26 Maj Sista BM-besöket

13052531_1265005473526941_1628227228_o

Igår var vi som sagt till barnmorskan. Det kan ha varit det sista besöket, men om jag ska lyssna på min kropp så tror jag även att vi kommer hinna med besöket som vi har inbokat på måndag (inga tecken alls på att bebis vill ut än). Skulle inte bebis ha kommit efter det så blir det specialistmödravården som tar över så oavsett så är besöket på måndag det sista med vår underbara barnmorska.

Vår bebis växer och beter sig precis som den ska i alla fall. Mina värden är bra och bortsett från att jag samlat väldigt mycket vätska de senaste 3 veckorna (gått upp 5 kg på 2 veckor) så mår jag bra. BM sa att det är svårt att tro att jag är så nära BF för vid det här laget brukar man vara trött, sliten och less medan jag inte känner av något av det.

Om jag ska summera den här graviditeten (för nu tror jag inte att det kommer hända så mycket mer nytt) så kan jag säga att den har varit omvälvande, spännande, påfrestande men ändå lättsam och allt som jag förväntat mig och lite därtill. Jag kanske ska säga att det har varit en berg och dal-bana precis som jag kanske förväntat mig, men samtidigt helt oväntad. Det är något unikt att vara gravid och kroppen och psyket agerar både logiskt och inte vilket gör en förvirrad, stundtals frustrerad men också väldigt fascinerad.

Jag har under de här nio månaderna hunnit med: trötthet jag inte trodde var möjlig, sömnlöshet, en sällan skådad viktuppgång (+23 kg i dagsläget), tappad matlust, enorm matlust, förstoppning, graviditetsdepression, ryggont från helvetet, absolut inget ryggont alls (vilket aldrig händer i vanliga fall), förvånande träningsresultat (positiva), hemorrojder, läckande bröst, svullna elefantfötter (och vader/händer) och en enormt mäktig lyckokänsla av något som rör på sig och lever inuti min kropp. Det har varit toppar och dalar, glädje och sorg. Det enda två saker som jag mer eller mindre förväntat mig, men som aldrig riktigt infunnit sig är det inledande illamåendet och de enorma humörsvängningarna. Visst har mitt humör kanske varit mer instabilt än vanligt, men jag har inte drabbats av ologiska gråtattacker eller plötsliga vredesutbrott (inte fler än vanligt iaf).

Jag har överlag känt mig ”mindre gravid” än jag innan hade förväntat mig. Det är lite som när man var yngre (runt 20) och tänkte att alla som var runt 30 var så jäkla gamla, men när man själv är där så är det ändå precis som vanligt. Jag har nog haft en föreställning om hur påfrestande det ska vara rent fysiskt att vara gravid som inte riktigt har uppfyllts. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hålla igång träningen så länge som jag gjorde (senaste 3 veckorna har jag inte tränat aktivt, men det har mest berott på tidsbrist i och med renoveringen) och jag trodde inte att jag skulle vara så här rörlig och kapabel till att göra saker när jag var fullgången i graviditeten. Jag har liksom sett framför mig att den sista månaden har man inget annat val än att ligga raklång i soffan och titta på tv. MEN jag är väldigt glad och tacksam för att mina föreställningar inte har infriats, att jag har fått känna mig ”som vanligt” in i det sista.

Jag glömmer fortfarande bort att jag är gravid ibland och kan förvånas över min stora mage när jag vaknar på morgonen. Men en sak är säker, jag kommer att sakna kulan när den väl är borta. Det är en otroligt mysig känsla av att känna sitt barns rörelser på insidan av sin kropp, att aldrig känna sig ensam och att alltid ha någon att prata med när du egentligen är själv.

Inga kommentarer

Skriv en kommentar