15 Feb Hopp om livet och krympta pungkulor

Idag har jag varit på jobbet. Jippie. Äntligen börjar energin att återvända. Kommer väl somna ovaggad ikväll, men vad gör det. Snart är det helg! Det var inte direkt brist på göra på jobbet, snarare tvärtom. Timmarna sprang iväg och det blev några timmar extra för att känna mig i fas inför helgen.

Igår var det alla hjärtans dag och kommersiellt jippo eller ej så är jag glad för lite extra kärlek och att ge lite extra. Svärföräldrarna kom förbi en snabbis med gofika och liten present till Harry. Hon har alltid varit så min fina svärmor, skämmer bort en med små saker i vardagen bara för att. Hon är omtänksam och fin hon, men jag är glad för att det numera är Harry som blir bortklemad istället för oss. Harry var väldigt nöjd över sällskapet och lekte glatt med både farmor och farfar innan det var läggdags och vi vinkade hejdå för den här gången.

Alla hjärtans dag till ära (usch vad hemskt egentligen) så fick Shiro åka till veterinären och få ett chip i nacken. En kemisk kastrering som vi velat fram och tillbaka över i ett helt år nu, men där vi ändå på något sätt kände att det fick vara nog på lidandet för vår älskade kille nu. Trots att det inte låter så snällt att få sina pungkulor krympta och sin manlighet blockerad så är det en handling av kärlek. Senaste 1,5 året har Shiro lidit allt mer och mer av grannarnas löptikar och trots att vi provat alla tänkbara knep och metoder så har ingenting hjälp. Ett löp innebär närmare 2 månaders helvete för Shiro där han blir upptrissad upp över öronen, slutar äta och sedan fullständigt deppar ihop. Uppstudsigheten och maten kan jag ha överseende med även om han är dryg som tusan, men när han blir fullkomligt deprimerad i närmare 3 veckor efter att löpet är slut så brister mitt mattehjärta. Hatar att se honom så, när han inte blir glad för något, när han bara ligger där i sitt hörn hela dagarna och inte ens blir upplyft av en långpromenad.

Så vi provar en kemisk kastrering och mår han bra av det, ja då kanske han får tappa sina bollar for ever! Vi har ju ändå inte tänkt avla på honom och mina nerver pallar ändå inte att ställa ut honom så varför låta honom plågas när vi förhoppningsvis kan få en drägligare tillvaro allihopa.

Inga kommentarer

Skriv en kommentar