04 sep Att amma

IMG_2086

Jag älskar dig till månen och tillbaka min skatt! <3

Sedan en vecka tillbaka så ammar jag inte Harry alls. OCH DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT! Missförstå mig rätt. Jag tycker det är en jättebra och praktisk grej att vi kvinnor är utrustade med matstationer till våra bebisar, men sanningen att säga så har jag inte alls gillat att vara en matfabrik. Jag har aldrig upplevt det mysigt att amma. Praktiskt ja, lättsamt ja, men inte mysigt eller njutningsfullt.

Amningen har fyllt en funktion, att göra mitt barn mätt och ganska snart så upptäckte vi att han inte blev riktigt nöjd på det käk jag haft att erbjuda. Vi började därför stödja upp med ersättning något enstaka mål här och där och fick genast en bebis som var mer tillfreds med livet. Sedan har jag/vi successivt ökat på mängden ersättning, men ändå fortsatt amma i samma utsträckning. Tills att jag helt enkelt fick nog av att hålla på att ävlas med både och. Och jag är så lättad över mitt eget beslut om att sluta helt med amningen.

Hur det än är så ligger samvetet där och gnager. Att jag borde försökt mer, att jag borde fortsatt kämpa, men när hela ens liv styrs av att man har en bebis som måste äta med 45 min-1 h mellanrum då är det inte kul någonstans. Att amma det sista man gör innan man åker iväg till stan, amma i bilen det första man gör när man kommer fram, stressa runt och uträtta ärenden bara för att hinna tillbaka till bilen och kunna amma igen innan man ska åka hemåt och slutligen amma igen så snart man kommit innanför dörren här hemma är inte praktiskt eller roligt för någon av oss.

Nu har jag en bebis som äter var tredje till var fjärde timme och det är sådan skillnad. Både rent praktiskt, men också i hans humör. Han är en glad och tillfreds bebis nästan jämt och jag behöver aldrig gå och oroa mig för att han inte får i sig tillräckligt med mat. Men ändå höjs det på ögonbrynen och vissa blir förvånade över att jag inte längre ammar. Jag känner ofta att jag måste försvara varför jag slutat när jag egentligen inte tycker att det spelar någon roll. Jag mår bättre och då mår också min bebis bättre. Många som undrat tror att man ”tappar kontakten” med sin bebis när man inte längre ammar. Att närheten och de mysiga stunderna försvinner, men det upplever jag inte alls. H sover på mitt bröst precis som förut och han älskar att vara nära som alla bebisar gör.

Jag beundrar verkligen de mammor som tycker att amning är mysigt, de som fortsätter att amma sina barn läänge. Men jag är inte en av dom, jag får näst intill panikkänslor av att tänka på amningen nu. Stundvis var det så ångestfyllt och jag satt bokstavligt talat och grät samtidigt som jag ammade och det är faktiskt inte okej. Alla har rätt att göra som de vill/måste med utfodringen av sina bebisar utan att bli skuldbelagda. Det är så jäkla lätt att klandra sig själv när det inte funkar och jag tycker att vi mammor ska bli bättre på att prata om amningens baksidor, för även om fördelarna många gånger väger över så finns det också nackdelar som gör att många av oss mår psykiskt dåligt och härdar ut längre än vi borde.

Personligen har jag bara ammat mitt barn i knappt 3 månader, men jag kan säga redan nu att det var 2 månader för länge. 

 

2 Kommentarer
  • Therese
    Publicerat kl 21:08h, 04 september Svara

    Man ska alltid göra det man själv mår bäst av. Nöjd mamma = nöjd bebis. Jag ammade i tre veckor, körde dubbelt två av de tre veckorna innan jag la ner det där med att amma helt. Bästa beslutet jag tagit. Stort plus att även fadern i familjen kan vara delaktig i matningen, det tyckte han var supermysigt.

  • Katharina
    Publicerat kl 12:48h, 05 september Svara

    Man ska absolut inte skämmas för att man inte kan eller vill amma sitt barn!
    Själv hade jag nästan ingen mat alls till mitt första barn, men kämpade ändå på. För på den tiden så nästan ”skulle” man amma. Min son grät hela tiden, självklart för att han inte fick tillräckligt och jag våndades. Åkte hem från BB, bara för att åka in igen med hög feber och början till bröstböld. Har aldrig haft så ont i hela mitt liv! Fick använda värmelampa på brösten och fick en brännskada som blev infekterad på köpet. Ändå kämpade jag på och fortsatte att amma. Ingen i personalen nämnde ens att möjligheten att sluta fanns. När jag till slut själv tog beslutet att börja med ersättning, så var det som att personalen andades ut av lättnad. För att jag hade kommit på det själv. Tydligen så fick de inte uppmuntra till det.
    Nu lägrade sej lugnet, sonen åt ersättning, blev mätt och kunde äntligen sova längre än 5 minuter i taget! Och jag fick äntligen åka hem från BB, efter en förlängd vistelse i isolering (eftersom vi varit utanför avdelningen då vi åkte hem).
    När jag fick mitt andra barn så provade jag att amma, men gav snabbt upp då jag kände att det inte fungerade.
    Och så vitt jag kan se så har det blivit bra människor av mina ungar ändå!
    Tror att detta med mjölkproduktion kan vara ärftligt, för min mamma hade ingen mat till mej heller…
    Det viktigaste är ju trots allt att barnen får i sej den mat de behöver och att man ger dem närhet ändå. Och så får ju pappan ta större del i matningen och det är ju inte heller fel! ;)

    Önskar er allt gott och njut av din tid tillsammans med Harry!
    Kram Katharina

Skriv en kommentar