23 Mar Friyay

Aldrig har ett veckoslut varit så efterlängtat. Denna vecka har verkligen varit en pärs för mig (trots att den gått långt bättre än förväntat). Jag har haft ett eller två kvällsmöten varje dag och har inte varit med och nattat Harry en enda gång. Fy vad det sliter på mammahjärtat. Tur att jag är hemma varenda dag kommande vecka och att vi får ta igen massa mys då. I onsdags var vi i alla fall hemma bara han och jag och myste då han var lite hängig. Skönt att få tanka lite kärlek sådär i mitten av en tuff vecka. Och idag fick jag för ovanlighetsskull faktiskt lämna på förskolan och det var mysigt. Han är så go vår lilla pojke, pussar och kramar i massor när man lämnar.

Idag ser jag fram emot fredagsmys med mina grabbar. Köpte ostkuber på väg hem till lilleman, det är hans favoritgodis. Sedan blir det säkert soffhäng och premiären av Let’s Dance. Imorgon blir det uppvaktande av min lillasyster som fyllde myndig igår (hjälp! var tog tiden vägen?) och på söndag lite jobb, men mest häng med familjen.

En relativt lugn helg och det känns kanon att den efterföljs av en kortvecka och lite påskledigt. Under själva påsken blir vi bara hemma och det ska bli så skönt! Vad har du för planer?

Kommentera

20 Mar Work life balance

Balans i livet. Hur viktigt är inte det egentligen? När kände du senast att ditt liv var helt i balans och att du var precis där du ville vara?

Jag har i flera år känt att jag saknar frihet i mitt liv. Jag trivs inte med att vara låst i ett fast schema som ser likadant ut varje vecka. Jag hatar att leva veckan i väntan på helgen. Det är inte balans för mig. Som ni vet har jag funderat mycket på det här den senaste tiden.

På många sätt är jag precis där jag vill vara i livet. Jag kunde inte vara mer nöjd över min relation, min familjesituation och mina vänner. Men jobbet har inte gett mig den tillfredsställelse jag behöver. Jag har för det första varit alldeles för låst i tider och för det andra har jag inte fått utlopp för min kreativitet. Dessa två komponenter har sakta men säkert dödat min arbetsglädje och vilja att göra det där lilla extra och det skrämmer mig.

Trygghet är en viktigt part i mitt liv, speciellt nu när jag har en familj att försörja. Det går liksom inte att yolo:a helt och bara dra jorden runt. Det måste finnas någon slags garanti. Samtidigt som jag behöver någon slags förändring i mitt liv. Detta är alltså vad som upptagit mina tankar i snart ett års tid. Hur skapar jag balans i mitt liv utan att äventyra min familjs trygghet? Tillslut kom ett tillfälle och en möjlighet för mig att kasta mig lite ut i det okända utan att helt tappa fotfästet och efter mycket funderande så tog jag chansen.

Jag har ett eget företag sedan tidigare där jag tagit på mig lite konsultjobb, men från och med den 21 maj så blir jag helt min egen. Jag har tagit tjänstledigt från min fasta anställning och kommer under tiden att frilansa som konsult. Vilken typ av konsult då tänker ni? Ja, bra fråga. Det är svårt att definiera. Men det kommer att vara mycket fokus på landsbygdsfrågor kombinerat med lite sociala medier och diverse webbtjänster.

Jag kommer att ha ett fast uppdrag från Bygdsam Nätradalen (som jag jobbat åt deltid under hösten) på drygt en halvtid och resten av tiden kommer jag försöka fylla upp med annat. Målet är inte att jobba 100% för det vill jag inte. Målet är att hitta balans i livet och samtidigt kunna försörja min familj. Efter en hektisk höst/vinter där dagarna mest gått ut på att överleva så ser jag fram emot en vår/sommar med tid över. Det känns mer än rätt att gå ner i arbetstid och få mer tid över till mig själv och de mina även om plånboken blir lite lidande.

Kommentera

19 Mar Ni kan kalla mig odlarn!

Jojo. Ibland händer det. Eller precis som alltid när jag får ett infall så ska det gå fort. Ingen tid att vänta om en säger så. Jag fick mina fröer i fredags och igår fick jag ett infall att förså det som skulle försås. Och rider en inte på vågen när den kommer så blir det förmodligen aldrig av. Det är lite så jag funkar.

Med andra ord pallrade jag både mig, barn och hund (Harry skulle promt ha med Schirrråå) till ICA lagom till de öppande (maken fick lite sovmorgon i lugn och ro) och köpte såjord. Säkert inte bästa kvaliteten, men det fick duga. Något att så i fanns inte heller att tillgå så när jag kom hem blev det lite rotande efter något lämpligt att stoppa ner frö och jord i och det bästa jag kunde hitta var äggkartonger.

Kanske är en katastrofal idé att så i äggkartonger, men så fick det bli. Annars hade det inte blivit av alls och då hade jag blivit än mer surmulen när våren kom. Har typ bara försått frön en gång tidigare och det gick väl hyfsat. Hoppas på än bättre utfall denna gång. I värsta fall kanske jag lägger min odlarkarriär på hyllan redan innan den börjat!

Kommentera

15 Mar Det är dagarna som går..

när jag går till hundgården med Shiro på morgonen nu för tiden så kan jag bli så ledsen över att hela min kropp och själ är så trött. Att det aldrig känns som att jag har energi över och att jag bara vill att dagarna ska gå tills vi har nått slutet av den här resan. Stegen är så tunga och det är bara början av dagen. Sömnkontot är på minus och håret är otvättat. Resans slut är inom räckhåll nu, men ändå alldeles för långt bort när jag ser till min egen trötthet.

Jag har dåligt samvete för att min familj inte får den kärlek och uppmärksamhet den förtjänar. Allra främst min man. All energi och tid som finns över går till Harry. Sedan djuren. Och sist M. Jag är så ledsen för det då han förtjänar så mycket mer. Men han drar det där stora lasset utan att klaga, utan att ge mig samvetskval, men det är svårt att släppa ändå. Jag vill ju honom så väl. Jag älskar den där mannen av hela mitt hjärta och han förtjänar så mycket bättre just nu.

I sommar. Då kommer vår tid. Då kommer jag ha tiden och orken att ge honom allt han förtjänar. Jag ser så fram emot de kommande åren för att jag vet att de kommer att bli så bra. Pusselbitarna börjar falla på plats nu och vi har allt det underbara framför oss. Det har varit en tuff resa hit, men snart kan vi börja skörda frukten av vårt arbete. 2 månader kvar till livet tar en ny riktning och ingen är gladare än jag!

Kommentera

13 Mar Sommarlängtan

Jag är verkligen en vintermänniska, jag har inte klagat på snön en enda gång den här vintern. Även om jag inte alltid är nöjd över kylan och nederbörden så accepterar jag det faktum att jag bor på den norrländska landsbygden och det är vanligt förekommande med snö här. Jag gillar läget. MEN. Idag smög sig sommarlängtan på. På riktigt. Solen skiner in genom fönstren och på bloggar läser jag om odling och sommardrömmar och då kommer självklart mina egna drömmar framsmygandes.

Jag vet att det kommer att bli en bra sommar. En sommar hemma. Vi har bestämt det nu. Förra sommaren var magisk på sitt sätt med vår Sverige-roadtrip, Ulvövistelse, Island och weekend-resa med vänner. Men den här sommaren drömmer jag om att sitta i shorts på vår altan och påta i rabatterna. Jag drömmer också om mitt växthus som äntligen ska upp. Jag fick nämligen ett växthus när jag fyllde 30, men hela förra sommaren väntade vi på en grävare som aldrig kom och nu bestämde vi oss för att den här sommaren inte ska väntas bort. Den här sommaren ska växthuset upp. Jag räknar inte med att hinna odla något i det i år eftersom att marken behöver beredas och det är en process att få upp själva växthuset. Men ändå så gick jag in och beställde massa fröer idag. Det mesta kan jag odla i mina pallkragar och tomaterna och gurkan får bo på altanen i värsta fall. Om jag har tur får de avsluta säsongen i växthuset. Vilken dröm!

Jag ser fram emot en sommar med lite jobb och mycket familjetid. Många veckor kommer vi att få tillsammans hemma och det känns bra att Harry får ett långt och härligt sommarlov även om han trivs som fisken på förskolan.

Kommentera

12 Mar Bedrövlig helg, fantastisk familj

Jag önskar att jag kunde haka på alla underbara människor som har överfyllt instagram och facebook med glädjerop och vackra vårvinterbilder från en tillsynes fantastisk helg. Jag önskar att jag kunde säga att jag spenderat varenda minut av dagens ljusa timmar ute i solen och tankat energi, men det har jag inte. Min helg har varit nästintill bedrövlig. Gårdagen spenderade jag helt och hållet inomhus, sovandes eller deppandes. Min man är en klippa som står ut med mig och min son är en ängel som pussar på mig och säger ”komma? ja!” samtidigt som han nickar och tar mig i handen när han tycker att det är dags för mig att förpassa min förslappade bakdel ur soffan för en stund och leka lite.

Räddaren i nöden har helt klart varit min fantastiska familj som bar mig hela förra veckan. Moderjord som förbarmade sig över mig under jobbveckan, bjöd på lunch och lyssnade på gnäll. Bonusmodern som svor och levde rövare över situationen. Pappamorfarn som tog med mig och lilleman på badhuset i lördags med efterföljande räkmackefika och altanhäng i solen. Lillebror med sambo som facetajmade lääänge länge med mig och lillkorven. Och såklart mannen som roddat hem och barn och låtit mig vara sådär ynklig som bara jag kan vara. Han som pysslat om och sagt ”gå och lägg dig du, jag fixar det här”. Underbara ni, vad vore jag utan er! <3

Humörhöjaren den här helgen har definitivt varit vår fantastiska son. Han som lär sig så många nya ord nu och som blir bättre och bättre på att uttrycka sig och sätta ord på saker. Han som var helt torr en hel natt för första gången natten till idag och han som nickar och hummar när han själv anser att han är på rätt spår. Han som har ett häftigt humör, men ett hjärta av guld. Han som har nästintill en ohälsosam besatthet av ”SccchiiRoooo”, ”Bibly” och ”Mijo”. Han som är generös med både kramar och pussar och gärna hjälper till med diverse hushållssysslor.

Kommentera

07 Mar Trött och ledsen i själen

Det är sällan jag är besviken på människor, men just idag är jag så fruktansvärt ledsen och besviken. Egentligen vill jag inget hellre än att vara arg, men min energi räcker inte till att vara arg så då bli jag ledsen istället. Jag känner mig på något sätt så fruktansvärt sviken av personer som jag ändå är så pass beroende av. Personer jag respekterat och trott högre om har idag bevisat för mig att jag inte är vatten värd i deras ögon och hur mycket jag inte vill bry mig så gör jag ändå det. Jag har gett dem av min tid, till mitt yttersta och detta är vad jag får tillbaka. Tack eller något.. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom de närmsta månaderna med äran i behåll.

För om jag inte gjorde det tidigare så gör jag det nu. Räknar ner. Det senaste halvåret har jag vänt ut och in på mig själv för att göra alla nöjda, jag har legat minus på alla konton i livet förutom två. Jag har gjort mina timmar och minuter och slitit arslet av mig. Jag har varit ärlig och rak och hela tiden spelat med öppna kort och tacken jag får är att man går bakom min rygg och hävdar saker utan sanningsförankring när man inte har en aning om hur det ligger till. Nej, jag är inte perfekt och jag gör inte allt rätt, men jag har åtminstone spelat schysst och hela tiden blottat mig själv, men det verkar inte vara något värt. När jag tänker efter så är jag nog arg ändå. Riktigt jävla förbannad är jag… Och det kommer nog inte gå obemärkt förbi.

Kommentera

28 Feb Tunga dagar

Det senaste dygnet har varit tungt. Riktigt tungt. Igår kväll hade jag till och med en sådan där obestämd orosklump i magen som inte ville ge med sig. Och egentligen utan anledning. Eller. Rättare sagt jag har inget att oroa mig för, men jag kan se andra anledningar till varför jag är lite ur balans. Det har helt enkelt varit sjukt mycket jobb den senaste veckan, jag har varit sjuk i veckor, sömnen har blivit lidande, familjetiden har varit obefintlig och då kommer den där känslan av att vara otillräcklig som ett brev på posten.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag redan tagit tag i jobbsituationen och att den är under lösning. Allt är inte klart än bara, men jag har gjort det jag har kunnat, nu måste jag vänta på andra. Den här veckan är extrem och redan nästa vecka ser situationen mycket trivsammare ut. Då får det bli fokus på återhämtning, återhämtning och återhämtning. Och mys med familjen då jag kommer vara borta från dem hela helgen.

Kommer nog eka lite tomt här tills jag återvunnit min energi. Kapar bort allt som inte är nödvändigt just nu. Men det dröjer nog inte allt för länge innan ni hör från mig. 

Kommentera

22 Feb Forma framtiden

De viktigaste i mitt liv

Mycket av min tankeenergi just nu går ut på hur jag kan forma min framtid till att bli precis som jag vill ha den. Vilka uppoffringar jag kan tänka mig att göra och vad som är viktigt för mig. Jag har kommit ganska långt i min tankeprocess och har redan tagit en del beslut för den närmsta framtiden. Det är så lätt att fastna i ekorrhjulet och bara låta vardagen rinna iväg och när en väl lyfter på huvudet och tittar upp så har tiden liksom sprungit ifrån en. Jag vill INTE vakna upp om 5 år och INTE vara på den plats i livet jag drömmer om.

Det finns ju bara en person som kan göra mina drömmar verkliga och det är jag själv. Jag har passerat 30 år för ett tag sedan och sedan vi fick barn snurrar livet på i allt högre tempo. När en har familj, hus och djur så är det inte bara att säga upp sig och följa sina drömmar på kort sikt utan det gäller att anpassa tempot till alla i ens närhet och se till så att ingen hamnar i kläm eller behöver stå tillbaka för att den andres drömmar tar över. Och samtidigt måste en VÅGA.

Precis som att livet aldrig kommer att vara optimalt för att bilda familj så kommer livet aldrig vara optimalt för att följa sina drömmar. En får helt enkelt se till att skapa den tillvaron och anpassa den efter de förutsättningar som finns. Och precis som att en aldrig kommer att känna sig fullt ut redo för att skaffa barn så tror jag inte heller att en kommer att känna sig fullt ut redo att bryta sig loss från ekorrhjulet. Det kommer alltid vara tillräckligt bekvämt där inne i hamsterburen för att en ska våga kasta sig ut i det okända utan en klump i magen. En får helt enkelt se till så att en packat en fallskärm som förhoppningsvis löser ut sig i tid och ett rep så att en kan klättra tillbaka in om det skulle vara allt för jäkligt på utsidan.

Samtidigt som jag packar fallskärm och rep så tickar den biologiska klockan på och jag inser att lyckas utan uppoffringar är en omöjlighet. Vilka val är klokast att göra? Vilka val kommer jag att ångra? Vilka val måste jag göra för mitt eget välbefinnandes skull? Kan en både få äta kakan och ha den kvar? Antingen följer jag mallen och sitter lugnt i båten, gör de kloka och trygga valen och riskerar ingenting. Och mår bajs. Eller så kastar jag mig bara ut och tänker att det löser sig på något sätt. Oansvarigt, ja. Oklokt, ja. Otryggt, ja. Frågan är vad jag mår bäst av i det långa loppet?

Förstår att jag är väldigt kryptisk och hemlighetsfull just nu. Måste nog vara det ett tag. Men ändå skönt för min egen skull att få ner tankarna som snurrar på papper och kunna se på dem med lite andra ögon. 

Kommentera

20 Feb En tisdag mitt i livet

Vissa dagar får en verkligen kämpa sig igenom, andra flyger iväg med världens fart och vissa går bara upp i intet. Dagen idag är av den sistnämnda typen. Helt ärligt så skulle det lika gärna kunna vara måndag idag, jag vet att jag varit på jobbet mellan kl 06.00 – 21.00 och de dagarna brukar vara långsamma och evighetslånga. Jag brukar få kämpa mig igenom dagen, men inte idag. Jag kan inte påstå att det varit en speciellt rolig dag på jobbet, samma kneg som alltid. Vet inte hur dagen kunde gå så fort. Tråk-tisdag och allt.

Det har dock varit en dag av saknad efter mina pojkar. Harry hade inte vaknat när jag for imorse och sov sedan länge när jag kom hem. Hatar de dagarna. Speciellt när jag fått höra att han haft en tuff eftermiddag och varit ledsen (inte arg-ledsen, utan ledsen-ledsen). Men han och pappan fick avsluta dagen med mycket mys och bus så det blev nog bra tillslut ändå. De här dagarna får jag verkligen hindra mig själv från att gå in i hans rum, lyfta upp honom och bara pussa och krama honom tills han vaknar.

Får i alla fall lite sovmorgon imorgon då jag ska på hälsocentralen och kolla upp mina bihålor. Antar att jag inte får mycket hjälp, men då har jag gjort vad jag kunnat i alla fall. Och så får jag lämna Harry på förskolan. Händer inte ofta så bäst att passa på då tillfälle ges.

Kommentera

19 Feb Ett steg i rätt riktning

Mina fina grabbar

Jag är fortfarande sjuk, men idag vaknade jag upp för första gången på en vecka utan ont i tänderna och bihålorna. Det var ett halleluja-moment i sig. Tänk att en blir glad av så lite. Helgen fokus har verkligen varit återhämtning och sömn även om jag haft vissa åtaganden inbokade. Så glad för min fina lilla familj som gjort det enkelt för mig att ta det lugnt. Skämt bort mig med sovmorgon, tid med vänner och sitt goda humör.

Shiro verkar ta kastreringen bra, inga konstiga biverkningar i alla fall och jag tycker redan nu att han är mindre intresserad av dofter, dvs han drar inte iväg som ett ånglok så fort han får nys om en tik och är allmänt harmonisk på promenaderna. Veterinären var dock noga med att han kunde bli lite extra han-hundig närmsta veckorna för att det sedan skulle ebba av. Märker också att han är extra matgalen, men det är nog en kombination av minskad dagsranson av maten + att matlusten förmodligen gör återtåg när hormonerna inte längre styr lika mycket.

Den här veckan är relativt lugn på jobbfronten, dvs lite kvällsmöten och saker inbokade, men innehåller desto mer administrativt arbete så det kommer bli många kvällar framför datorn. Lite skönt faktiskt att inte behöva flänga runt så mycket. Ser fram emot många hemmakvällar i lugnt jobbtempo. Och idag kommer svägerskan med sambo och bjuder oss på tacos. Så lyxigt så här på en måndag!

Kommentera

15 Feb Hopp om livet och krympta pungkulor

Idag har jag varit på jobbet. Jippie. Äntligen börjar energin att återvända. Kommer väl somna ovaggad ikväll, men vad gör det. Snart är det helg! Det var inte direkt brist på göra på jobbet, snarare tvärtom. Timmarna sprang iväg och det blev några timmar extra för att känna mig i fas inför helgen.

Igår var det alla hjärtans dag och kommersiellt jippo eller ej så är jag glad för lite extra kärlek och att ge lite extra. Svärföräldrarna kom förbi en snabbis med gofika och liten present till Harry. Hon har alltid varit så min fina svärmor, skämmer bort en med små saker i vardagen bara för att. Hon är omtänksam och fin hon, men jag är glad för att det numera är Harry som blir bortklemad istället för oss. Harry var väldigt nöjd över sällskapet och lekte glatt med både farmor och farfar innan det var läggdags och vi vinkade hejdå för den här gången.

Alla hjärtans dag till ära (usch vad hemskt egentligen) så fick Shiro åka till veterinären och få ett chip i nacken. En kemisk kastrering som vi velat fram och tillbaka över i ett helt år nu, men där vi ändå på något sätt kände att det fick vara nog på lidandet för vår älskade kille nu. Trots att det inte låter så snällt att få sina pungkulor krympta och sin manlighet blockerad så är det en handling av kärlek. Senaste 1,5 året har Shiro lidit allt mer och mer av grannarnas löptikar och trots att vi provat alla tänkbara knep och metoder så har ingenting hjälp. Ett löp innebär närmare 2 månaders helvete för Shiro där han blir upptrissad upp över öronen, slutar äta och sedan fullständigt deppar ihop. Uppstudsigheten och maten kan jag ha överseende med även om han är dryg som tusan, men när han blir fullkomligt deprimerad i närmare 3 veckor efter att löpet är slut så brister mitt mattehjärta. Hatar att se honom så, när han inte blir glad för något, när han bara ligger där i sitt hörn hela dagarna och inte ens blir upplyft av en långpromenad.

Så vi provar en kemisk kastrering och mår han bra av det, ja då kanske han får tappa sina bollar for ever! Vi har ju ändå inte tänkt avla på honom och mina nerver pallar ändå inte att ställa ut honom så varför låta honom plågas när vi förhoppningsvis kan få en drägligare tillvaro allihopa.

Kommentera

14 Feb Less less less

Ni vet när en tror att en håller på att bli frisk, men så blir en istället sämre. Nähä! Inte? Helt förståeligt. Det brukar ju vanligtvis vara så att när en börjat piggna till så blir en snart frisk. Stämmer tydligen inte på mig denna sjuka. Samma fenomen i fredag/lördags och måndag/tisdag. Fredagen kände jag mig piggare och tänkte ”skönt att blir pigg till helgen så vi kan göra något kul” och så vaknade jag på lördag och kände mig överkörd av ett tåg typ. Samma visa på måndag ”men nu känns det ju lite ljusare, får jag bara en god natts sömn så kan jag nog jobba imorgon” och så vaknar jag på tisdag och känner mig VÄRRE än på lördagen. Suck.

Sov större delen av tisdagen då duracellkaninen Harry fick vara på förskolan. Han är då pigg och glad och när han fick höra att han skulle få åka på förskolan så sprang han till hallen och pekade glatt på sin ”acka” (som han vanligtvis HATAR att ha på sig). Gullebarn! Glömde nästan säga hejdå när han kom in på förskolan med utan rusade bara rätt in. Snacka om att förskolan var efterlängtad. Tänk om jag vetat det för en månad sedan, vad lite jag behövt oroa mig. Trots att dagen till stor del spenderats i sängen så fick mannen bädda ner mig igen efter middagen, under 2 täcken och en filt och med pyjamas på. Fantastiska kropp. Not.

Imorgon så SKA jag bara jobba. Om jag så får göra det neddrogad på Alvedon, uppiggad på kaffe och uppluckrad av nässpray. Orkar inte vara en dag till här hemma. Vill vara frisk nu!

Kommentera

12 Feb VAB/sjuk

Skulle kunna säga att det är en VAB-dag idag, fast jag VAB:ar nog mig själv lika mycket som själva barnet. Tror att han är i snäppet bättre form än mig faktiskt. Skulle tro att det blir jobb och förskola för oss imorgon dock. Lilleman är mestadels snorig och det kan ju ta veckor innan det ger med sig. Den hemska hostan spökar lite på natten, men senaste två nätterna har han faktiskt sovit helt okej.

Tråkigt att vara så där halvsjuk. Hjärnan vill mycket, men kroppen orkar desto mindre. Igår efter middagen tog vi ett städrace här på nedervåningen i alla fall så hemmet känns i kontroll och jag behöver inte stressa över den punkten åtminstone. Tror målet för idag får bli att renbädda sängarna och att tvätta undan lite smutstvätt.

Kommentera

10 Feb Däckad

Uj uj, en ska inte ropa hej innan en är över bäcken. Tji fick jag som trodde att vi var på bättringsvägen igår. Möjligen att maken varit snäppet piggare idag, men själv har jag varit helt under isen med muskelvärk, andfåddhet vid minsta ansträngning samt en täppt näsa och noll matlust. Harry har varit vid relativt gott humör, men samtidigt varit mycket lugnare än vanligt och märkbart påverkad av förkylningen. Redan kl 18 kastade han in handduken för dagen och då hade han gnuggat ögonen sedan 16. Inte lätt att vara liten och förkyld.

Vi pallrade oss dock ut en sväng efter lunchvilan (där jag klådde Harry med en hel timme i sömn). Skönt med lite friskluft och att röra på benen den korta promenad vi tog med hunden. H åkte mestadels pulka förutom när han åkte kana på plogvallarna.

När liten hoppat i säng bestämde jag mig för att nu får det vara nog på sjuka och pallrade mig in i duschen. När jag är sjuk har jag en äcklig ovana att helt låta bli att duscha (tur det inte är ofta en är så dålig). Mest för att jag helt enkelt inte orkar, men också lite för att då känner en sig så jäkla ren och fräsch när en väl tar en dusch. Så en dusch är det tydligaste tecknet på friskhet så imorgon tänkte jag vakna pigg och glad full med energi. Ni kan väl hålla en tumme för att jag lyckas!

Kommentera