14 Okt Att vara mamma till mitt barn

img_2548

Att vara mamma till Harry är inte på något sätt svårt eller jobbigt. Självklart påverkas även jag av nätter med lite sömn och griniga dagar, men de ljusa stunderna är så många fler och fyller mig med sådan energi att det andra känns oväsentligt. Sova kan jag göra en annan gång, snart är dagen här då han sover 18 h i sträck och är omöjlig att väcka.

Fortfarande får jag frågan om hur det känns att vara mamma och ännu har jag lika svårt att hitta ett spontant svar. Det är så många känslor och tankar som kommer med att vara mamma och det är svårt att sammanfatta dessa till en enda liten mening.

M sa häromdagen att han hade svårt att se sig själv som pappa (den bild han har av hur en pappa är), men såg det som självklart att Harry var hans son. Jag känner lite tvärtom. Att vara mamma (själva titeln kanske jag inte identifierar mig med ännu, men ansvaret och känslorna det för med sig) har jag inga problem med att ta till mig medan jag fortfarande kan överväldigas av tanken på att just Harry är vår. Bara vår och ingen annans, hälften mig och hälften dig.

Oavsett vilket så är det ingen lätt fråga att besvara och det är inte heller någon lätt känsla att bära. Att älska någon så högt och utan förstånd tar på krafterna och att hela tiden gå runt med en rädsla för att något ska hända eller tas ifrån en är dränerande. Ett enda tandlöst leende från den lilla människa han är fyller mig både med en obeskrivlig kärlek och en uttömmande rädsla. Det är som att hela tiden vara i konflikt med sig själv.

Jag är ganska duktig på att lämna Harry i händerna på andra och göra saker på egen hand och jag känner konstigt nog inte ett dugg dåligt samvete över det. Kanske beror det på att jag vet att när vi väl ses igen så kommer jag inte ha ögon för något annat än honom, han kommer få min totala uppmärksamhet, kärlek och tankekraft. Jag är också ganska duktig på att låta honom klara sig själv, men alltid finnas inom tryggt avstånd. Jag håller exempelvis hårt på att han ska somna i sin egen säng (oftast slutar det på senare tid med att han kommer över till vår säng någon gång under natten), men hela tiden finns jag där, bara någon meter bort. Tröstar och lägger handen på, viskar lugnande ord i örat och berättar hur mycket jag älskar honom. Jag håller en liten hand i min.

Jag vill att han ska veta att jag alltid finns där för honom, att jag aldrig lämnar honom, men jag vill också att han ska veta att han är stark och att han kan själv. Jag tror att det är viktigt med en balans. Än är han för liten för att förstå, för liten för att anpassa sig. Så länge han behöver min närhet kommer jag att ge den till honom, men alltid med en uppmuntran om att han klarar sig på egen hand om han vill. Om han vill.

Jag hoppas att jag kan ge honom styrkan att älska sig själv och tryggheten att lita på sitt eget omdöme. Jag kommer inte att vara någon perfekt mamma som gör allt rätt, men jag kommer alltid låta honom veta att jag älskar honom oavsett vad.

Inga kommentarer

Skriv en kommentar