29 jun Förlossningsberättelse

IMG_0972

Här kommer då den långa versionen av Harrys förlossning. Jag ber på förhand om ursäkt över information som kan upplevas som känslig så är du päckelmagad/snart ska föda själv kan du sluta läsa nu. Denna historia skriver jag mest för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och analysera och se förloppet igen med ett annat perspektiv. Jag tror också att det är viktigt att jag får ner det på pränt inför framtida barn/förlossning då detta nog är något jag kommer att behöva bearbeta innan jag kan vara redo att ens fundera på ett syskon till Harry.

Allt började redan på måndagen (30/5) egentligen. Vi hade tid hos BM för en sista koll då BF var dagen innan (söndag den 29/5). Jag hade noll känningar av någon förlossning, inga sammandragningar/förvärkar eller what so ever. BM erbjöd sig att se efter hur det stod till därnere och kunde snabbt konstatera att trots mina uteblivna förvärkar så var jag öppen 3-4 cm och tappen var utplånad till 50%. Bad henne då göra en hinnsvepning vilket hon gjorde och bara någon timme efter vi varit där började jag få regelbundna värkar. Värkarna kom med ca 3-4 min mellanrum men var fullt hanterbara, de ökade dock inte i styrka eller intensitet utan höll sig jämna under hela dagen. Framåt kvällen pratande vi med förlossningen som tyckte att vi skulle komma in för en koll, men väl där så avtog allt i princip och vi valde att åka hem och invänta att det skulle dra igång igen.

Halva tisdagen gick och jag hade knappt några känningar alls. Vi renoverade på här hemma och efter lunch så drog värkarna igång igen. Denna gång mycket kraftigare, men inte lika ofta. Nu hade jag en värk på 15 minuter och det varken ökade i styrka eller intensitet nu heller utan fortsatte i samma anda hela dagen och natten. Vaknade flera gånger under natten av onda värkar, men de kom fortfarande inte tätare.

Strax innan 6 på onsdagsmorgon så vaknade jag av en kraftig värk och kände som ett ”knäpp” inombords. Förstod ganska snabbt att det nog var vattnet som gick så reste mig ur sängen fort som attan och vips så stod jag i en pöl av fostervatten. Ingen tvekan om saken, nu var förlossningen igång på allvar. Ganska direkt märkte jag hur värkarna tilltog, de kom både starkare och mer ofta. Väldigt ofta. Vi ringde in till förlossningen ganska omgående och de rådde oss att äta frukost och ta en dusch innan vi kom in, men bara 20 minuter senare (mitt i den tilltänkta frukosten) så hade jag endast 1,5 min mellan värkarna och de var så kraftiga att jag inte kunde sitta ner utan fick stå och hålla mig i bordsskivan för att ”orka med” dom. Vi bestämde oss då för att åka in direkt.

Vi skrevs in på förlossningen kl 7.15. Då vattnet hade gått ville de inte undersöka hur öppen jag var, men de såg på mig att värkarna var rejäla och kom väldigt ofta så fick börja med lustgasen relativt omgående. De satte också en CTG-kurva på mig och bebis såg ut att må finfint därinne. Fina hjärtljud runt 140 slag/minuten. Runt 8.30 hade jag redan ”maxdos” på lustgasen och kände själv att jag behövde mer smärtlindring, blev erbjuden EDA och tackade ja till det. I samband med att den skulle sättas så plockades CTG’n bort från mig och jag fick gå på toaletten medan de förberedde EDAn. De började sedan med att kolla hur öppen jag var (7-8 cm) och sätta en elektrod på bebis huvud för att kunna mäta hjärtljuden. Vid det här laget hade jag varit bortkopplad från CTGn i drygt 10 minuter och när elektroden kom på plats så har bebis hjärtljud gått ner till 70 slag/minut (vad jag förstått i efterhand så räknas spädbarn som hjärtstopp vid en puls på 60 slag/minut).

Från och med nu är mina minnen ganska diffusa och jag var ganska påverkad av både smärta och lustgas, men helt plötsligt är det ca 10 pers i rummet. De vänder mig på sidan i ett försök att få upp hjärtljuden, när det inte hjälper nämnvärt får jag bricanyl för att stanna av värkarbetet så att bebis kan få andrum och mer syre. Detta hjälper lite, men långt ifrån tillfredsställande. Överläkaren tillkallas och beslut om katastrofsnitt tas då de saknar historik på hur hjärtljuden sett ut under tiden jag varit bortkopplad från CTGn.

Om det gick fort innan, så är det ingenting emot vad det gör nu. Jag blir överflyttad till en annan säng och sedan bär det av. Själv förstår jag knappt vad som händer, det enda jag hör är M som hänger med bakom och säger att han är där (guld värt för jag såg honom inte). Vid det här laget så gråter jag hejdlöst av rädsla och det enda jag kan tänka är att nu dör mitt barn. En sköterska springer före och öppnar dörrar och trycker dit hissen medan BM och några andra sköterskor springer genom korridorerna med sängen jag ligger i. Inne i hissen hinner BM säga några lugnande ord till mig, men jag fortsätter att gråta hejdlöst.

Väl nere på operation så avbryter de ett planerat kejsarsnitt och samtidigt som narkosläkaren försöker få mig att lugna ner mig och andas i masken så ser jag hur de tvättar rent min mage och förbereder för snitt. Sedan blir allt svart. Nästa gång jag öppnar ögonen är när jag rullas in på uppvaket. De som rullar dit mig säger inte mycket mer än ”det blev en pojke”. Sedan lämnas jag själv och orden snurrar i mitt huvud. ”En pojke, en pojke” är allt jag kan tänka. Betyder det att han lever? Att mitt barn är friskt? Och var är han och M i så fall?

Under tiden jag var sövd så får M vänta utanför operationssalen. Han får byta om till gröna operationskläder och tillsammans med en barnläkare och sköterska inväntar de att snittet görs, maskiner med andningshjälp och liknande är påslagna och redo. Prick 10 minuter efter att läkaren tryckte på ”katastrofknappen” (som den så vackert kallas) plockar de ut Harry ur min mage. Han skriker redan när de lägger snittet och väl ute är det en frisk och fin pojke som andas själv från första stund. Barnläkaren meddelar sköterskan att hon kan stänga av maskinerna och fyra minuter efter att Harry gjort entré i den stora vida världen så ligger han i Ms famn. I efterhand har man inte hittat någon förklaring till varför hans hjärtljud gick ner, han låg helt perfekt i magen och hade ingen navelsträng eller liknande runt halsen. BM uppskattade att om förlossningen fått fortgå så hade han varit ute den vanliga vägen max 1,5 h senare. 

Klockan är nu 10 och jag har svårt att förstå vad som precis har hänt, allt känns som en avlägsen dröm och det enda jag vet helt säkert är att jag har väldigt ont i min mage. Jag säger till en sköterska att jag har ont och får smärtstillande, men smärtan bara tilltar. Jag säger till igen, får mer smärtstillande, men det gör bara mer ont i min mage. Efter en tredje dos smärtstillande vill de inte ge mig mer och nu gråter jag av smärtan. Min BM rings dit för rådgivning och väl där tar hon beslutet att jag ska få följa med upp på BB istället för att ligga där nere själv. M och mitt barn väntar ju däruppe + att läkarna som var med vid förlossningen är där och kan ta beslut om mer smärtlindring.

Väl uppe på avdelningen rullas jag in på vårt rum. Och där i en fåtölj i hörnet sitter M med vårt barn i famnen. Så snart min säng står parkerad så lägger M Harry på mitt bröst och det är den finaste pojke jag någonsin skådat. Jag har fortfarande svårt att ta in att det är mitt barn, att mitt barn lever och att det mår bra. Han är så lugn och fin, han säger nästan ingenting utan söker bara efter bröstet och börjar suga direkt. En annan BM kommer in för att undersöka min mage då jag har så ont (det var fullt på förlossningen den här dagen och vår BM som varit med under förlossningen hade fullt upp med en annan förlossning). Hon börjar klämma på min mage och jag kvider av smärta. Hon trycker hårdare och nu börjar det sippra ut blod ur mig.

Och nu går det fort igen. Inom loppet av en minut så är det återigen 10 pers i rummet inkl läkaren och överläkaren som närvarade vid snittet. Harry tas snabbt från mitt bröst och M sitter återigen med honom i famnen. Det konstateras att min livmoder ”slappat” och att den fylls med blod i raketfart. Enda sättet att stoppa blödningen är att tömma den på blod och få den att dra ihop sig. Nu hänger två personer över min mage och jag vet att jag skriker, det låter dock mer som något slags avgrundsvrål och smärtan jag upplevde nu är ingenting i närheten av något jag känt tidigare. Jag är vid det här laget helt övertygad om att de krossar varje inre organ i min kropp och att jag kommer att dö. Det gör så satans ont och det enda jag kan tänka är att nu orkar jag inte mer!

Jag vet faktiskt inte hur lång tid det tar innan de slutar ”plåga” mig, jag vet ju att de inte gjorde det för att vara elak, men just där och då ville jag bara be alla dra åt fanders. Att sluta framkalla denna outhärdliga smärta och bara låta mig vara ifred med min man och mitt barn. Jag vet ju dock att det var nödvändigt och att om de inte plågat mig så kunde det ha slutat riktigt illa. Jag har vid det här laget tappat över 1,3 liter blod och kommer senare få fylla på med ett par påsar blod (tack alla blodgivare!) för att bli människa igen.

Efter all dramatik ordnar de i alla fall så att vi får byta rum och flytta in i ett undersökningsrum. BB är fullt den här dagen och egentligen finns det ingen plats för M att få stanna, men tack vare den fina personalen så får han vara kvar med mig och Harry i två nätter. Det var verkligen guld värt då jag var helt sängliggande de närmsta dygnen. Först på fredagen lyckades jag komma på fötter och det på mycket svajiga ben. Det var en underbar känsla att äntligen kunna vara med under Harrys blöjbyten samt att ta den första duschen på flera dygn.

Vi har blivit mycket väl omhändertagna i efterhand och jag är väldigt imponerad av vår sjukvård. Under våra dagar på sjukhuset hade vi uppföljningssamtal med alla inblandade. 4 gånger fick vi sitta ner och gå igenom förloppet tillsammans med överläkare, läkare, barnläkare och barnmorska. Vi hade även ett mer ingående utskrivningssamtal innan vi åkte hem och har blivit erbjuden samtalshjälp i efterhand. Utöver samtalshjälpen så har jag varit in på sjukhuset på koll en gång i veckan i efterhand samt att vi ska dit igen i början av juli för att gå igenom förlossningen igen tillsammans med läkaren.

Det blev några extra dagar på sjukhuset och på lördagen fick vi äntligen komma hem och kunde börja njuta av att vara en familj. En overklig känsla att få lämna sjukhuset, men allt har verkligen fungerat över förväntan och det har fallit sig väldigt naturligt att bli förälder. Harry är en naturlig del av vår familj och jag kan faktiskt inte förstå att han bara funnits i 4 veckor. Känns som att han alltid varit här på något konstigt sätt!

1Kommentar
  • Katharina
    Publicerat kl 10:02h, 01 juli Svara

    Anser inte mej själv vara kräsmagad, men blev faktiskt illamående och svimfärdig av din berättelse.
    Tack och lov att allt gick bra till slut, säger jag bara. :)
    Kram på er alla!

Skriv en kommentar