25 Apr HSP – Att leva med en högkänslighet

Det är några år sedan nu som jag insåg att jag var högkänslig, HSP – Highly Sensitive Person. Tror dock inte att jag skrivit om det så mycket här, om ens alls. Det handlar inte om att det är något jag försöker dölja, men jag ser inte heller så mycket vinning i att prata om det så mycket. Det är absolut ingen diagnos och inte heller någon du kan bli ”frisk” från. Det är ett personlighetsdrag som finns hos en ganska stor del av befolkningen (15-20%). För min del har det varit en stor ögonöppnare att kunna sätta ord på varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Mina egna tankar och känslor som jag ofta försökt ignorera och ”tänka bort”, ett sätt att försöka intala mig själv att jag ”överreagerar” och ”känner efter för mycket”, är egentligen något jag inte ens väljer utan som är typiskt för en högkänslig person. Det är egentligen inte något jag riktigt kan styra över, bara lära mig att hantera på rätt sätt och försöka vara lite snäll mot mig själv.

Vad är då HSP? Vill du läsa lite mer ingående så tycker jag dessa artiklar beskriver det ganska bra; här & här. För mig var också boken ”Drunkna inte i dina känslor” en riktig ögonöppnare som verkligen fick mig att förstå att jag är vad de beskriver som ”Stark-skör”. Här är första sidan ur den boken.
Skärmavbild 2017-04-24 kl. 20.55.51

Jag är en person som har väldigt lätt för att ta till mig andras känslor och sinnesstämningar. Jag har svårt för stimmiga miljöer och monotona ljud. Jag är periodvis den mest sociala personen på jorden, men det kan vända lika fort och nästa dag är det enda jag orkar med mina egna tankar och total tystnad, då är skogen min räddning. När jag mår bra har jag bilstereon på högsta volym och sjunger med i låtarna för allt jag är värd, när jag mår mindre bra kan jag åka mil efter mil utan att ens reflektera över att radion inte är igång. Jag klarar av intensiva perioder väldigt bra, men kollapsar ofta så fort det lugnar ner sig. Jag tänker på och analyserar allt som folk sagt till mig och vad jag själv säger till andra på kvällen när jag kommer hem. Jag ältar och funderar på om jag kunde gjort saker annorlunda och jag oroar mig för vad som komma skall. Jag tänker ofta ut hundra olika tänkbara scenarion innan en aktivitet och bestämmer mig på förhand för hur jag ska reagera/agera om jag ställs inför ditten eller datten. Jag ser ofta mig själv utifrån i sociala sammanhang, analyserar hur jag låter och hur jag ser ut när jag gör vissa saker. För mig är det en kamp att föra en argumentation då jag behöver tid för att sortera mina tankar och känslor, att formulera dem rätt innan jag uttalar dem. Jag är med andra ord värdelös på att bråka och blir istället tyst när jag egentligen skriker på insidan.

Jag har under hela min uppväxt fått höra vuxna människor benämna mig med ord som ”blyg” ”försiktig” och ”ogillar förändringar”. Det både stämmer och inte. Jag har aldrig varit blyg, men jag har alltid behövt läsa av en situation eller ett sammanhang innan jag vågat ta för mig av det. Det har ofta lett till att många ”glömt” bort att jag finns där och exkluderat mig från samtal eftersom att deras första uppfattning är att jag inte vill delta. Det är en sak jag tränat upp på senare år, att våga ta för mig och göra min röst hörd. Idag uppfattas jag sällan som blyg eller försiktigt utan snarare som framåt och stark, men det har också ett pris. För när jag gett av mig själv så mycket i ett socialt sammanhang så måste jag sedan få utrymme att bara vara med mig själv för att kunna återhämta mig. Att åka iväg en hel helg med människor jag inte känner mig 100% bekväm med tar därför väldigt mycket energi av mig eftersom att det sällan erbjuds ”egentid”. Det resulterar i att jag låser in mig på toaletten en stund/går en promenad/går och lägger mig tidigare osv för att orka i det stora hela.

Med åren har jag också blivit bättre på att tillåta mig själv att ”säga ifrån” när det är saker som påverkar mig. Förut var jag mer rädd för att vara till besvär eller så mån om att vara alla till lags att jag sköt undan mina egna behov. Det var förmodligen det i kombination med mycket annat som gjorde att jag gick in i väggen. Idag frågar jag istället snällt ”skulle det vara okej att vi stänger av fläkten medan vi pratar” eller ”är det okej att vi sitter i köket medan vi fikar”, jag tycker nämligen att det är svårt att läsa av människor när de inte sitter mitt emot mig. Ibland skyller jag ljudkänsligheten på min tinnitus, men jag vet att den lika mycket påverkas av min högkänslighet.

Som tur är har jag en man som aldrig förminskar mina känslor. Jag har aldrig hört honom säga ”du kanske inte ska känna efter så mycket” och jag tror att varken han eller egentligen jag förstår hur mycket det egentligen betyder. Han vet att jag har svårt för förändringar som sker nära inpå och meddelar mig därför allt som oftast om han bytt ett jobbpass eller flyttat en klipptid. Sådant kan vara småpotatis för många, men för mig kan det förstöra en hel dag. Jag bygger nämligen upp mina dagar utifrån den fakta jag har på förhand. Oavsett om jag bara ska vara hemma en hel dag eller åka iväg så planerar jag min tid in i det minsta och blir det därefter förändringar jag inte rår på så kan jag bli otroligt ledsen. Många gånger utan att förstå varför. Han är också den som säger åt mig att lägga mig i soffan eller gå och lägga mig tidigt efter en hektisk dag då jag själv är så uppe i varv att jag inte förstår mitt eget bästa.

Summa summarum så är jag glad att jag kom i kontakt med begreppet ”högkänslig”, att jag fått en förklaring till att jag inte alls är ”onormal” eller ”udda”. Jag är precis som många andra, bara lite extra allt. Jag är antingen noll eller hundra, sällan något däremellan. Jag övar på att tillåta mig själv att låta mina behov ta plats. Jag försöker frigöra utrymme för återhämtning och jag går ifrån när det blir för mycket. Jag ser sällan på tv eller serier då det är en stimuli jag inte behöver, all stimuli jag får från mitt liv i övrigt är mer än tillräckligt. Och jag tillåter mig själv att stänga in mig i ett rum och vara kreativ för det är en av de få saker som gör mig lugn. Som sorterar mina tankar och låter mig återfå energi. Jag lyssnar på ljudbok istället för mina egna tankar när jag ska sova och jag försöker ha tydliga rutiner kring mat och sömn. Jag försöker vara medveten och säga till mig själv att det är okej att bli ledsen över en ”skitsak” för då går det också lättare att släppa det och gå vidare. Och när det blivit för mycket en dag så lägger jag mig med huvudet i Ms knä och låter honom stryka mig i håret och drar in lukten av honom i min näsa, en lukt som gör mig lugn och avslappnad.

Inga kommentarer

Skriv en kommentar