17 Apr Att brottas med sina känslor

Jag känner så mycket nu. Allt ligger liksom utanpå kroppen. Det bubblar över och jag vet inte hur jag ska hantera det. Samtidigt är det en sådan tomhet här inuti. En skrämmande tomhet. Som att jag inte känner något alls. Jag slits mellan ledsamhet och glädje. Iver och orkeslöshet. Skörhet och ilska. Jag vill så mycket och orkar så lite. En energibrist som gräver sig allt djupare och får mig att tappa hoppet.

Jag vill träna, men kroppen protesterar. Ont i halsen. Magsjuka. Feber. Migrän. Halsont igen. Snuva och hosta. Mer halsont. Det är som en ond jävla cirkel som aldrig tar slut. Foten har äntligen börjat repa sig på riktigt, jag kan sitta på huk utan skjutande smärta i smalbenet och jag kan gå nerför trappen utan att ”hoppa” på vartannat trappsteg. Men kroppen protesterar ändå. Går en promenad och sedan känns det som att jag ska dö. Andfådd och och utmattad. Orkeslös istället för energifylld. Blir så jävla förbannad på mig själv och min egen svaghet.

Har äntligen fått ordning på hemmet. Storstädat nästan alla rum. Så kommer magsjukan. Högarna hopar sig. Tvättberget växer trots att tvättmaskinen och tumlaren gått varma dygnet runt i en vecka. Disken blir kvar på diskbänken, ingen orkar göra det lilla extra. Alla går på sparlåga. Ligger på minus när en 10 månaders ska underhållas samtidigt som en själv mår pyton. Känslan av städat är som bortblåst. Bara att börja om. Sortera i nya högar. Torka, plocka, skura. Tar aldrig slut. Känns aldrig renare.

Vill slipa och måla väggar. Vill skapa och pyssla. Men hittar inte motivationen och kreativiteten i all röra. Lägger ner innan jag ens börjat. Blommorna dör på fönsterbrädorna. Ingen har orkat vattna på över 2 veckor. Orkar inte bry mig. Borde börja plantera för att kunna odla i sommar, men hur ska jag hitta orken och motivationen till det när den inte finns till något annat?

Försöker vara en bra mamma och matte. Men vi är alla less på att gå här hemma. Sitta i karantän. Trampa på varandra. Samma gamla leksaker. Samma gamla hus. Grinig bebis, trotsig hund, trött mamma. Ser ljuset i tunneln, alla varit friska i över 40 h. Bebis kräks. Orkar inte. Vill säga upp mig och emigrera. Orkar inte umgås med mig själv mer. Jag är ett pissigt sällskap. Jag är en okej mamma, men inte mer. Jag är en dålig matte. Hatar mig själv när jag är såhär. Hatar när jag inte hittar mitt jävlar anamma. Och hatar känslan av att veta att det enda som kommer ta mig ur det här är att börja göra saker. Att orka. Men jag orkar inte. Jag tittar på den här jävla röran och så ger jag upp…

Inga kommentarer

Skriv en kommentar