och M helt knäckt efter ett dygn av att göra INGENTING! Jag förstår verkligen inte hur man kan vara så trött när man bara tagit det lugnt!?

Vi hamnade i alla fall i sängen ganska tidigt och vi var inte ensamma. Det var nämligen ett gäng som hade saknat oss (observera att Shiro ligger ovanpå Billy, haha!)

20150914 3

20150914 4

20150914 22

20150914

Sover era katter också så här?

Kommentera

07 Sep Harmoni

I dag är jag helt 100 % säker på att vi fattade rätt beslut om Vilmer. Jag har den här helgen upplevt ett helt annat lugn hemmavid än jag gjort på länge. Vi har alla 5 sovit hela nätterna utan att bli väckt av en orolig själ. Vi har ett helt annat tempo på morgonen, det står inte längre 4 rastlösa husdjur vid min huvudända när väckarklockan ringer utan istället sover alla lugnt och har inte samma uppjagade sinnesstämning när vi väl kliver upp.

Vi har nog alla omedvetet påverkats av V’s rastlösa psyke som aldrig fått ro. Vi har nog alla känt av att han inte mått bra och vi har alla haft en klump i magen över att något inte stått rätt till. Men det är först så här i efterhand man kan se det tydligt. Som man förstår att det var jobbigare för oss alla än vi innan trott. Och därför känner jag mig nu helt trygg i mitt beslut. Det var inte bara rätt beslut för Vilmers skull, det var rätt beslut för hela vår flock.

Helgen har varit alldeles sådär lugn och rofylld som jag behövde. Utan några som helst planer. Fylld med vän-tid, familjetid, strukturering och återhämtning. Men också träning. Jo jo. För igår hände det nämligen. Igår hängde jag nämligen med M till Bjästamon och sprang intervaller i 5 km. Och även om flåset är långt ifrån bra så kändes kroppen lättare än på länge. Hoppas känslan håller i sig och att jag får vara frisk (M kände av halsen och bihålorna igårkväll).

Kommentera